Det som fastnade ...

Ja, vad minns man mest från en resa ..?
Människorna, förstås.
Som Stephen, denne gentleman som bums tog en av våra väskor och kånkade upp den på övervåningen där vi skulle bo hos familjen, denna den första natten i Skottland. Idag ska jag skicka ett kort till just denne Stephen och hans fru Jill i Old Struan och tacka för det så oerhört vänliga bemötandet. Och just då, när bilden togs .., ja, men tänk .., hela semestern låg framför oss.

Och aldrig att jag kommer att glömma Danny McFee i Plockton.
Jag satt i bilen och väntade på pv när jag såg den här skäggige mannen stå och samtala med en till synes främling som tittat in i hans - Dannys - fiskebod. Och jag tänkte .., jag måste våga! Och jag lämnade bilen och förklarade att Anders skulle fylla trettio och kunde han tänka sig att skicka en hälsning? Det kunde han. Rösten visade sig vara så mjuk och vänlig!

Och så paret från Schweiz som bodde på loftet i den gamla kvarnen.
Vi åt frukost tillsammans och pratade om allt möjligt och i värdens gästbok hade Markus skrivit: "Aldrig har man haft så vacker utsikt när man duschat!"

Det lättsamma livet på landet.
Hundarna som låg och sov på golvet medan husse eller matte tog sig en öl på lokala puben.

För att inte tala om lillkillen i puben Devon and Cornwall i Milltorp.
Hans mamma arbetade just där och han roade sig själv med nåt slags spel och visade sen stolt upp fotbollsplanen som han byggt av en bit kartong, men målet - förfärdigat av sugrör - hade mamma hjälpt till med.

Och alla vänliga människor i Skottland, ja, sammantaget, alltså.
Så många leenden!

Johnny i Ardgour log inte särskilt mycket, men var så rar och tipsade om den lilla kyrkan och berättade att han gått i pension - fastän mycket yngre än oss - och så hälsade han till Anders.
Jag fylldes av sån värme för den mannens allvar.

I Seaton, i Cornwall, hittade jag en skadad slända som nog låg på sitt yttersta.
En bra stund höll jag den i handen och småpratade lite med den .., lade den sedan på stenmuren och i flera timmar efteråt tänkte jag på den lilla sländans öde.

Herr och Fru Undulat, inte att förglömma!
Tänk, så skönt att slippa tillbringa livet i en liten brun kartong av papp .., och få åka på lång resa till landet Halland.

Och jag kommer också att minnas kvinnan på bussen till Plymouth, hon som satt där och läste tidningen och log lite för sig själv.

Och alla hundar som vi mötte, som den här matglada madamen på stranden i Plockton.

Skotska frukostarna kommer jag aldrig att glömma.

Inte heller vattenkranarna.

Och alla digitalis som jag kallade för lupiner.

I Bonar Bridge lärde jag mig - av en händelse - att fixa till ett krånglande knä!

Och alla skyltar ....

Kepsen, förstås.

Och taken av skiffer!
Det är sällan det storslagna fastnar i minnet ..., inte på samma sätt i alla fall och inte för mig.

Just så är det.

Bytt är bytt ....

 

Ååå, så jag log!

Hon, nummer två i barnaskaran, är nämligen en godisätare av rang!

 

Dagens fönster ...

Tidigare har Ulrika skickat det ena fönstret vackrare än det tredje från landet Västmanland och jag har sagt att ..., ja, kan det möjligen finnas vackrare hus eller fönster än just där?

Nu är hon i Östergötland och så kommer det lika underbara fönster ...., ja, nu börjar jag tro att just Östergötland leder den ligan - vackrahusochfönsterligan -.

Tack Ulrika!

Litet brev från Nelly ....

