"Kom gärna i tid ..."
Sköterskor och undersköterskor gick med hastiga steg .., en ung man på en säng skjutsades in genom dom öppna dörrarna på bilden .., en annan man gåtränade - han såg så sjuk ut - och på övre våningen - på som en loftgång, såg jag tre män i var sin rullstol rullas ut mot gymnastiksalen eller om det kanske var badet?
En ung färgad kvinna ville anmäla sin ankomst i receptionen som skymtar lite uppe till vänster i bilden, men personalen hade fikarast och till slut blev kvinnan tillrättavisad att hon skulle anmäla sig via QR-koden på skylten och hon hade svårt att förstå och jag tänkte på hur invecklat det måste vara, inte bara för den som har svårt med språket, utan kanske också med QR-koder och det sättet att betala.
Och så kom en ung mamma med sin son som låg i en barnvagn och hans storasyster, som kanske var tre år och hade lockigt hår, tittade åt mitt håll och sa hej.
Det var jag och två sjukgymnaster - den ena på upplärning - och det frågades om allt möjligt vad beträffar levnadsvanor - mat och motion - och så skulle jag sätta mig på en träningscykel och jag sa redan då att nu får ni vara beredda på att mitt blodtryck går i taket, för sånt här gör mig så stressad.
"Det är lugnt!", sa den ena gymnasten.
Nej, det var inte lugnt.
Det blev e x a k t som jag förutspått och vips var trycket uppe i en bra bit över 200 och det blev slut på cyklandet.
Jag blir vansinnig.
Ja, jag blir halvt galen på att min kropp och själ så till den milda grad är i symbios och att inre stress sätter fart på trycket - pang, bara! -. Efter några minuter var det hela nere på normal nivå igen.
Så fortsatte det med hantlar som skulle lyftas och tåböjningar och annat och mera prat och ännu mera prat och på tisdag nästa vecka, vid niotiden, ska jag delta i styrketräning på ovanloftet, tillsammans med andra människor av samma skrot och korn.
"Elisabet, vi ska se till att du blir riktigt stark!" sa den äldre av sjukgymnastdamerna.
I bilen - på väg hem - upptäckte jag att friherrinnan hade ringt.
Ringde upp henne ., hon frågade om vi ville ha elvakaffe och det ville vi.
Kramade om henne när vi var klara.
Det kändes som om jag ville gråta, så trött och slut var jag.
Mest mentalt.
7 kommentarer:
Vad jobbigt med blodtrycket! Själv har jag inte det problemet, får snarare för lågt blodtryck; speciell efter att jag varit sövd.
Rexxie: ja, det är hemskt. Minns när jag skulle operera bröstet för två år sedan, då, INNAN, några dagar innan själva op., var det ett samtal med narkosläkaren. Enbart detta fick trycket att rusa i höjden, så pass att hon efter några sekunder sa att "nej, vi avvaktar" och så fick jag vila en halvtimme. Då gick det bra. Då var det också så där skyhögt. Och det underliga är ju att jag UPPLEVER mig inte son nervös. (Jo, idag. För det kändes som jag var kallad till förhör).
Jag har också blivit likadan. Under vissa omständigheter och när det är som mest ”olämpligt” går mitt tryck också upp i över 200. Själv - och också min doktor - tror jag att det blivit så här ryckigt med trycket genom alltför mycket press under alltför lång tid.
Jag blev också superstressad när man talade om för mig att jag var tvungen att avstå från: ost, inga franska brieostar här längre (jo hon sa så), ingen sushi med soja, ingen kaviar, räkor, lax, matjessill, ja all mat med minsta salt i går bort, aldrig någonsin äta lakrits, till och med dricka mineralvatten är farligt för det innehåller natrium (salt).
Jag gillar ost- och skinkmacka och äter gärna ägg- och kaviarsmörgås. Vi äter i princip medelhavskost sen frankrikeåren. Tre mål om dagen, aldrig någon ”fika”, aldrig mellanmål med bullar eller kakor. Det ingen av oss kan göra längre är en massa fysiska aktiviteter som också predikas för oss.
