Igårkväll på jobbet var det min tur att låsa och göra allt det som hade med kassorna att göra.
Det var första gången på över en månads tid och lite av dom där självgående rutinerna hade jag väl lämnat hemma ..., dessutom hade vi suttit i mer än tre timmar på raken och vi hade köer som ringlade sig till mejerikylen, så kanske var man inte på "topp" vid stängning.
På väg hem, bara ett bara hundra meter från affären, slog det mig att jag hade glömt En Viktig Sak, så jag vände om .., körde till chefen och hans fru som just skulle äta pizza, fick nycklarna ..., åkte tillbaka ..., och så krånglade låset, så där stod jag - hysterisk - och väntade på att larmet skulle gå!
Vilken panik!
Till slut löste det sig (chefen kom ...) och efteråt rann kallsvetten när jag moppade hemåt.
Då var jag
i det närmaste hemma en timme senare än vanligt och pv hade varit ute med bilen och letat mig!
"Å, älskade vän!! Å, jag tänkte att någon hade kört på dig och nu låg du i diket och var halvdöd!" sa han smajlande.
Idag på morgonen ringde chefens fru och sa "Bettan, minns du vad du gjorde med nycklarna till tobaksskåpet?"
Jag sa att det visste jag ju .., jag hade lagt där dem dom skulle vara ..., men nä, där var dom inte.
I en timmes hade Bodil, Johanna och Noeline letat och letat.
Tobaksskåpet förblev låst och ingen kunde köpa cigaretter.
P a n i k!
Igen.
Och jag kände igenom byxfickorna och butiksskjortan - nix, ingen liten nyckel -, men jag var så
övertygad om att nycklarna var i affären .., jag minns ju
tydligt hur jag plockade ner den och lade den på avsedd plats!
Men det är
en sak att man
tror sig minnas .., det har hänt tidigare att man varit tvärsäker och sen har det visat sig vara helt annorlunda .., så jag tog helt sonika bilen, kände mig gråtfärdig och körde raka spåret till affären .., hämtade Bodil .., och hon sa att ..."Bettan, det är ingen idé, den finns inte!" .., och jag gick till kassa 1 där det var öppet .., bad den rara kassörskan öppna kassalådan och se .., där, bland övriga nycklar låg den!!
Om jag säger att jag nästan grät av glädje, så är det en underdrift!
Problemet är att själva den där plastbiten som sitter på nyckeln, den hade försvunnit redan i lördags och det var väl därför ingen reagerade på den där lilla oansenliga nyckeln som låg bland de övriga, så där helt anonym!
Stort kramkalas utbröt .., "Bettan, sätt dig och ta en kopp kaffe med oss!" sa Bodil och just då upptäckte jag den ordinarie mejeriansvariga Carina och sa hur alldeles
omåttligt efterlängtad och välkommen hon nu var ..., att jag beundrade hennes förmåga att alltid ha hemma rätt saker i ost/juice/silldisken och hon loooog och sa att vi hade fixat det bra ändå, vilket ju var snällt, men måttligt sant, tycker jag.
Nu har jag
fem lediga timmar fram till klockan tre, då jag ska arbeta kväll och sen stundar tre helt fria dagar!
Jag ska gå raka spåret ner till havet.
Bada.
Känna mig lycklig.
Och befriad.
Och jag ska
inte ringa geriatriska mottagningen och be om en Alzheimertest.
