Tack och adjö Ghana ....!

Så har den kommit då, vår allra sista dag här i det här fascinerande och kontrastrika landet Ghana.

Vad kommer jag att minnas?

Jo ....

Jag kommer att minnas alla människor - ofta kvinnor - som  ligger ihopkurade eller utsträckta och sover bland skräp och smuts på trototarerna; bland svarta plastpåsar som fladdrar omkring och bland allehanda skräp och doften av urin.

Jag kommer också att minnas alla välklädda kvinnor och män .., så fina i sina klänningar eller vita skjortor och mörka byxor! 

Jag kommer också att minnas alla kvinnorna på motsatta sidan trottoaren som sitter där och försöker sälja sina varor .., fiskar av olika slag som är fint uppställda (stående) i korgar .., alla kryddor .., kläder, plastbyttor, cd-skivor, frukter ..., och jag kommer att minnas all musik som dånar från högtalare och allt tutande.

Och frisörsalongerna på trottoarerna. 
Män som sitter på en liten pall och så en enkel spegel upphängd på muren bakom och så klipps håret.
Ååå, så jag önskar att jag hade vågat fotografera, men att komma med en kamera är inte särskilt populärt. Någon berättar att det har att göra med rädslan att bli hånad .., att vi europeer ska göra oss lustiga över ett annat sätt att leva. Det kan man ju förstå och alltså får kameran ligga i fickan och vila.

Hettan och luftfuktigheten och mitt ständigt lockiga hår, kommer jag att också att minnas.

Jag kommer också att minnas resan till nationalparken och vandringen på hängbroarna .,. all hjälpsamhet när jag hade svårt att ta mig ned till ground zero igen .., den branta stigen och alla hjälpsamma händer som sträcktes ut ..., och alla ödlorna, förstås.

Jag kommer att minnas den obeskrivliga hettan .., svetten som lackar så snart man går utanför dörren .., kråkorna som kraxar ..., gamarna som flyger högt och som jag ser när jag ligger på rygg i poolen här där vi huserar ... . 

Och jag kommer att minnas AP:s omtänksamhet när hon ställde fram sin laptop och sa "mamma, jag har absolut ingenting viktigt på den här, det gör ingenting om allting försvinner, använd den så mycket du vill!" (hon anade förstås min rädsla för att sabotera nåt viktigt ..).

Att jag inte har sett en enda ghanian som röker, är något annat som fastnat i mitt minne.

Här är vi på toppen av Elmina Castle och går en guidad tur tillsammans med kanske tio andra personer; mest ungdomar och så ett par från Canada. Den unga kvinnan har sett att vi (hon och jag) har exakt likadana kameror och hon frågar mig om jag möjligen kan hjälpa henne att få till så att det blir blixtbilder, men jag använder ju  a l d r i g  blixt och vet knappt hur man gör, men det fixar Anders och det är hennes långe pojkvän som tar bilden av oss - Anders har redan gjort sammaledes för dem -. 

Det besöket där, det kommer jag att minnas.

För att inte tala om Anders till synes totala oräddhet för att möta vilt främmande människor. 

När vi igår besökte Cape Coast och staden Elmina, så stod vi på toppen av det som en gång varit ett slavfort (där fångarna förvarandes innan dom skeppades iväg över havet) och där, på toppen såg vi ut över havet och alla fiskebåtarna och Anders sa att han ville gå ner till stranden innan vi åkte till Accra igen.

Så det gjorde vi, Anders och jag själv.

Några män i 40-årsåldern satt vid en av fiskebåtarna och närmare stranden var ett femtontal unga pojkar samlade och dom blev som getingar runt en sockerbit när Anders närmade sig och dom frågade var vi kom ifrån och beundrade hans tatueringar och hälsade på det där typiska viset som jag inte har lärt mig ännu .., och jag kände mig en aning trängd, tänkte på kameran som Anders fått låna av sin pappa och såg för min inre syn hur vi kanske skulle bli ..., men Anders, han stod där bland alla pojkarna och plötsligt tar han av sig kepsen och börjar stå på händer i sanden och det blir skratt och ännu mera skratt och han tar bilder av dem alla och en av dem, han som heter Augustin, ber att få bilden hemskickad, så på baksidan av Anders visum skrivs mejladressen ner och jag står intill och tänker att detta är bara så totalt underbart!

Bilden längst upp togs av Anders och det var dom pojkarna vi träffade.

En annan dag lämnar Anders stranden och går ut på strövtåg, in bland skjulen och smågatorna som nästan inte är några gator  ..., och aldrig i livet att jag hade gjort det ensam ..., och han upptäcker en liten kattunge med nyss öppnade ögon och vars mamma har tackat för sig och en man säger att den kattungen blir inte långlivad och när Anders har klappat den, jaaaamar den och vill följa efter honom och om detta berättar han senare, när han återvänder till beachen där jag då befinner mig.

Ja, så är det. 

Mest av allt kommer jag att minnas alla möten.