Hur gulliga och välmenande de än är, dietisterna, arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna så missar de målet. Vem vill stå med hantlar? Kommer du att fortsätta med det? Har de inte hört talas om ”fatigue”, post-covid och utmattningsdepressioner? Man styrketränar sig inte frisk från sånt - det måste ske i egen takt och med egna medel. I ditt fall gör du ju ordentliga framsteg bara genom dina hundpromenader, det är väl bra så?
Monet: men så strikt kommer jag aldrig att bli, för då tycker jag att tillvaron blir för tråkig. Ost har jag i princip slutat med, matjessill blir det mest nån gång sommartid (pv äter inte sill) , kaviar nästan aldrig, dricker bara vanligt vatten, aldrig läsk. Jag kommer aldrig att helt sluta med ägg och eftersom pv älskar elvakaffe och annat kaffe, kommer jag säkert inte att HELT avstå allt, däremot ta en tunn skiva mjuk kaka.
Det här med hantlar gör mig inget .., det går hur bra som helst och jag tror verkligen att styrketräning är BRA, det är bara det att jag aldrig har sysslat med det och känner mig lite dum, som jag ofta gör när det är nånting för mig helt nytt. Hundpromenaderna i all ära, men så särskilt pulshöjande är dom ju inte :) Ja, den som lever får se och lever man inte så blir det så.
Usch, vad jobbigt med blodtrycket. Jag skulle aldrig kunna ha mätare hemma och mäta själv, alltför hypokondrisk för det - skulle inte få en lugn stund.
Sambandet salt och högt blodtryck är väl inte helt säkerställt, enligt min husguru prof Agnes Wold.
Oförskämt av VC att begära att patienter ska anmäla sig eller betala via QR-kod! Ingen är skyldig att ha en smartphone. Själv har jag hellre en vanlig, liten lätt mobil i fickan. Dessutom är VC skyldiga att ta emot betalning med kontanter.
Ha det skönt i höstsolen!
Biggan
Min B har också gått igenom det du gjort. Med sämre utgångspunkter eftersom hans stent (5 st nu) är resultat av hjärtinfarkter. I Frankrike där man har annan inställning tillkonvalescens än i Sverige sköttes hans uppföljning av kardiolog varje halvår med noggranna medicinska undersökningar, ultraljud, arbets-ekg etc. Inte en kotte pratade om hantlar eller salt!
Här i Sverige (i vår region) får man ett läkarbesök ett år efter infarkten, besök hos hjärtsjuksköterska en gång efter någon månad, det är allt. Inte heller här tal om styrketräning eller särskilda kost- och motionsföreskrifter. För femton år sen efter första infarkten kallades vi till en sköterska på Danderyd som skulle instruera mig i matlagning. Då var det fettförbud som gällde generellt och alla skulle äta Becel! Alla broschyrer och receptsamlingar var sponsrade av dem! Sköterskan slutade med sin matföreläsning när jag berättade hur medelhavsinspirerat vi åt redan då och särskilt som jag påpekade den kemiska sammansättningen i Becel/Lätta jämfört med naturligt smör och olivolja. Det går trender i allt, jag har sett det genom åren i alltför hög grad!
Biggan: det är sannerligen inte lätt att vandra på Den Rätta Vägen numera, vad gäller kost och leverne rent allmänt. Det är nästan hopplöst, tycker jag. Och helt och hållet vill jag inte sluta med sånt som är gott. Vad blir då kvar av livet? Ja, kanske själva livet, men glädjen då ...?
Monet: hur ska man egentligen veta vad som är rätt och riktigt, när det är så olika i olika länder, ja, t.om olika råd här i vårt land. Jag tycker att min egen uppföljning är bra. Två besök hos hjärtsköterskan hittills, nu sjugymnastik/hjärtstyrketräning och efter sex månader nytt besök hos hjärtsköterskan. So far, so good.
Skicka en kommentar