Återkomsten ...

det ena du vill - det andra du skall (inte)


innan jag åkte till intervjun

tänkte jag

att det gäller att hålla igen

kanske måste man ha tight t-shirt

så där så man måste hålla andan

det vore skräcken

sen

när jag väl var där

såg jag röda utanpåskjortor

såna som täcker rumpan

nu

- efteråt -

dricker jag kaffe

och kalasar på lussekatt och saffransskorpa

i pluralis

G l ä d j e ....

.. hittar man här.

Efteråt ...

Så här känns det.


Femton minuter får jag vänta innan det är dags för intervjun.

"Dom sitter i ett möte ..", förklarar charkkvinnan, hon som har så filurig blick.

Under tiden står jag och småpratar med några av de anställda, samt en kvinna i min ålder som bjuder på Östras goda kavring som hon skurit upp i små, små bitar.

I trettiosex år har kvinnan arbetat inom ett och samma företag, det som sedan flyttade till Schweiz, och plötsligt, vid femtiofem års ålder stod hon utan arbete.

"Man brukar säga att marken dras undan från ens fötter och precis så var det .., och jag sa till min man att jag kommer nog aldrig mer att känna glädje ., ja, jag minns precis, klockan var tjugo i ett den där dagen när en kvinna från huvudkontoret ringde och ville prata med mig, jag var på väg ut på lunch .., det var då jag fick beskedet ...", säger kvinnan som har så vänliga ögon.

Nu arbetar hon åt det stora bageriet och är ute och bjuder på smakbitar.

Om hon trivs?

"Oh ja, men det är tungt att en hel dag stå rakt upp och ner på ett butiksgolv av sten, ja, jag är alldeles färdig när jag väl kommer hem!" säger hon.

Och så dyker mötesdeltagarna upp och det tas i hand och hälsas och någon visar vägen till lagret.

Det är chefen och hans hustru (som också arbetar i butiken), där är en av de anställda (en ung man som börjat där som 15-åring med sommarjobbsplock, nu är han en klippa, alltid vänlig och hjälpsam när man frågar om nånting .., det var han som så frenetiskt letade upp en burk surströmming till mig i höstas ...), där är också en man från själva butikskedjan - han är där i ett annat ärende -, och så jag själv då.

Vi sitter i personalrummet och det bjuds på kaffe och småfrallor och stämningen är lättsam.

I kanske en dryg timmes blir vi där och allt möjligt pratas det om och allt eftersom tiden går släpper den spänning som ändå kurat inombords och det blir mycket skratt och ja, det känns helt enkelt hur bra som helst.

Chefens fru sitter på min vänstra sida och ser så rar ut och hon säger ..."stackars dig, fyra stycken är vi .. jag tänkte .., å, det känns nog inte roligt för dig ..?"

När mötet är avklarat står vi en stund ute på lagret och vi pratar plu-nummer (4011 - bananer, 4061 isbergssallat .., likadana nummer, konstaterar vi) och frun frågar från när jag kan tänka mig att vara tillgänglig och jag säger att eftersom jag är arbetslös, så går det bra när som helst och hur som helst lovar dom att höra av sig.

Hur det kändes?

B r a.

Alldeles illröd om kinderna var jag på hemvägen och nu sitter jag här och ler för mig själv - lika illröd än - (precis som efter varje måndagsmöte i Ystad), spelar julmusik och ska ta en kopp kaffe.

Det här blir spännande.

Inget är bestämt, men det kändes jättebra.