Och mannen som - när Anders skulle ta närbilden av mina lockar och  jag stod still och inte log det minsta - passerade oss och ropade "smile!" och sträckte tummen upp när jag gjorde just det, även om det nu inte skulle synas på bild ,-)

Ikväll klockan 22.10 lyfter hopefully KLM-planet och vid elvatiden i morgon eller kanske tolv, landar vi lika hopefully på Kastrup och sen blir väl allt som vanligt igen. 

Tack livet, vill jag säga, för den här resan.

Och tack världens bäste son som har varit bästa tänkbara ressällskap och känts som en stoooor trygghet när vi rört oss på kringelikrokmarknaden där försäljare ropar och vill dra in en för att titta  på tyger eller hantverk som dom förstås alltid har gjort själva....

Till er som följt med på resan, via bokstäver - Instagram och Facebook - säger jag TACK! 

Det har varit ett nöje att ha er med! 

Elisabet

Midsommarafton långt hemifrån ....

Jane, ägaren till salongen, hon sa igår att jag kunde komma vid nio nu på morgonen, då skulle min lekamen - åtminstone delar av den - åtgärdas så gott det nu gick.

Jag är i tid. Haltar mig dit, ty vänsterknäet har låst sig på morgonen, men det går alltid över och bara jag får slappna av rejält och att knäet hänga ut sig, så blir det bra.

Och så kommer jag in och sätter mig lite försiktigt i en fåtölj och vid en spegel sitter en kvinna - anställd - och fixar sin makeup och jag säger att hon inte behöver ha bråttom, jag har ju semester och efter en stund får jag slå mig ner i en frisörstol och så början resan till himmelriket, ja, just där börjar den!

Det är som hemma och hon borstar ut och säger att mitt hår är otroligt långt och lockigt .., och så reder hon ut och penslar på färg som jag fått av AP och tagit med mig .., och runt halsen har jag det alltid så vedervärdiga plastskynket ..., och jag blundar mest hela tiden och sen får jag gå in i ett mindre rum och så blir det fotbad och fotvård och medan detta sker, uppenbarar sig Grace - hon vet vem AP är och hälsar mig välkommen - och så tar hon sig an mina händer.

Det är inte klokt så ljuvligt detta är; nästan så man skäms .., man känner sig som en Drottning som blir uppassad och just den biten är inte angenäm, men jag tänker att ja, men jag betalar ju för det .., men ändå.

Och jag sitter bakåtlutad och hör kvinnorna prata på det sitt språk som mellan varven kryddas med engelska och det handlar om skolan och barnen och en av dem gapskrattar och säger "halleluuuuuu!", "halleluuuu" - inget ja på slutet - och dom skrattar allesammans och jag tänker att livet är sig så likt överallt och minns gånger när jag följde mamma till tant Laura som var hårfrisörska hemma i Malå och pratet där och hårrullarna och hårtorkarna som var stora och satt på en stång på hjul .., och själva känslan är sig lik.

Anders, som varit på banken alldeles i närheten, han tittar in och lämnar pengar som han tagit ut åt mig.
När han går därifrån säger en av kvinnorna ..."My Gooood, he is sooo sexy!" och jag nästan ramlar av stolen.

Det är kvinnan i blått som gör det mesta med min lekamen, ja, allt utom händerna.

Och jag får huvudmassage som är så underbart att det inte går att beskriva i ord .., och sist av allt tas håret om hand .., då har färgen förstås sköljts ut och håret är mjukt och lent ...., och jag får sätta mig i själva salongen igen och så borstar kvinnan håret - bit för bit - med en stor, rund borste, allt medan den unga tösen till vänster på bilden, fönar det torrt.
Vilket samarbete!

I två och en halv timme blir jag där och när allt är klart, är det knappt att jag känner igen mig.
Håret är platt och fint .., sååååå lent och svalt - och jag kommer ihåg att den lurvige i Helsingborg en gång sa att just sånt hår tyckte han så mycket om och det visste jag ju att så var inte mitt - men nu minsann och för allt detta, alltsammans, betalar jag 300 svenska kronor!!

Under behandlingen hängde knäet ut sig ganska bra, men att gå hem är inte att tänka på, så det får bli taxi.

"Hur mycket ska du ha för att skjutsa hem mig ..?" frågar jag chauffören (det vimlar av taxibilar, hela tiden hör man tutet från nån som erbjuder skjuts) och han säger "twenty cedi", nej, aldrig, svarar jag, tjugo cedi det är vad vi betalar för resan till Labadi Beach och den tar säkert tjugo minuter, till lägenheten är det inte långt, men just då  f ö r  långt och jag säger att då kan jag lika gärna halta iväg ändå. Då ler chauffören och skjutsar hem mig för 20 sv kronor.

Nu är jag ensam hemma.
Anders är ute och shoppar .., övriga jobbar och kvällen ska tillbringas hos goda vänner/kollegor till dem.

Glad Midsommar alla!
Ingen - utom jag - läser väl en blogg på midsommarafton, men kanske i morgon?

Ajöken, sa fröken.

Vykort nummer 2 ....

