Elisabet

Vecka 24 ....

 

Måndag. Ny vecka och nya kort på handen. Inget vet man. 

Vi åker till hamnen vid tiotiden - det vet vi i alla fall - och blir där i några timmar. Harry följer med. 

Så fixar pv lite med bogpropellergrejen, den som krånglar lite trots att den är ny, men han fixar det bra. Skönt!

Därefter ut till havs i en halvtimme kanske och sällan - för att inte säga aldrig - har jag känt mig  så ringrostig. 

Nåväl, det gick bra och jag är fylld av beundran över hur elegant pv backar in till vår båtplats - med aktern före - när vi sedan väl är "hemma" igen. 

Jag tar mig en simtur bland hur många blåmaneter som helst ., föser dem liksom åt sidan. Dessa - på bilden - har blåst in i hamnen, tillsammans med sjögräs och ligger där och skvalpar omkring likt fallskärmar. Jag tycker att dom är vackra. 

Därefter hemåt. Vid tvåtiden ger sig pv av till Halmstad, då Edvin ska hämtas från förskolan. 

Flera timmar senare ringer han hem och berättar att dom två sitter på köksgolvet och spelar kula! Jo, köksmattan får vara underlag. 

Själv har jag tagit harry på promenad, vattnat i växthus och rabatter och gläds åt pelargoniorna vilka nu  - äntligen - tagit fart och blivit så vackra! 

Sitter ute hos Ecke och Britt en stund och känner hela tiden den magnifika doften från Robiniaträdet som doftar överjordiskt.

Har jag någonsin - i hela mitt liv - upplevt en sån ljuvlig doft? 

Minns den från Regementsgatan i Ystad, intill det som en gång var brandstationen .., där stod en Robinia och det var då jag upptäckte den! (Kontaktade stadsträdgårdsmästaren och fick veta namnet på trädet). Måhända borde vi plantera just ett sådant träd?

För övrigt intet nytt. 

Jo, min syster i Australien och jag själv - det skiljer tio  år mellan oss - och vi är ju egentligen bara halvsyskon med samma pappa, men olika mödrar .., vi har precis samma bekymmer med våra kroppar. Hjärtgrejset, artros i händer och fötter, hon har fått ny höftled och jag själv två knäproteser - egentligen tre - och så småningom garanterat höftledsbyte. Vi har dessutom varit med om olika former av olyckor och legat på sjukhus i omgångar. 

Det som skiljer oss åt, är att hon är otroligt magerlagd. Det är inte jag.

Vår andra syster .., hon som fyller åttiotvå i september, kämpar visserligen med en dålig höft, men vägrar söka hjälp. För övrigt är hon pigg och kry och lär väl bli Sveriges äldsta kvinna.