Idag ...

på väg till jobbet i ystad - eva på frösön höll i penseln -


sjutton år var jag

bertil hellgren på arbetsförmedlingen

hade hjälpt oss med sommarjobb

det var klasskamraten eva och jag själv

en hel sommar som konsumkassörskor

på hisingen i göteborg

vi åkte spårvagn

levde på barnmat i burk

och ibland räkost i tub

jag hade storlek 34 på mina byxor

och var vettlöst nervös den första arbetsdagen

lediga dagar åkte vi till näset

och badade i saltstänkt hav

- helt olikt sötvattnet där hemma -

"så roligt att du trivs med jobbet?" sa mamma

det var före mobiltelefonernas tid

fyrtio år senare

ska jag på anställningsintervju

byxstorleken är inte längre 34

och det var länge sedan jag åt räkost på tub

men helt lugn känner jag mig

- i alla fall nu -

tre timmar före utsatt tid

det får bli som det blir

tänker jag

Fredagsfönstret ...

... finns i Arvidsjaur.

På Turistbyrån.

Vännen ellis (inofficiell världsmästare i stickning) hade håven med sig.

Utanför Ystad ...

Foto: Karin Eikedahl


... hos mina barns pappa och hans fru, där ser det ut så här.

Lilla slingervägen är helt igendrevad!

"Minst en meter snö på sina ställen!" skriver Karin, som också har tagit bilden.

Och tack K för att jag fick låna den.

Främmande ...

Eller besök .., välj själv.

Och det allra bästa främmandet är den som känner sig som hemma; som intar ryggläge på soffan Ektorp, drar pläden över sig och inte knorrar över att få sällskap av pElle, så där vid fotänden.

Hallelujamoment ...

... men gånger tre.

"Kom ska jag massera dig!" sa vännen Torun igårkväll.

Och så var det bara att sätta sig framåtlutad över en stol och i säkert femton minuter stod Torun och drog med den här massagevanten över rygg, axlar och rumpans överdel (och den är vid i omfång, så hon hade det hon gjorde ...) och något så ljuvligt underbart vet jag inte när jag senast var med om!

Metallkulorna är rörliga och ja, det går inte att beskriva hur det känns!


Här stoppar man in handen ....


Massagevanten är inköpt hos Clas Ohlson och kostar 49 kronor.

Nu vet jag vad som ska inhandlas!

Konstutställningen ...

Trivsamt var det, att i rådhusets entré kunna spankulera omkring bland alla tavlorna!

Den sista här i raden hade titeln "Auktion i Heberg".

Heberg ligger bara någon mil härifrån och där hålls ofta rejält stora auktioner.

I Heberg bor Axel Jonsson - uppvuxen under oerhört enkla förhållanden utanför Malå - och en gång i tiden radiopratare, ja, han hade programmet "Aloha", där det spelades musik från Hawai.

Denne härlige Axel, som vid åttio års ålder köper sig en grön Cadillac och förverkligar en livsdröm!

Dag 30 .... "one last moment".


Ja, det får bli detta.

Alldeles tydligt minns jag det.

Och i morgon klockan 10.00 är det dags för intervju.

Dagens fönster ..

.. finns i Rådhuset i Falkenberg.

Ett väldigt annorlunda rådhus, måste jag säga.

Dag 29 ... "mina ambitioner .."

Ja, det låter ju pretentiöst värre.

Mina ambitioner?

Vid snart femtiosju års ålder har jag inga direkta ambitioner.

Att skaffa mig ett arbete förstås, men det har jag snart tror jag.

Nåt sånt.

Stranden i Stensjö ...

Falkenberg ...

Här arbetar uppenbarligen en skrivglad innehavare/anställd. Kul!


Det är underligt, detta att jag så omedelbart känner mig hemma i just Falkenberg.

Och helt ovetenskapligt tycks det som om människorna är så mycket mer ..., lättsamma här.

Utanför mäklarkontoret öppnar en äldre herre dörren och säger - brett smajlande - att jag är välkommen in .., jodå, det finns minsann hus så det räcker till mig med och "jaså, du bor redan i ett .., men vi har små hus också må du tro ..!"



I ett annat butiksfönster har någon som heter Jean utställning av sina alster.



Orsaken till besöket i stan är att jag är kallad till Arbetsförmedlingen till ett gruppmöte.