Ungefär så här ser det ut i småbyarna som vi passerar på vår väg till eller ifrån barnhemmet.
Alldeles röd jord ..., och dammigt!
Små stånd av allt möjligt på ömse sidor av vägen ..., någon enstaka lösdrivande hund och vi ser knappt en enda katt!

Och inne bland snåren, vid sidan om vägen, där ser vi getter .., både långörade som dom här .., och mer "vanliga", ja, som vi är vana vid hemifrån.

Så här kan det se ut ...

Och så kommer vi till området där barnhemmet ligger och jag får vänta med mina bilder, dom ligger i min Canon och jag får inte över dem hit .., det blir Anders som får stå för fotot här.

Så här ligger dom små husen och där bor inalles sju barn och minns jag rätt är dom uppdelade på tre små hus och där har dom också var sin "mamma" som tar hand om dem.

Allt oerhört enkelt förstås.

Här lämnar vi av våra resväskor som  b å g n a d e   av allt innehåll!
Barnen var just då i skolan och Jeanette tog hand om alla kläderna och allt det andra och så skulle det delas ut senare, men inte allt  på en gång förstås, det vore ju galet. Stor glädje att få vara med om detta .., jag tänkte att nu förstår jag  v e r k l i g e n   hur mamma kände det när hon fyllde - håll i er nu - ÅTTIO banankartonger med gåvokläder -, ja, vi hade dem ståendes nere i vårt gamla garage!(Allt detta sändes sedan med postverket för vidare befordran till Erikshjälpens container).

Så blir det promenad i djungelhettan .., vi möter en äldre man som bär på ett gevär och är ute och letar bushmeat (lite senare hör vi ett skott ...), jag frågar N var alla fåglar är och han säger att många skjuts och ja, det kan jag förstå ..., har man ont om mat så blir det ju en källa till föda och vem är jag att döma, vi äter ju kyckling och annat.

Och vi kommer till skolan och i vissa salar pågår lektioner .., andra äter lunch som serveras i plastskålar och det är tämligen vilsamt och en otrolig ordning och reda. Maria berättade att aga är helt förbjudet i skolan och sällan - för att inte säga aldrig - har jag väl mött gladare småskitar än här!
Anders gör som vanligt succé :)

Enkla träbänkar ..., men annars .., jo, herr pensionatsvärd, här hade du kunnat ha en mattelektion!

I en av salarna sitter en liten go kille och äter lunch.
På det blå bordet ligger bibeln.

Och precis nu kan jag inte lägga upp fler bilder .., ja, men då fortsätter jag senare idag.
Men ni förstår hur ljuvligt det var att gå omkring där och hela tiden har man småttingar runt sig och hjärtat är så sprängfyllt av glädje och värme ..., på en skoltrappan sitter två kvinnor och ordnar med nån slags mat ..., i andra salar pågår lektioner och när vi tittar in genom öppna fönster, möts vi av idel leenden och vinkande barn och magister Henry som ser lite förlägen ut.

Förutom bilden på Anders och barnen, är det Anders som står för fotot i det här inlägget.
Det tackar man för.

Litet eller stort vykort från Ghana .....

Ja, det har varit förfärligt dåligt med uppdateringen här på sidan - AP:s dator har hela tiden varit tillgänglig -, men jag har varit alldeles för sprängfylld av intryck för att ens tänka tanken att sätta mig ner och skriva lite mer utförligt!

Nu ska jag göra ett försök. 

Det kommer säkerligen att bli långt, så detta är en förvarning.

Resan ner gick bra.

KLM är verkligen att rekommendera som flygbolag.

Dom första dagarna är som ett sammelsurium i min hjärna - verkligen, så är det -, men vi fick fin guidning .., vi gick på marknad (kaos-kaos-kaos, hög musik, dofter, odörer, människor som sitter eller ligger på trottoarerna ..., kryddor, torkad fisk .., ja, allt finns!) .., och vi har varit på underbar restaurang och vi har ätit god mat .., vi har besökt Botaniska Trädgården någon eller några mil utanför Accra .., ätit lunch på Mövenpick, sett hotellet där AP bodde i början och hört henne glatt surra på inhemska språket och bara gapat av förvåning.

Och vi har - Anders och jag - tillbringat nästan en hel dag på Labadi Beach.

Det finns en gångstig från själva hotellområdet till stranden och det är ungefär som att jämföra himmel kontra helvete. 

På stranden eldades just då, när vi kom dit, allehanda skräp .., enorma högar och mängder och allt eldades upp! Det stank som från gamla soptippen hemma i Malå! 

Nej, man fattar det inte, trots att man blivit förvarnad. 

Och efteråt, när vi ligger på hotellets anläggning, pratar vi om detta .., ja, men hur ska det kunna bli en förbättring? 

Ja, det måste ju finnas förbränningsanläggningar först och främst, för några soptunnor ser vi inte till.

Där, under det blå parasollet till höger, låg vi och solade.
Det var varmt så man nästan dånade .., och jag duschade nog en gång i kvarten.

