Om jag hade varit man ....
Under ett besök hos sjukgymnasten någon gång i början av hösten, försökte jag förklara hur ont jag ofta har i den opererade handen. Och jag sa att "om jag hade varit man, då hade jag med bestämd röst sagt att jag vill få handen röntgad för att se om allt ligger som det ska och mina barns pappa som kan vara en charmig herre, han skulle kunna ha sagt så och jag tycker att han har fått alla undersökningar han bett om och mer därtill - så där apropå - ja, men det går så bra så!"
Sjukgymnasten frågade om jag verkligen upplevde det på det viset och jag sa att jo, det gör jag och det är ju ingen hemlighet att manliga patienter lär få dyrare mediciner och behandlingar och jag berättade om mitt högra knä som jag hade vittnat om vid varje årliga återbesök i Hässleholm, ja, hur ont jag hade och det tog sju år innan någon tog det på allvar och det var sköterskan som koordinerade det hela.
"På det viset Elisabet.., ja, jag ska försöka ...", sa sjukgymnastkvinnan och tittade på handen.
Under ett besök hos hjärtsköterskan för några veckor sedan, frågade jag om man under mina vårdkontakter kunde mejla ortopedmottagningen och höra sig för om handen? Hon tittade på sin datorskärm och sa .., men här står att du ska ha kontakt med kirurgen som opererade dig, det blir i slutet av oktober! Tro mig, det var inte långt ifrån att jag ramlade av stolen!
Igår kom ett brev från Region Halland. Där står att jag den 5:e november klockan 9.00 ska infinna mig på röntgenmottagningen för röntgen av vänster handled. En timme senare är jag inbokad hos kirurgen som heter Maria.
Detta ska firas .., först och främst med 11-kaffe.
Skulle det visa sig att allt är som det ska (efter röntgen), då får jag leva med den här smärtan som kanske ger sig vad det lider, men det har jag svårt att tro. Men detta .., att ha blivit lyssnad på! Hjälp, vilken lycka!
15 kommentarer:
Men ja, sådär kan jag uppleva att det är i flera sammanhang. Att män tas på större allvar.
Vad bra att du ska få handen ordentligt undersökt!
Halleluja! Självklart bra kolla på det. Jag håller tummarna 😀
Det var väl tur att du inte trillade av stolen! Då hade du ju kanske skadat andra handleden!
mossfolk: då är vi två som tror på den teorin! (Förresten lär det vara belagt att det är så).
Turtlan: underbart är det!
Rexxie: den handleden har jag brutit två ggr tidigare, så helst inte en tredje gång!
Håller med. Hoppas verkligen jag inte tänker och gör så. Jag brukar mer ta hänsyn till åldern . Sänker tröskeln ju äldre folk är. Tex om en 90-åring ringer så kan man inte riktigt bemöta och handlägga det som en 50-åring. Ungefär så.
Men utan tvekan utanför världen så lyssnas mån så mycket mer på. Ibland blir man rejält upprörd över sånt. Tex när ende jobbarkompis skulle köpa ny bil. Ingen av säljarna på bilaffären la märke till henne när hon gick runt där och till slut ställde sig vid säljdisken. Då tröttnade hon och gick till en annan bilaffär.
Finns många exempel. Detta är bara ett.
Ursäkta diverse skrivfel. Har lite bråttom.
I vårdsverige måste man stå på sig. Det är ett ovedersägligt faktum. Och män är bättre på det generellt än kvinnor. Det är också så att om man, som jag, (utan att ha lekt Dr. Google vilket de flesta läkare avskyr) både som kvinna och medicinskt insatt ställer frågor och ber om ev ytterligare insatser - för mig själv eller oftast för min man - så behandlas man ofta som krävande och allmänt jobbig. Man kan bli både avsnäst och nedlåtande behandlad men förstås också det motsatta.
I vår hemsjukvård är man fantastisk med en alltid tillgänglig distriktssköterska. Min mans kontaktsjuksköterska inom cancervården likaså. En del läkare - i synnerhet de som skolats utomlands och tänker utanför boxen är otroligt engagerade och kreativa och uppskattar vettiga samtal läkare-patient. Medan somliga gamla sköterskor borde pensionera sig och ägna sig åt annat och stressad personal inom primärvården borde kräva helt annorlunda arbetsförhållanden. Framförallt inte acceptera att man varje dag tvingas ha kontakt med ett antal okända patienter max en kvart.
Och förstås: grattis till dig Elisabet som fått en ny tid och att man följer upp detta. Det är SJÄLVKLART att man inte ska gå med smärtor av den här digniteten så länge som du gjort. Det räckte väl med knäet?
Låter toppen
När jag blev utskriven efter min höftledsoperation i Lycksele, sa man att jag skulle kontakta dem om jag får problem närmaste året. Inte gå via HC utan Lycksele skulle sköta logistiken. Det kändes tryggt. Och förra veckan ringde en ortoped och kollade upp hur jag mådde och hur det hade gått. Senare skulle jag få en enkät som jag ombads att fylla i. Det känns som att de bryr sig och är angelägna att det ska gå bra. Att pandemin satte käppar i hjulet och förlängde kön i Skellefteå kan ju ingen hjälpa. Men de gjorde ju det de kunde när flyttade över 40 köande till Lycksele, och då tog det två veckor innan jag var opererad. Hoppas verkligen att du kan få hjälp Elisabet! ellem
ellem: eftersom jag var med i ett forskningsprojekt angående det högra knäet, så fick jag också fylla i ett formulär varje år. Inte förrän jag bifogade tre A4 med bilder av mitt enormt svullna knä och beskrev med teckningar hur hemskt det var, hände nånting. Jag hade en känsla av att man inte ville sabba forskningsresultatet. Å andra sidan är jag inte nån som kräver nånting - jag skulle kanske önska att jag vore sån - men har inte den gåvan. Det var därför enkelt när jag sa att "nu ska jag låtsas att jag är en man och säga så här ...", angående handen :)
Då var det jag, men ändå inte. Med det sagt gläds jag verkligen åt att du känner att du blivit fint bemött, ellem.
Babsan och Monet: ja, sååå skönt det ska bli. I alla fall att få veta hur det ser ut inuti.
Turtlan: en mig närstående 22-årig ung man säljer bilar. Jag har påmint honom om detta :)
Ja jag har hopp för i nästa bilaffär gick det bra. ”Inte alla bilaffärer…”
Stämmer in med de övriga.
Skicka en kommentar