Klockan tio -pip- ska mötet ta sin början och jag är på plats en halvtimme innan, men se då är dörren till AF hermetiskt tillsluten, så jag tar en promenad i vinterkylan i stället.

Vid ett litet torg nära Rådhuset (som tydligen kallas för "Kuben" - av förklarliga skäl) håller torghandlare på att packa upp sina varor.



Inne i själva rådhuset pågår också en konstutställning.



Och den här tavlan får mig genast att tänka på ...




Packa upp och packa ner .., det är vad han gör, torghandlaren.

Och när mötet tar sin början har femton personer stått och huttrat utanför entrén till Arbetsförmedlingen och hon som heter Ann-Christine och också befinner sig i själva Utanförskapet, hon säger till förmedlerskan att det vore rätt smart att öppna en kvart tidigare till de som nu är kallade till ett möte, ja, så behöver människor inte stå ute i kylan, men se det går inte.

Själv säger jag att det vore ju angenämt om brev från AF inte nödvändigtvis bär tonen av att man är kallad till häktningsförhandling.

Det är en brokig skara människor som sitter vid olika bord.

Vi är fyra vid mitt.

Och där är en kvinna - nyinflyttad från Alingsås -som har arbetat med allt möjligt här i världen .., där är en f.d. sömmerska från Småland som nu har flyttat till Halland ("hopplöst är det ju med sömmerskearbeten här .., i Småland har det funnits rätt gott om den varan", säger hon som är i dryga 60-årsåldern), där är en något bedrövad lagerarbetare i samma ålder som hoppas att AF ska ge honom möjligheten att ta truckkort ("jag vet andra som har fått .. men inte jag ...?"säger han) och där är en ung kvinna som i tolv års tid har varit inskriven på AF och hon har arbetat på Gekås i Ullared och om hon skulle få välja fritt, så ville hon arbeta med inredning, berättar hon, när jag frågar.

När mötet är slut blir det först inköp av vin till kvällens middag.

"Vi ska kryddstark köttfärs .., vad tror du ..?" säger jag till mannen på Systembolaget.

Vips har han guidat mig till hyllan med röda viner och säger att .."det här blir alldeles rätt!" och så får det bli.



Sist av allt svänger jag förbi Röda Korsets loppis "Kupan".

Vid kassadisken står en kvinna som har köpt en kostym och när kassörskan säger att det blir 110 kronor för byxor, väst och kavaj (en till synes nästan oanvänd kostym av märket Batistini) , så vägrar damen att betala, nej, västen ska ingå i priset 90 kronor och hon tänker INTE betala 20 kronor för västen - "då får ni ta bort den!" säger hon syrligt.

Och jag ser hur tveksam kassörskan blir och hon säger att ..."men västen hör ju till ...?"

Men kunden, som håller en femhundring i sin hand och säkerligen har lärt sig konsten att pruta i sitt hemland, hon står på sig .., och till sist blir det som kunden vill, - västen läggs på en liten pall vid sidan om - och jag tänker att snålare människa var det länge sedan jag skådade.

Dagens fönster ...

"Här kommer ett hopklipp av två skyltfönster från Lunds centrum.

Hade velat sätta rubriken: "varför så dystra?" på bildcollaget, eftersom de väldigt naturtrogna skyltdockorna ser så "booored" ut.

Blev det inte så kul som man hoppats på fjällutflykten?

Torun."

I bageriet ...

Jag tyckte mig minnas att det var så himla gott, det här med anisbröd.

Efteråt .., var känslan en helt annan.

Stensjö, Halland.

Jag tror att bilderna är klickbara.

Idag ....

Dagens fönster ...

Biblioteket i Halmstad en måndagkväll.

Men nu vy mot andra hållet.

Ännu mera om "Våra vänners liv ..."