I flera timmar var vi där ..., och det kostade ungefär 100 sv.kronor per dag, då ingick solstol och badhandduk .., sen kunde man köpa till wi-fi också, det var billigt.
Och god mat .., som kostar ungefär som hemma.
Fruktsalladen  g u d o m l i g! Vilken mango som finns här!!!

Och så igår, tisdag, inrikesflyg till Kumasi, Ghanas näst största stad.
Från luften såg det helt annorlunda ut ..., så platt ..,  lite grönare kanske.
På flygplatsen (pytteliten och planet pyttelitet) möttes vi av mannen som arbetar åt barnhemmet och skolan (länkar när jag kommer hem) och en "kollega" till honom och så bar det iväg några mil rakt ut i bushen!

Att åka genom Kumasi, var som att kastas in i en centrifug!
Aldrig i hela mitt liv har jag upplevt ett sånt totalt kaos!

Tänk er ett ständigt tuuutande, tut-tut (fungerar jättebra som varningsignal, det är inte arga signaler, ja, i alla fall inte alltid ,-) ..., överallt människor (och jag som är van Stensjö), färger, annonser på husväggar med text som "God is everything", "Soon Jesus will come, are You prepared?", eller "God is all" (på bilarnas bakrutor), och på en trottoar står en äldre kvinna med en stor, svart mikrofon i sin hand och hon predikar våldsamt ..., där är marknadsstånd med enorma högar av begagnade skor, jag ser vinterskor med lurvigt skinn i, överallt ligger små svarta plastpåsar och jag tänker genast på hundbajspåsar, men det är det förstås inte .., och vid varje stoppljus kommer säljare fram och frågar om man vill köpa vatten i plastpåsar (små trekantiga) eller näsdukar (jag köpte en häromdagen, det bästa köpet hittills, man behöver torka svetten oavbrutet och det gör även ghanaborna) .., handikappade män eller kvinnor med förtvinade ben hasar sig fram på trottoaren .., där sitter eller ligger andra som säljer varor eller helt enkelt sover.
Allt - precis allt - är annorlunda mot för hemma.

Anders sitter i baksätet tillsammans med mig och han säger ..."det här, det är verkligen ett ÄVENTYR, vilken resa!!"

Och så åker vi då till barnhemmet och i bagageluckan ligger våra stora väskor fyllda med kläder, pennor, tandborstar, målarfärger, hopprep, fotbollar, en pump, suddgummin, pennvässare, dockor och nallar .., ja, väskorna bågnar av gåvor!

I en liten by, inte långt från barnhemmet stannar chauffören till för att handla torrvaror.
Från kunder i affären, från bloggvänner och chefer och goda vänner har vi fått pengar att ta med och nu förvandlas dom till stoooooora säckar med ris, till jätteburkar med tomatkross och annat som kan tas med och resten får dom i kontanter, att handla för sedan.
Det finns ju ett liv även sedan vi har lämnat landet.

Mannen som är vår "guide", är väl i dryga 30-årsåldern och berättar hur det hela fungerar.
Med hjälp av volontärer som betalar för att t.ex. arbeta som lärare i skolan, får man det hela att gå runt, men nu, sedan utbrottet av Ebola (som inte drabbade Ghana), är det svårare att få någon att vilja komma som volontär .., nu måste man försöka få ihop pengar på andra sätt.

Att inflationen gör det hela än mera knepigt, är inte svårt att förstå.
Priserna höjs ständigt.

Medan han handlar och det lastas in i bilen, stannar vi till vid sidan av.
Småbarn kommer nyfiket fram och tittar på Anders och hans kamera. Och på tatueringen, som är som Sesam-öppna-dig!

Att resa tillsammans är intressant.
Det är många år sedan Anders flyttade hemifrån och jag flyttade dessutom ett år dessförinnan .., nog hade jag väl trott mig veta hur den unge mannen är, men ändå inte.
Inte visste jag att han var så oerhört social .., att han liksom blir en magnet - på två sätt - för hela tiden tog han kontakt med småttingar eller med vuxna, han hejade på det inhemska språket och jag blev alldeles varm i hjärtat!

Och han lät en lite äldre pojke låna kameran och ta kort och sen fick alla titta på displayen!
Vilken glädje!!
Lillflickan på bilden stod länge och funderade innan hon vågade sig fram.

Vid det laget hade min nyinköpta sandal plötsligt gått sönder, högersandalen, så jag satt på en liten pall vid ett av stånden och tittade  på ...., det var inte långt ifrån att jag började gråta.
Nej, inte för sandalens skull, utan för att jag var så uppfylld av alla intryck.
Och för all värme och all glädje som människor visade!
Sååå många känslor som kom i svaj!

N, guiden, tog hastigt och lustigt min trasiga sandal, lämnade den till en lillkille som sprang iväg med världens fart och kom tillbaka en kvart senare med en hel sandal! Superlim fixar det mesta, i alla fall ett par timmar.

Och så var det då sista biten innan vi var framme.
Tänk er en djungelväg .., med roströd jord och stoooora träd och bananplantor och gud-vet-allt vid sidan om! Tänk er fågelkvitter ..., tänk er en annorlunda ekorre som förvirrat springer över vägen och tänk er också små getter som går fritt och har ett bra liv, fram tills det är dags att förvandlas till middagsmat.

