Elisabet

Röd dag ...

Och om långfredagen skriver min syster i Australien, f. 1944, så här: 

"Långfredag i dag och jag kommer ihåg hur hemskt tråkig jag tyckte denna dag var när jag var barn.

Rigmor och jag måste ha på oss finkläder, vilket innebar att vi inte fick leka ute och smutsa ner oss

och vi fick absolut inte gå över till Karin och Kristina, som vi annars alltid brukade leka med.  Nej,man skulle göra något stillsamt inomhus.  Pappas ideer förstås.

När Janne och jag först kom till Australien (1980) så var mycket förbjudet denna dag t.ex. fotbollsmatcher och andra

sportsevenemang, bio, disco, pubarna var stängda och man kunde inte heller köpa BENSIN. Nu är det ungefär som vilken söndag som helst, men man kan inte köpa alkohol och även andra affärer är stängda."

Och själv minns jag 60-talets långfredagar - i alla fall i början av årtiondet - som en dyster historia. Någon slags sorglig eller åtminstone väldigt stillsam musik från radion ...., och visades något tv-program, så handlade det nog mest om korsfästelsen. Så småningom förändras ju allt detta, men jag har dålig kläm på riktigt n ä r  det blev helt annorlunda. Någon som har bättre minne, får gärna dela med sig, ja, ni får gärna berätta hur ni minns er barndoms långfredagar!

Tänkte lägga in någon kyrklig bild  dagen till ära, men då blev det (som så ofta annars) tankeflykt och jag återvände liksom till Steninge Kyrkby där vi var tidigare i veckan. 

Och på väg dit - kanske 2 km från korsningen i Steninge, passerar man Sven-Åkes hus, det som ligger liksom insprängt i skogen. 

Den som följt med här i bloggen, kommer kanske ihåg att Sven-Åke är svärfar till min f.d. chef Magnus. Bodils pappa, alltså.

Det är inte alltid man möter människor som STRÅLAR, men det gör denne man. Och bilden längst uppe i inlägget, det är från ett besök hos Sven-Åke. Det var hans rara fru Elvy som spelade piano.

Säger man sedan hejdå till Sven-Åke (numera änkling) och svänger vänster, bär det av uppför - och så kommer man strax till en alldeles underbar bokskog på ömse sidor av vägen! 

(Kommer man från andra hållet en dag i början av maj, översköljs man av hur vackert det är med ljuset som silas genom bokskogen och så ser man Steninge och rakt framför sig: havet!

Och sen .., bara någon ytterligare kilometer eller två, då är man framme i Steninge Kyrkby. På höger sida av vägen står en stor skylt med texten "FEMTI", ja, utan o:et och en uppmaning att ta det lugnt med hastigheten. 

Svänger man då återigen vänster, då kommer man till den där fina, lilla kyrkan.

Och det var där jag fångade handtaget till kyrkdörren. 

Tanken slog mig, då som nu, att ..., tänk, bara tänk  hur oändligt många händer som tagit i det här handtaget, allt för att komma in i kyrkan. 

Tänk, alla som besökt en gudstjänst - kanske som idag - en långfredag - men också alla som med bävan gått in för att ta ett sista farväl av någon kär anhörig ...., eller de som förväntansfyllda av glädje öppnat dörren för att därefter bli vigda!

Eller alla konfirmander .., alla småttingar som blivit döpta .., ja, det tar liksom aldrig slut.

Allt det tänkte jag på, apropå min systers berättelse om trista långfredagar i slutet av 40-talet och så spatserade tankarna bara vidare och hamnade till sist kring detta - dörrhandtaget i Steninge kyrkby -. Så kan det gå.