Kväller i landet Halland ...
%20(1).jpg)
I morgon ska Ukraina fira sin självständighet och många oroas över vad Ryssland ska göra för att störa detta. Det gör jag med. Oroas, alltså.
Jag minns krigets första dagar.
Jag minns Martin Kragh i tv-studion och jag har nog aldrig hört någon expert låta så djupt förtvivlad - eller kanske mera - så sorgsen.
Jag minns också när jag på E6:an körde om en karavan med gröna stridsvagnar, varav en hade ett rött kors på vitt botten på långsidan och jag blev så rörd och kände hur mycket jag avskydde president Putin.
Jag tänkte också att om jag hade varit ung, skulle jag ha gått med i hemvärnet.
Jag minns också morgnar när stridsflygplan passerade över havet och allt kändes ovisst. Men tryggt.
Nu har det gått snart ett halvår och lite har man vant sig och ändå inte. Måtte morgondagen inte bli en skräckens dag för människorna i Ukraina!
4 kommentarer:
Jag minns också hur kraftigt jag reagerade. Väntade på invasionen här ungefär. Hamstrade t o m vissa saker.
Men jag är nog lite ”lättreagerad” efter diverse saker senaste åren…
Men hur ska man få stopp på den där Puttin? Likaså det synsättet mannen skapat om väst. Månde inte den där Trumpen komma tillbaka också. Hjälp mig säger jag då!
Läget är inte bra.
Det är det enda som är säkert.
Turtlan: Vi hann aldrig till preppandet, men orolig var jag. All denna ovisshet. Tryggheten jag upplevde när Finland ville få med oss i Nato. Plötsligt kändes Finland som ens bästa-vän. Ja, jag vet, jag är naiv, men någon ska ju vara det också.
Bert Bodin: nej, han är så oförutsägbar, mannen med det avlånga bordet (som nu tycks ha bytts ut).
Skicka en kommentar