Så var det.
Tänk er också att vägen är som en berg,- och dalbana och förstörd av stora lastbilar som hämtat sand .., det är skumpigt och det är tur att man inte har anlag för åksjuka.

Och så är man framme.
Men det tar jag i morgon.

Den där orka-läsa-ända-hit-medaljen som ni ändå aldrig får .., den kan jag ju låtsas dela ut, ifall ni hängt med ända hit.

Just nu sitter jag ensam i lägenheten ., övriga är ute och shoppar på nån marknad .., jag har simmat i poolen och ska dricka kaffe och ta mig en av dina bondkakor Lena!

Kram till er alla!

Dagens fönster .....

Hej på ett tag! 

Nu är allt packat och klart; två stooora resväskor på hjul, fyllda till bristningsgränsen.

Återstår att köpa spännband .., och lite annat.

Så nu tackar jag för mig.

Jag checkade ju in via nätet och valde då att ta platser med lite mer gott om utrymme för benen.
Inte för att mina är långa, men för att jag förmodligen kommer att bli pinn-stel i knäna och därför behöver mer utrymme att vifta på tårna lite.

Skulle nu planet dyka mot marken, så gör jag det i alla fall med utsträckta ben.

Ha det så gott alla!

Kram från mig.

Elisabet

Idag ...

Mycket att göra .., Apoteket och posten i Slöinge .., Elgiganten (extrabatteri och minneskort), hänga upp tvätt och allt sånt.

Tar hundarna på promenad och passerar hönseriet.
Så här ser rullgardinen ut ., nu har den hissats upp lite så att hönorna kan gå ut och in som dom vill.
När vi gått en bit därifrån kom fler av dem ut.

Det är likadant på baksidan .., ENORMA ytor för hönorna att vara på .., elstängsel runt om ., det här är bara en liten pjutt som syns!  Sen gör dom tydligen så att dom hägnar in vissa områden och håller dem där .., det blir nog bra.

Nelly vill sällan eller aldrig följa på promenad, men åååå, så roligt när grannarna öppnar porten och småpratar lite med henne .., ååå, så hon viftar på svansen och herr och fru Granne pysslar om och klappar och fru Granne säger att "Nelly, du och jag ska gå på promenad i morgon och på måndag ..." och Nelly tycks lycklig.

Jo, jo .,. tänker jag.

Livets lotteri ...

"Jag är sjuk. Har dubbelseende och huvudvärk. Misstanke om tumör".

Så sms-skriver en mycket god vän.

Någon annan som jag tycker så mycket om och saknar våldsamt, har precis fått sin andra cellgiftbehandling.

En tredje fick ny knäled i måndags.

I tv:s gomorronprogram får vi nyheter om den försvunna flickan och man kan ju bara  a n a   föräldrarnas oro och fasa.

Och jag tänker att ..., en sak är i alla fall säker: man ska aldrig ta livet för givet.

Man får vara tacksam för varje dag.

Mitt eget bästa ...

Det känns som att det finns en lååång det-bästa-lista eller tacksamhetslista den här gången.

Glädjen över att äntligen ha nått fram till längtansmoroten - att vara helt ledig i nitton dagar -, glädjen i allt planerande .., gåvokläder och allt annat som kommit antingen med post eller till affären eller pengar från kända och okända.

Och idag när jag kom till affären och hade parkerat bilen och hörde skratten och hejaropen från femmorna som hade brännbollsturnering och alla småttingar som satt på ena långsidan och hejade! '

Och friherrinnan som bjöd på lunch ute i det gröna.
Lunch och fotvård!
En sak är säker; hon skulle lätt som en plätt kunna driva en servering .., tänk, så många badgäster som skulle komma och sitta i hennes trädgård och få ta del av allt matkunnande!

Och så lite annat.
Parfymen som beställdes via nätet en eftermiddag och kom dagen därpå!
Glasen som såldes på Tradera och postades samma dag.
Det ena hamnade i Sollefteå, det andra hos en känd regissör i Malmö.

I morgon är det dags.
Då börjar liksom resan.
Tåg till Malmö .., taxi till Anders .., middag tillsammans .., övernattning i hans lägenhet och så iväg till Kastrup fredagmorgon.

Ja, just så.

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Hejsan, hejsan!

Det bästa den här veckan och på många veckor var otvetydigt “Halv åtta hos mig”-programmen.

Eller kanske jag skulle säga att inspelningarna var det bästa? 

Hur som helst – det var såååå roligt och det var så generösa och roliga människor jag fick lära känna.

Det var verkligen en upplevelse utöver det vanliga!

Bilden har Eva Kilander tagit och jag har lånat den från hennes Instagramkonto @evaihalmstad

Ha en alldeles underbar semester i Ghana!

Kram
Ann

"Du har .... åtta nya meddelanden!"

Men det har jag inte slängt. Däremot sålt. Det hamnade i Sollefteå.

