Att cykla på Ven kräver sin man.
Eller kvinna.
(Och ja, klicka gärna på bilderna .., det glömde jag.)
Där är branta uppförsbackar som går till himlen och sedan, nerförsbackar ..., där det är en klar fördel om man redan från början är fatalist ..., och där är slingervägar med lösgrus och på ena sidan stup rakt ner mot turkosgröna havet och man tänker att .., hjälp .., tänk, om man råkar få sladd, då kan man hälsa hem och glömma allt vad Grekland heter!
Då är det ajöken, på riktigt.
Men man håller sig på vägen och det är varmt och soligt och på pakethållaren ligger min uti-fall-att-det-blir-kallt-sticketröja.
Och vattenflaskan.
Lördagkväll är konsert i kyrkan som numera är Tycho-Brahe-museum.
På en bänk där utanför, sitter pensionatsvärden och övar lite på sin stämma.
"Ja, men du förstår .., det är ofta så att kören sjunker i tonläge och så kommer en flöjt in och sedan ska vi komma rätt och då händer det att det blir fel .. att vi ligger för lågt ..", säger han.
"Jaha .., på det viset ...?" säger bloggmadamen.
Vi bor på Vens camping & stugby, jag tror att det är vid Husviken.
Det är evigheter sedan jag låg i tält och jag är väl måttligt road av tanken.
På eftermiddagen, just som pv övar för konserten, kommer regnet.
Jag, som knappt sovit natten innan, lägger mig raklång på madrassen .., där ligger jag och tittar upp mot rosafärgade taket och hör regndropparna och jag hör människor som skrattar och småbarn som cyklar runt, runt, runt och jag skickar och får sms.
Hotellrummet ser ut så här.
På natten ska det bli iskallt i tältet och jag ska frysa om benen och om rumpan, trots att jag är rejält påpälsad, men det vet jag inte då, på lördagkväll.
Och här är utsikten från campingen.
På andra sidan ligger Landskrona .., en bit till vänster ., Helsingborg.
Efter konserten .., cyklar vi till Tuna Krog, bara en bit bort.
Men åååå, så ljuvligt!
Själva krogen är så hemtrevlig och eftersom det är fullt inne, slår vi oss ner på terassen.
Där är massor med människor och vid åttatiden kommer Nilla Nielsen med sitt långa, blonda hår och spelar gitarr och sjunger och pensionatsvärden bjuder schangdobelt på rubbet, mat och vin och bara så snäll är han.
Som dekor hänger handdukar på tork ut mot vägen.
I flera timmar blir vi kvar och när det är dags att cykla hemåt, ja, då är jag återigen glad att jag tror på detta att ens dagar är förutbestämda .., ty lite vingligt är det och förutom våra ficklampor (jo, pv är en förutseende man ...) är det alldeles becksvart ute.
"Ser du stjärhimlen?" hojtar pv som cyklar framför mig och alldeles för fort.
Nä.
Jag vågar inte titta upp.
Och det blir bad nere i Bäckvikens hamn, men inte på lördagkväll.
Från bryggan.
Söndag blir cykeltur i ett par timmar.
Vi tittar in i fyrlängade Nämndemansgården; en slags skånegård med halmtak, med anor sedan slutet av 1700-talet.
Rar kvinna öppnar porten till gården som nu tillhör Hvens Hembygdsförening ...,(kvinna är gift med en man från Piteå ..."är du från Piteå ..?" frågar hon mig och jag säger ..."nä, men inte så värst långt därifrån heller ...") och hon berättar om kärleken till gården och att hon själv är småländska men har sina rötter på Ven ..., och hur det nu går till, - kanske pratar vi om detta om att leva i nuet -, så får jag veta att för två år sedan dog kvinnans 38-årige son i cancer .., kvar blev fyra småbarn och en hustru .., ja, sånt pratar vi om, allt medan svalorna flyger ut och in i höladan där sommarens andra kull med små svalbarn nu piper och vill ha mera mat!
Huset är så vackert, så vackert och har varit i samma släkts ägo i fem generationer.
Och där är ljusspel som får mig att nästan ramla baklänges.
Taket består av halm.
I trettiofem, ja, upp till femtio år, kan ett rätt lagt halmtak hålla, berättar kvinnan.
På en vagn ligger högar av säd.
Kullerstenar som många generationer har trampat på.
Och idag .., en pensionatsvärd uppvuxen i Småland och en bloggmadame från Malå i Västerbotten.
Sist av allt hemfärd .., färja till Landskrona .., trivsam träff med ellis i Lund .., tåg igen till Malmö.
På tåget sitter en kvinna med en t-shirt med reklam för läkare utan gränser.
Jag sitter en stund och undrar om jag ska våga fråga henne ...?
Så det gör jag.
Kvinnan, som om två år ska fylla fyrtio, är sjuksköterska och är nu på väg till Sudan i Afrika.
Där, ska hon hjälpa till i ett flyktingläger .., och jag får veta att hon tidigare har varit i Colombia och Liberia.
Och kvinnan berättar om glädjen i att känna att Man Behövs .., om om svårigheten att sedan återvända till Sverige och arbeta på sjukhus där människor kan vara så ..., ja, bry sig så mycket i småttigheter .,. säger hon lite förläget.
"Så där .., tja, att man blir uppläxad om patienten får maten liten senare än vanligt ...", ja, du vet .., när man kanske en vecka tidigare har arbetat med människor där det mesta handlar om liv eller död.
På riktigt liv eller död.
Säger hon.
Och då är vi framme i Malmö och jag önskar henne lycka till och säger att hon ska vara rädd om sig och en till vårt land invandrad kvinna i 60-årsåldern som i stillhet har lyssnat till vårt samtal .., hon ler så varmt och tittar på sjuksköterskan och säger "ja, lycka till ...!" och så ler vi mot varandra .., tänk, som en slags samhörighet blir det, där på tåget, den där sista minuten.
