måndag 11 maj 2020

Måndagmorgon i landet Halland ....


Nog är det underligt hur vi människor är skapade.
Eller funtade.
Under alla mina år tillsammans med mina barns pappa, vaknade jag alltid några minuter innan han skulle stiga upp. Det där satt i under många år efter skilsmässan; det var som om hjärnan hade ställt in sig på en sak och så var det på det viset.
En slags mental enjängdhet.

Nu, tillsammans med pv, är det på exakt samma vis, bara två timmar tidigare.
Han har klockradion som går igång en viss tid och jag vaknar fem minuter innan och om jag inte hör att han är uppstigen, hojtar jag.
Alltid likadant.


Det här har varit en arbetsam helg.
Mycket har blivit gjort.
Pv har fixat taklister i det lilla, lilla rummet (han har också fått närapå nervsammanbrott var gång han skulle såga till listerna, i hörnen!!) som snart är helt klart .., han har - äntligen - bytt till sommardäck (ja, det är hans jobb, jag kan inte stå på knä) .., vi har varit i båten och lagt in nya mattor (jag hjälpte i alla fall till vid tillskärningen) och själv har jag planterat och planterat om och planterat ännu mera.

Små ormbunksskott (1 dm i höjd) har fått nytt boende i rabatten mot väster och när jag tidigt i morse tittade till alla växter (det är som att bli jordad .., att varje morgon spankulera omkring i nattlinnet och se hur dom har det), hade dom klarat nästan-frost-natten bra. Likt tennsoldater stod dom där, närmast husväggen och såg ut att må prima.
När dom vuxit sig högre, är min plan att dom ska bilda liksom en fond där bak.
Och ljusgrönt är fint mot allt det mörka.


För övrigt?
Jo, allt känns bra.
Igår fyllde AP fyrtiofyra år, Lika länge som min pappa har varit död, har hon funnits här på jorden. Ett halvår innan pappa dog, fick han träffa sitt då tredje barnbarn.
Vi hade åkt tåg från Sthlm till Bastuträsk och hämtats där av pappa och en av dagarna satt han i  hammocken, den mot söderväggen ..., och jag hade lagt en då månadsgammal liten piga i hans famn och han gungade lätt och sa "Så fin hon är!!"
Han sa det med sånt eftertryck.
Sånt kan man tänka på såna här gånger.


Idag är det Harrys tur att fylla år.
Nio år.
På bilden är han liten skruttvalp som ligger och sover på soffan Ektorp, allt medan Gunnar från Jämtland tittar förundrat på hans - Harrys - sovstil.


Nån sekund senare hade Harry dråsat i golvet - tjopp, bara -!
Och jag kan konstatera att vi då ännu inte hade köpt hörnsoffan .. , att ombyggnaden av det gamla uterummet hade tagit sin början och lika snabbt tagit slut; det ser likadant ut ännu.
Nåja, det har ju bara gått nio år, det är lugnt.
Måhända blir det klart innan åttioårsdagen, men se då blir det stort kalas, det kan jag lova! Bloggvänner från när och fjärran är varmt välkomna till den stora festen!
(Ni kan redan nu skriva in juli månad 2028 i almanackan som troligt datum ..).


Ni kan ju gissa hur mycket vi log åt det här anslaget hos goda vänner i Västerljung; det var på väg hem från Stockholm. Det är precis likadant här.

Sist av allt: i juli månad för nio år sedan, ställde jag en fråga till bloggvännerna - på den tiden hade man många - (allt är förstås relativt, men ganska många). Frågan gällde vad man hade velat arbetat med, om man fick börja om?

Här är svaren.
Lägg särskilt märke till sista meningen i madamen från Portugals svar.
S o m   jag ler när jag läser den!

2 kommentarer:

Bert Bodin sa...

Det händer rätt ofta också numera att jag vaknar, nästan exakt på min väckningstid när jag jobbade. 06:32 stod väckarklockan på. En "snooze" var då tillåten. Numera gäller oftast ligga-och-dra-sig-tid till framåt kl. 8.

Utan skam!

Elisabet. sa...

Bert Bodin: ja, visst är det märkligt. Hur kan det etsa sig fast så vanvettigt i hjärnan?