Lyssnar av min telefonsvarare.
Åtta meddelanden! säger rösten och jag slår mig ner i loppisfåtöljen och lyssnar.

Av dessa åtta är ett från min f.d. svägerska i Alingsås som tycker att jag borde ringa upp.
Det har jag redan gjort.

Ett annat är från Eva i Tyresö som berättar om den stundande hemresan och att hon varit på besök i affären och där har det varit inbrott, entrérutan är krossad och det har tydligen stulits snus och annat och så har hon köpt med sig det goda brödet hem till Tyresö.

Ett tredje är från friherrinnan som har glömt att stänga av sin mobil och jag får följa henne på lång promenad och höra henne småprata för sig själv under en lååååång stund.

Resten är från pv.

Fyra handlar om att han har glömt öppna för solfångarna och ber mig sköta om den saken.
Han låter ytterst saklig.

"Hej, det är jag, du kan väl öppna för solfångarna? Ja, det var allt, hejdå!"

Långt ifrån den kärvänliga och nästan kuttrande rösten som hördes förut, då, för si så där åtta år sedan. Jo, jo.

Ett annat är inringt en kväll vid sextiden - jag är på jobbet - och nu låter han hysterisk!
Det var den dagen jag hade åkt med köksröjningen till återvinningen.
En bananlåda hade vi fyllt gemensamt, men nu upptäckte jag ännu en, packad och klar, den stod i hallen och jag tänkte att det var ju oerhört vänligt och på alla sätt och vis omtänksamt av pv att förbereda så fint.
Några glas - jag kände inte alls igen dem - stod utspridda på köksbordet.
Ja, dom tog jag också.

Det var detta samtalet handlade om och i mobilsvararen hördes en omåttligt upprörd röst.

"Hallå, det är jag! Du menar väl inte att du HAR SLÄNGT ALLA GLASEN!! Jag blir alldeles matt, det kan väl inte vara möjligt! Ja, ja, det här får vi prata om när du kommer hem!" säger han och rösten går upp i falsett. (Det där "det här får vi prata om när du kommer hem", låter förfärligt olycksbådande, ungefär som när min lågstadiefröken Hedvig var arg och skulle berätta för pappa och mamma om man varit olydig).

Jo, så var det.
Av misstag, verkligen av misstag, hade jag tagit med bananlådan med glas som han antingen ville ha kvar eller att vi skulle sälja på loppis.För att inte tala om glasen som stod på bordet ....

Och jag är innerligt glad att jag inte lyssnade av det där meddelandet den kvällen, då hade jag nog blivit så förskräckt över misstaget, ja, så där så jag tagit in på hotell i stället för att åka hem och möta den upprörde pensionatsvärden.

Nu är han lugn igen.
Och jag har bett om förlåtelse.

Dagens fönster ....

... speglar sig i glasväggen i badrummet.

Det här är min allra första semesterdag ..., och värken som slog till så hemskt igårkväll, den har lugnat sig.

Himlen är blå.

Solen strålar.

Och om lite drygt två timmar ska jag besöka Folktandvården.

Kan man ha en bättre början på sin ledighet?

Svar: ja, det kan man!

Glädje för Kerstin i Dalarna ...

Köpte en fin målarbok för vuxna "Dagdrömmar" med teckningar av Hanna Karlzon (IG hannakarlzon, http://www.hannakarlzon.com/)

Behöver lite mer att göra... eller lite alternativ till sömnad och stickning :-D

Väntar bara på det fina vädret så jag kan ta boken och pennor med till stugan.

Där ska jag sitta på bryggan och måla!

Kram Kerstin i Dalarna

Plötsligt händer det ....

Den där lillkillen Emil som gjorde mig sällskap till Samos ....

...har lämnat högstadiet och gått på bal tillsammans med Nicole, barndoms, - och klasskamrat.

Och mormor tror knappt sina ögon.

Ibland faller man bums ...

Det gjorde jag med den här konstnärinnans tavlor.

Dagens fönster ...

Ser ni katten? Hunden gör det i alla fall!

Cecilia N

// Så skriver Cecilia. Tack för bilden! säger jag.

Näst sista ...

.... arbetsdagen stundar och jag vaknar tidigt .., tittar ut genom fönstret och anar en himmel som mellan varven är klart blå, men som en stund senare fylls med moln.

Så ligger jag där under täcket och skrollar mig fram på Instagram och hittar de mest fantastiska konton .., förundras över alla hemma-hos-mig-sidor och inte för mitt liv begriper jag hur alla har kök som kunde ha varit reklambilder från tidningen Sköna Hem!
Allt är vitt och fint. Inte en enda pryl ligger framme! Kakel på väggarna .., blommor som matchar inredningen. Tänk, att ha sån känsla; att veta precis hur man vill ha det!

Nån gång måste vi förstås tapetsera om i köket och inte en susning har jag om hur jag vill att det ska se ut! Varmt och ombonat förstås, men för övrigt ..?