 

Igår var jag med om nåt läskigt, må ni tro!
Jag fick åka bil med matte tidigt på morgonen och så kom vi fram till djursjukhuset i Slöinge - jo, jag kände igen mig från när ormen hade bitit mig - men jag låtsades vara modig och satt intill matte i väntrummet, trots att annan jack-russel, en som hette Henry, skällde absolut hela tiden och ville nosa mig i rumpan, men det fick han inte.

Sen fick jag komma in i ett undersökningsrum där en veterinär som heter Tove tittade mig i munnen och lyssnade på hjärtat och vi fick veta att hon själv har en likadan hund som jag själv, men den var tre år äldre!

Och sen .., ja, då fick matte åka hem och en snäll kvinna i blå kläder satte på mig ett annat halsband och koppel och så fick jag följa henne längs korridoren. Jag var jätterädd, men viftade lite på svansen, så där så det inte skulle märkas.

Vad som sen hände, det vet jag inte riktigt?
Jag lär ha blivit sövd och dom har rakat bort hår på mitt ena ben och sen har dom dragit en tand och tagit bort nånting som heter tandsten, men det minns jag inte.

När klockan var halv fem, då kom snälle pv och hämtade mig!
Jag blev jätteglad, men orkade inte visa det, jag hade ganska ont.

När matte kom hem - då var klockan nästan halv tio - frågade hon pv om jag hade fått nånting som heter "smärtstillande", men det hade jag inte, det hade dom nog glömt att skicka med och matte blev lite putt, men så sa hon att "jag ligger hos nelly i natt" och det gjorde hon .,. vi låg tillsammans i det där rummet som kallas för "Gunnars rum" och matte lyssnade till nån som heter Bert Karlsson och sommarpratade i P1 och då spelades det ganska mycket dansbandsmusik och det gillar jag och då glömde jag att det värkte i munnen och somnade ..., ja, jag låg med huvudet på mattes arm.

Nu är det morgon.
Jag har ätit frukost (matte smulade ner lite skinka i maten, då blev jag glad!), men nu orkar jag inte skriva länge, jag är jättetrött!

Hälsningar er vän Nelly.

// I morse ringde matte till djursjukhuset och frågade om smärtlindringen. Då fick hon veta att jag fått nåt närapå narkotiskt preparat innan jag fick åka hem, så det kanske var därför jag var lite virrig och gnydde. Idag mår jag jättebra!

Dagens fönster ....

... fångades av hemifrån-Renée på semester söderöver.

Om jag förstod det rätt, åkte fönsterhåven fram i Kronborgs slott i Helsingör?

Tack snälla, rara Renée!

Denna dagen ett liv ....

En torsdag i slutet av juli.
Skånegästerna som övernattat tackar för sig .., jag skjutsar Nelly till djursjukhuset för borttagning av tandsten och eftersom hon ska sövas, får vi invänta telefonsignal om att det går bra att hämta henne.
Och jag kör till vårdcentralen i Slöinge i akt och mening att spola mitt vänstra öra, men den vänliga sköterskan som är av den mer äldre stammen, hon säger att nej minsann, någon vaxpropp är där inte och jag förstår ingenting, men vad ÄR det då ..., det som susar som en björkskog och som gör att alla ljud som passerar det vänstra örat får mycket högre volym!

Nåväl.

Sen hemåt och jag tar cykeln till stranden och ramlar nästan baklänges, ty där är bara en barnfamilj och jag själv! Förra veckan var det absolut överfullt med människor där nere, nu är det öde.

Jag ligger på en blå frottéhandduk och det plingar i min mobil.
Kan jag tänka mig att ta ett extrapass på lördag .. någon vill vara ledig .., och jag svarar att okej, jag kan ta halva passet, men inte hela och efteråt får jag aningen dåligt samvete. Jag brukar aldrig neka att hoppa in, men någon gång kanske blir den första?

