torsdag 9 augusti 2018

Som ett mörkt moln ....

Jag står vid husgaveln, den mot öster och skvalpar av såväl Shejken, Harry som mig själv med iskallt vatten. Det är mer än underbart; det går nästan inte att beskriva hur skönt det är.

Då, plötsligt .., ett enormt frasande och över tomten och fram och åter flyger - det måste vara tusentals - starar i en otrolig formation som hela tiden förändras .., växer till ., smalnar av och så fram och åter igen! Över hustaken .., mellan träden med alla torra löv .., förbi grannen Ingers hus .., upp över backen där pv går med hundarna .., vänder om .., sveper över lagårdstaket där duvorna håller till .., förbi Eckes lilla gula hus där herr och fru Kaja har egen bostad i skorstenen och nu förvånat tittar upp mot skyn.

Det är inget annat än magiskt.



Ungefär så här var det.
Minus musiken.

4 kommentarer:

  1. Visst är det ett fantastiskt skådespel! Såg det senast stående på en av broarna over Tibern i Rom och stararna skapade fantastiska formationer ovanför Peterskyrkan.

    SvaraRadera
  2. Det där upplevde jag en gång när jag besteg Mount Snowdon i Wales. Det hände så plötsligt att vi duckade. Det lät som att någonting skulle falla på oss. Fascinerande.

    SvaraRadera
  3. Pachebels kanon till de bilderna: hösten är i antågande.
    Slut på semestern på söndag.

    SvaraRadera

Å, så glad man blir över kommentarer! Det är liksom det bästa av allt när det gäller bloggandet,- utbytet av tankar -.
Har du inte en egen blogg, kan du, lätt som en plätt, kommentera ändå. X:a bara i rutan "Anonym" eller "Namn/URL" och skriv vad du har på hjärtat.
Elisabet.