Skrollar vidare.
Där är filuriga Slottsträdgården Ulriksdal och katten Giggs som vi får följa nästan varje dag .., och där är helloemelie och där är alex_ogle som reser runt i Indien ..., och där är mohsencco med sina bilder från Iran, humansofny förstås .., och allt blandas med alldeles vanliga hemifrånbilder .., bilder av hundar och katter, av goda luncher och middagar och utsikten på Rödön och katten Vira i Vaplan ..., där är Jessicas nya bostad i Västerås .., AP i Ghana .., där är Valter Stenlund i Malå och så alla andra som delar med sig.
Den där ryske kille som tar så speciella bilder - dcim.nu -, Dmitry Markov heter han ..., där är anabel i London, deskriptiv i Älvsbyn - ingen tar såna bilder! -, och inte att förglömma ihavethisthingwithfloors.
Och malajarnfarg.
Färghandeln i Malå.

Ååå, jag tycker verkligen om Instagram!

På väg till bilen möter jag en morgontrött sigge nilsson. Lilla Gärdsmygen blir orolig och flyger av och an.

När klockan är nästan åtta, tar jag bilen och åker till affären för att handla frukostmat.  
Kylskåpet är tomt, i alla fall på sånt.
Det råder brådska i butiken ..,  nån gräddar bröd för fulla segel ., nån annan drar ut blomvagnarna som hela dagarna står utanför entrén .., Petra i charken har fullt upp.

Kör hemåt .., översköljs av glädje över det här vackra landskapet .., ser gullregn och rönnar som blommar .., vid vägrenen växer hundkäx som jag tycker så mycket om.
Hundkäx betyder Malå och kärleksstigen nere vid sjön.

Ser en ekorre skynda sig över vägen.

Det röda huset till höger på bilden tillhör en läkare som arbetat på vårdcentralen inte långt härifrån.
Numera är han pensionär.
Det var den läkaren som gav mig remiss till ortopeden .., det var hans förtjänst att nånting till sist hände .., att jag fick ett - nästan - nytt liv.

I Steninge ser det ut så här.
Lagården tillhör Stig, denne våldsamt krumryggige man som i vår fått ny knäled.
Till vänster, men inte i bild, går hans kor och betar.
Kvigor, kanske?
Och detta är vad friherrinnan ser från sitt vardagsrumsfönster.
Alltid, alltid kan hon följa havet.

Kommer hem ..., tar mig en titt i växthuset .., vattnar blommor (sedan jag läste den underbara boken som kom med posten - från Rexxie - om Tasha Tudor och hur hon gödslar friskt i sina rabatter gör jag sammaledes ...) - vattnet är utspätt med hönsgödsel som ligger i vatten och blöts upp -, jag kan lova att det växer friskt!

I drivbänkarna skymtar bladspenat och mangold .., i den bortre samsas kryddväxterna som har växt skruttigt i brist på värme.

Och detta är alltså den näst sista arbetsdagen.
Förutom idag, återstår två dagar till i landet Halland.

Dagens fönster ...

Ett fönster från småländska Bullerbyn?

Nej, ett fönster fångat av Monet, just då på besök hos goda vänner i Sverige.

Tack och bock! säger jag.

En söndag i juni ...

Pensionatvärdens vagn .., vi har såpa i minst tre år framåt.

Vi åker tidigt, innan halv nio och tar sikte på Ullared, bara fem mil enkel väg - ja, vi har tänkt oss till Gekås för att handla lite inför den stundande resan -.  Vägen dit är mer än vacker, den är faktiskt helt underbar .., med böljande kullar och en å som ringlar sig fram genom landskapet (ja, ringlar och ringlar ., men den finns där i alla fall ..) och solen strålar, men bara lagom.

Först på plats är vi inte, men det är gott om plats och parkeringen som ligger lite ovanför den närmast entrén är helt tom .., och lika rymligt är det i själva varuhuset. Var sin vagn tar vi .., pv ger sig av mot avdelningen för båtgrejs och jag går lite planlöst .., prickar av på min medhavda lista ., hittar en resväska och lite annat.

Här syns våra två vagnar.
Man skulle kanske tro att den övre är min .,. fylld med vetemjöl, havregryn, socker och såpa, men icket! Jag är den minst husliga av oss två.

I min finns blommor, en resväska, hopprep, pennor, pennvässare, bilvårdsmedel (jag är den enda som bryr mig i att tvätta bilen och hålla den ren ...), och ..., ja, förutom resväskan är det väl inte så mycket som jag prickat av egentligen.
En flaska med solskyddsfaktor 30 åker också ner i vagnen.

Vid avdelningen för scarfs (det finns säkert hundra modeller) trängs kvinnor med täckt hår och dom är såååå fina och det väljs och vrakas och jag köper också en, en vit fin sak.

En timme blir vi i varuhuset, sen är vi färdiga.
Perfekt!

Kommer hem .., planterar blommor och gurk, - och chiliplantor (mina inköp, fanns definitivt inte på inköpslistan) .., vi hämtar in en tredje avställningsbänk som sätts vid dom övriga två och nu är det inte mycket plats över för några växter.
Man kan - av bilden att döma - tro att växthuset är tio meter långt, det är det  i n t e.