Anna i Sheffield hänvisar i ett tidigare inlägg till en artikel i DN, där Maria Sveland analyserar tv-serien "Våra vänners liv".

Intressant läsning är det.

Själv reagerar jag mest på hur dagismannen Mats visas upp .., så där som att om en man kommer in i dagisvärlden, så görs allt annorlunda och så mycket roligare och mindre "styrt" än om kvinnor gör samma sak.

Hur är det, ni som arbetar i den världen?

Stämmer den bilden, eller är jag helt fel ute?

Att serien är skriven av en man, tycker jag att man kan se, men i det stora hela gillar jag den.

Skarpt, till och med.

Och jag tycker nog att det finns ganska mycket igenkänning i avsnitten.

"Våra vänners liv" ....

Det programmet gillar jag skarpt.

Egentligen ..

... är jag ingen fantast av orkidéer.

Men ..., det är nästan så att jag har ändrat mig .., ty på skåpet i ett av rummen i det gula huset, där har i flera månader stått två skruttiga blommor med rangliga stänglar och jag har frågat varför dom alls finns kvar ..?

"Ska jag inte slänga dem ..?" har jag sagt.

Nix, pix.

Icke, sa Nicke.

Eller pv.

Och så .., mitt i alltihopa börjar en av dem att blomma så här vackert!

Hoppsan ....!

Snart ...

Ikväll ....

SVT 1, kl.22.30 (vilken vansinnig starttid för en långfilm!) visas en i mitt tycke helt fantastisk film!

Nämligen: "Återstoden av dagen".

I rollistan hittar man bland andra ..., suveräna Emma Thompson (Vädur, född i Paddington) och Anthony Hopkins (Stenbock som undertecknad .., uppvuxen i Wales) ...



... och inte att förglömma, mr Peter Vaughan (Vädur, han också) .., helt enastående i sin roll som far till Anthony Hopkins!

Om man kan säga att en film har satt djupa avtryck i ens själ, så är det just vad den här gjorde.

På en av filmsidorna där jag under en tid var en frekvent besökare, kunde man läsa följande recension av filmen:

freya

Betyg:

Det finns inte någon film i hela världen som gör mig så frustrerad och sorgsen som den här... detta handlar om icke-kärlek... om att inte våga älska... eller våga låta sig bli älskad...
Den smärtsammaste film jag sett... snacka om att slösa bort livet på idiotiska ideal, säger jag bara...

Jag håller med.

En svårfångad man ...

krångel-krångel


Om man vill tala med sin ortopedläkare, ska man vara tålmodig.

"Nej, där finns tyvärr ingen telefontid ledig förrän i mitten av januari ..", säger den vänliga sköterskan på ortopedmottagningen.

Mejla, kan man göra det?

"Nej, tyvärr ., läkarna vill inte ha mejl från patienterna, då hinner dom inte med ...", förklarar hon.

Jahapp.

Då blir det ett vanligt gammaldags brev då, säger jag.

Och nu är det postat.

sjuttital



varje månad var det fest

kramgoa låtar

och village people

dans i vardagsrummet

vi var fem par

alla tycktes lyckliga

trettio år senare

är alla utom ett par skilda

men det var nära

- helt plötsligt bara -

ångrade sig mannen

han som var på väg

tyckte väl att det var lika så gott

att bli kvar

kanske

och så slapp han ju banta

och gå på gym

En hel drös med måndagsfönster

... från London.

Och fönsterna speglar sig i en bilruta.

dom där sista raderna ...


i norra norrlands inland och fjälltrakter

där insomnar alla människor

lugnt och fridfullt

och i kretsen av de sina

det är som aldrig någon ångest

jag tänker ofta på det

det är kanske nåt med luften ?

