Och väntrummet är avlångt och trångt och där sitter vi och det är knäpptyst och allt vi har att titta på är en glasruta eller väggen.
På ett litet bord ligger små böcker som handlar om egenvård.
Det är som på banken numera; kunden/patienten ska helst sköta sig själv och endast i yttersta nödfall besvära personalen.
Efter en kvarts tystnad blir det lite småprat med en man från Haverdal - han berättar om en mopedolycka som han varit med om för tjugo år sedan och pekar på sin ena sko .., "du ser, den är liksom upphöjd, båda mina ben och armar blev brutna och ena lårbenet krossat, min son var bara två månader och jag låg på sjukhuset fram till jul .., nu är jag här med min fru, hon har diabetes och hjärtsvikt, tur att hon har slutat att röka i alla fall ..", säger mannen som visar sig bo inte långt alls från affären där jag arbetar -, och sen kommer en kvinnlig läkare och säger att det är min tur.
Läkaren presenterar sig; hon har ett namn med nästan enbart konsonanter och jag tänker att hon påminner om tandläkerskan i Athen, hon som liknade en bulgarisk diskuskasterska, ja, det där allvarsamma och stränga och så känns hon också, det blir mer som ett regelrätt förhör.
När jag lämnar hennes lilla rum, har jag svårt att få på mig kappan .., den gipsade handen trilskas och har sig och från provtagningsväntrummet ser jag den pratglade mannen sitta och vänta, han vinkar lite ..., och sen är besöket överstökat.
Och jag kör till affären i Slöinge och hämtar ut den efterlängtade boken och lite surr blir det med kassörskan som just då tar emot post.
Jag köper Hallandsposten och en Trisslott och är sugen på Schweizernöt, men lyckas stå emot frestarens garn.
Alldeles ensam är jag i butiken - som kund - och jag undrar hur länge den ska klara sig?
Nu bär det av mot stan och sedan buss hem.
Strålande sol ute ..,. lägdorna är gröna, fåglarna kvittrar, men det vet vi ju, att den glädjen blir kortvarig.
På torsdag kommer snön.