Vid tretiden har vi stämt träff med Sonja nere på Göstas i Steninge.
Hon kommer med bil; vi cyklar.
Där är relativt folktomt just då .., men någon timme senare är det nästan fullt inne i den mer ombonade avdelningen .., det blåser fortfarande och vi, som satt ute och åt huvudrätten, började nästan frysa.
Sista svängen blir inne i serveringen.

Vad pratar vi om?
Allt möjligt.
Om jakten på en lagom stor eller liten lägenhet .., om hur det är att leva på bara en pension .., om drömmar .., Sonja säger att jo, hon drömmer ibland om Gösta, senast att han satt på en stol och sa att ..."men nu måste vi åka nånstans!" och sen - bara poff, borta -!

Och vi pratar om hur mycket vi saknar honom.
Gösta.

"Svårast var det när Erikshjälpen kom och hämtade hans kläder, men jag har sparat en av hans smårutiga skjortor ...", säger Sonja och torkar bort en tår.



Och vi pratar också om när jag en gång var där och just skulle tacka för mig och hör Gösta sitta i matsalen och spela lite på pianot och hur jag översköljdes av värme över den mannen som kom att betyda så mycket och som jag tyckte så oerhört mycket om.

Om två och en halv månad fyller han sextio ....denne glade man.

Det är snart ett år sedan Gösta tackade för sig ..., oj, vad han är saknad, men så många härliga minnen vi har att glädjas åt, tack vare den filuren!

Sen skiljs vi åt .., pv kollar oljan i Sonjas bil .., jag cyklar upp till friherrinnan och lämnar plastpåsarna från Gekås och hämtar filten som hon delat på och fållat upp, å, så roligt, nu har vi två limegröna filtar i växthuset och inte bara en!

På bordet hos friherrinnan ligger dockor och nallar .., dom vill hon skänka till barnhemmet och jag säger att dom får åka med i den nyinköpta resväskan.

Och nu är det snart kväller .., två arbetspass kvar.

Det närmar sig.

Söndagsfönstret ...

Ja, det passar väl som bäst med några kyrkliga varianter och den som tog bilden - som är så fin, tycker jag -, det var ingen mindre än madame ellem i Skellefteå, men då på besök i Härnösand.

En sover på soffan ....

.... en liten dam ligger också och sover på soffan, med nosen på den sovandes ben.

En annan sover ihopkurad i loppisfåtöljen.

Den fjärde har vilat en stund (då blev soffan äntligen ledig!) och ska strax ge sig iväg till affären för extrajobb mellan tre och kvart över nio.

Dags att plocka fram bysthållare och jobbarkläder.

Två av männen i mitt liv ...

Foto: Karin

I nästan trettiofyra år var vi tillsammans, mannen till vänster som är pappa till mina tre barn.

Idag firar han - som jag tycker påminner om Glenn Hysén -, 9-årig bröllopsdag med Karin.

Och så väcktes det jubilerande paret av Anders - den finaste mannen i mitt liv - (ja, barn kommer alltid först) - som var på jobbärende i Ystad och helt plötsligt överraskade pappan och hans fru.

Meja fick förstås vara med på bild också.

Dagens fönster ...

...fångades i Köpenhamn, en januaridag för många år sedan .., och entrén som skymtar genom glaset är Operahusets.

En i mina ögon otroligt vacker byggnad!

Tre kvar ...

Nu är det bara tre arbetspass kvar.
I morgon, måndag och tisdag.

Den här eftermiddagen gick fort.
Jag trodde att jag började tre och kom vid halv .., slog mig ned i fikarummet .., tog en kopp kaffe och en liten bit tårta (hon som ska få ny knäled på måndag, fyller sextio i morgon och bjuder oss alla på jättegod tårta)  .., småpratar med Carina som prickar av en följesedel.

Då ringer telefonen .., det är Fanny i kassa 1 som vill ha hjälp i kassan och jag säger till Carina att .."tar du det ..? jag har ju en kvart kvar innan jag börjar och har inte klätt om?"

Det visar sig då att det nya sommarschemat innebär att jag börjar en halvtimme tidigare, och där har jag suttit i godan ro och haft det skönt!!!

Många kunder .,. många som nu har kommit till sommarboendet .., många norrmän och några danskar och en man uppvuxen i Stuttgart, men boendes i Kungsbacka sedan många år .
Och så alla stamkunderna.

Cyklar hem vid kvart över nio .., det tar tjugo minuter!
Idag har jag gjort yogaövningarna (som alla handlar om att stretcha ut musklerna), doppat mig i havet .., cyklat till och från jobbet och inte en minut har jag haft ont! Nåja, det kan ju också bero på värmen.

Visumet har kommit .., Anders visar bild på sin nyligen tatuerade underarm .., i sju timmar låg han hos tatueraren och dom sista tre eller fyra var det som att gräva med en kniv i ett öppet sår, sa han.

Ja, ja.
Det är tur att det frivilligt.

Och nej, att sonen tatuerar sig gör mig rakt ingenting.
Tycker han att det är fint, är det det absolut enda som räknas.