Ålderstecken ...

bröllop i utkanten av ystad
det var inte jag som gifte mig


förr

för så där tjugo år sedan

gick man direkt till bröllopssidan

eller avdelningen nyfödda

alltid var det väl nån som man kände

nu

hoppar man över

allt det där

och klickar genast in sig

på avdelningen avlidna


// Bruden på bilden, nr 2 från vänster, var i många år min arbetskamrat.
Innan dess var hon kund i lilla kvartersbutiken.
En dag kom hon in och skulle ha utrikesporto, hon skulle skicka ett brev till England.
"Ett kärleksbrev?" sa jag och log.
Nej inte alls, hon skulle försöka få fatt i sin biologiska mamma.
Efter en tid kom bruden tillbaka till affären och berättade att jo, nu hade hon hittat sin mamma och dom hade talats vid i telefon och allt var fantastiskt!
Något eller några år senare blev det bröllop och från England kom då brudens mamma, (det är hon som står längst t.v.) och brudens moster (till höger om bruden) och där var halvsyskon och morbröder och gud-vet-allt!
Vilket härligt bröllop det blev!
Själv hamnade jag intill brudens morbror som såg ut som en kopia av Crocodile Dundee-mannen ...

På eftermiddagen ...

... går vi på promenad i solskenet.

Från norr kommer ispiggsvindar farande.

Vi tar en sväng förbi Fabrikör Johanssons bygge och vi står där och gapar och stirrar mot himlen och pv konstaterar att ännu har inte det översta våningsplanet kommit på plats.

Som ett stort hyreshus är det, delvis nedsprängt i berggrunden.



Etthundrafemtio meter - max - från husbygget är detta vad man ser.

Till en början pratar vi rätt friskt med varandra, herr pv och jag själv.

Vi surrar om Fabrikörens mastodontbygge och svaret pv fick från Falkenbergs Kommun angående bygglov på tomten (ajabaja, det är knappt att han får slå till med en 20 kvm stor stuga, "ja, man måste tänka på reglerna ..." säger kommunmannen ..) och om skidåkning och bristen på snö (pv) och när vi ska äta middag (jag) och dom där elva gässen som någon såg på stora åkern förra vintern (pv) och titta, där är älgspår! (jag) och "stackars den där älgen som hade blivit påkörd .., jag tänker på den ibland .." (pv) och "var inte det där jultidningskillen, han vi mötte ...?" (pv) och "jo, jag tror det" (jag).

Sånt.

Han håller ett högt promenadtempo (det gör han alltid) och jag försöker hänga med så gott jag kan.

"Vänta, jag måste ta en bild!" säger jag mellan varven.

Det är ett himla bra sätt att pausa.

Tyvärr tar kamerabatteriet slut innan vi ens har gått halvvägs.

Ack ...

... att man hade haft det här korsordet!

Sydsvenskans.

Och vem skymtar där uppe vid röda pilen .,. om inte sonen!

Tack Carita!

Om karaktär hit och dit ...

ibland står pv i badrummet

och klappar sig på magen

"aj,aj..., detta måste åtgärdas!" säger han

som knappt har ett uns fett

han säger det b e s t ä m t

så

när jag bjuder på kaffe med uppvärmda bullar

så där till skidskyttestafetten

får jag två bullar

och pv en

"men varför ..?" säger han

jag säger att jag inte vill störta honom i fördärvet

"men du då ..., du tar ju två ...?" säger han

- han låter aningen missbelåten -

"ja, men jag är ju redan där ...", svarar jag

i fördärvet, alltså

dom var himla goda

faktiskt

Dag 28 .... nånting som man saknar.

snön som kom

och tackade för sig

till exempel

och så allt som är så självklart

- människor som inte längre finns kvar -



och släppträskbrödet och kaffet där på bryggan

i mjällomslandet

den där kvällen

tystnaden

som var total

och vattnet iskallt



juli månad

känslan av frihet

två av tre barn vid matbordet

och pElle som blir ompysslad

i garaget stod mitt flyttlass

nästa dag

- det var en tisdag -

började vår semester

Söndagsfönstret ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.