Anna i Sheffield hänvisar i ett tidigare inlägg till en artikel i DN, där Maria Sveland analyserar tv-serien "Våra vänners liv".
Intressant läsning är det.
Själv reagerar jag mest på hur dagismannen Mats visas upp .., så där som att om en man kommer in i dagisvärlden, så görs allt annorlunda och så mycket roligare och mindre "styrt" än om kvinnor gör samma sak.
Hur är det, ni som arbetar i den världen?
Stämmer den bilden, eller är jag helt fel ute?
Att serien är skriven av en man, tycker jag att man kan se, men i det stora hela gillar jag den.
Skarpt, till och med.
Och jag tycker nog att det finns ganska mycket igenkänning i avsnitten.
5 kommentarer:
När man tänker efter så kan man ju inte protestera mot vad Sveland skriver...
Men jag tror att det många gånger är så att vi tittar för att bli underhållna och kanske vill slippa analysera och tänka på normer och feminism - just då.
Och många kvinnor kanske inte ens tycker/är medvetna om att könsmaktsordningen existerar, med bl.a. sitt inslag av härskartekniker.
Varma hälsningar!
Nu är väl dagismannen Mats inte precis normen av en man i förskolevärlden. Han är ju omogen och egocentrisk som ett barn själv och det har jag aldrig sett i levande livet. Men att män är annorlunda än kvinnor i barnomsorg och skola, så är det nog. Även om det i många fall är "mjuka" män så förhåller man sig lite olika till barnen. Inte till de praktiska arbetsuppgifterna men just till barnen. Därför är det så värdefullt att det finns killar/män som vill jobba i branschen trots de låga lönerna. (Pst, jag är gift med en sån där, men jag bygger mina iakttagelser på ett flertal som jag känner och har känt. Vissa av dem har inte blivit rektorer - än.)
Jag gillar också Våra vänners liv väldigt mycket. Det är lite tröttande att allt som visas på TV skall vara enligt en genus-lärobok, där endast det rätta får visas. Jag tycker det är mycket i serien som stämmer överens med hur det är, och det är ju ett drama, inte en dokumentär. Mats finns ju i många av oss, den barnslige, som kanske gör dumma val i livet. Svårigheten för oss män att acceptera omvända roller dvs när kvinnan gör karriär, det finns ju också.
Vi är också några män som träffas och äter middagar ihop. Jag känner därför igen dialogen. Men frågan är: är det "rätt" saker vi pratar om?
Jag tycker det är trevligt att Mats är rolig och ostyrd, men om man ska tänka lite DN-Maria så hade det varit ännu roligare om inte alla kvinnor hade behövt vara en kontrast utan att en och annan av dem också kunde vara lite rolig.
Den man jag stör mej på om man ska genusdebattera så är det karln som försöker manipulera bort sin egen dotter, och att man ändå förväntas tycka lite synd om honom, för att han tafflar runt och har blivit lämnad och allting. Han låter nya tjejen fixa födelsedagsparty och den gamla ta över vårdnaden. Jag förstår inte riktigt vad man vill säga med den historien? Det är iallafall ingen mysig mansbild, men den känns lite förklädd till det.
Jag tycker också att jag känner igen mej en hel del! Den unga killen tycker jag påminner om ganska många både killar och tjejer.
Till er alla: men jag tycker faktiskt inte synd om Mats .., jag gillade honom skarpt från början och HANS FRU OCKSÅ, nu är han ju åt andra hållet.
Att kvinnobilderna är skeva eller bara svart-vita, nja, fast inte alltigenom?
Dialysmannens fru är ju helt okej, Pontus fru också - hon som gör karriär - (även om hon är pappas flicka, men det finns säkert såna också) det tycker jag att Mats f.d. också är .., och att sen karaktärerna på de övriga är skruvade, jo, men det stör mig inte så hemskt.
Männen är ju sannerligen också vridna ett snäpp åt ena hållet.
I det stora hela tycker jag dock att det är väldigt mycket igenkänning.
Är inte hela poängen att det nog ÄR lite vridet .. att karaktärerna är som dom är .., annars hade det väl inte blivit nånting att prata om?
Eller ..?
Nu ska jag baka ut anisbröden.
Skicka en kommentar