Och igår hände nåt fantastiskt!
Då uppenbarade sig plötsligt en blond kvinna på gräsmattan och sa "du känner kanske inte igen mig ...?" och jag sa ..."Är det Åsa?!"
Det var det.
Åsa som en gång bodde på Ringvägen i Malå och det var Åsa och hennes storebror som jag satt barnvakt hos och det var i det huset - ett jägmästarboställe - som det fanns en turkosfärgad bidé och SOM jag undrade vad detta var! När ingen såg på och när barnen somnat, testade jag att använda den som fotbad, utan större lycka.

Nu mot jobbet!

Dagens fönster ...

Hej (igen)!

Här sov vi så gott en natt i slutet på juni i år. Kullabygdens B&B som ligger ett stenkast från Höganäs.

Vaknade till fågelkvitter och lite vy över nejden. Fönsterhåven = telefonkameran sparade det minnet.

Turtlan."

Sommartider hej, hej ....!

Foto: ja, inte mamman i alla fall .. kanske pappan eller Karin.

Det är inte ofta man är bjuden på sjuttioårskalas, men så var det i helgen!
AP fyllde fyrtio i maj och Anders trettio i början av juli och nu slog dom ihop det hela och så blev det gemensamt firande ute på Ekerö eller Färingsö, jag vet aldrig riktigt säkert.

Efter att först ha hämtat upp barnens faster Eleonor i Alingsås, åkte vi så upp på lördagmorgonen.
Vid sex-sjutiden på kvällen började kalaset och oj, så trevligt det blev!

Det blev tipspromenad med frågor om respektive jubilar .., vinprovning (två olika sorter, ett dubbelt så dyrt som det andra, nu skulle man gissa vilken som var vilken), där var två glas med vatten - ett kranvatten, ett stilla vatten på flaska - vilken var vilken ..., ja, såna grejer och himla roligt var det.
Vi var uppdelade i två lag, så det gällde att kämpa väl!

När klockan var kring två på natten, då gick somliga i säng - i varje fall vi som varit uppe sen halv sex på morgonen - andra kämpade ett bra tag till .., och dagen därpå var det inte enbart Nelly som var trött och utslagen.

Tidigt söndagmorgon tog pv, min f.d. svägerska Eleonor och jag själv buss, tåg och tunnelbana in till stan och så köptes det biljett till båten Storskär, med vilken vi skulle ta oss till Finnhamn, långt ut i skärgården.
Att i någon timmes tid stå vid kajen och köa i nästan trettio graders värme - i väntan på att få gå ombord - oj, så svettigt det var! Men sen, väl ombord .., hjälp, så ljuvligt!

Och vi satt där i solskenet och njöt av vinden ..., såg sommarstugor ligga nära vattnet ., stora och små människor som badade eller hoppade i från klippor ..,  andra som vinkade .., där var segelbåtar och motorbåtar och här och där nån jetski och där var blå himmel och solsken ..., helt fantastiskt!

Här sitter vi, svägerskan och jag själv.
Vi hade kaffe i termos och torra kanelbullar, men på hemvägen åt vi middag i lilla salongen, ja, på båten. 

I en och en halv timme hade vi paus från båtlivet.
Vad gör man då?
Tja, man simmar omkring lite och dyker och har sig, medan svägerskan säger att "nä, jag har ingen lust att bada, jag sitter här och tittar på!"

Och pv, som dagen till ära badade, sträckte ut på klipphällen och sa ..."ja, sämre kan man ju faktiskt ha det, men inte så mycket sämre ...", och så loooog han.
Så lycklig han var över att ha kommit ut på sjön.
"Titta, där är en Shipman!"
"Titta, där är en .....!" sa han och pekade på olika båttyper som vi passerade.
"Jaha ja ...", sa svägerskan och jag själv.

Hör ni fiskmåsarna?

Och så hem igen.

Vi klev ombord halv tolv på söndagen och kom åter till Stockholm vid sjutiden på kvällen.
Då såg det ut så här.
Och vi såg slänggungorna på Gröna Lund där själva gungorna nästan nådde till himlen och vi sa - unisont - att aldrig i livet!

Egentligen hade jag jobbardag igår måndag, men eftersom jag tog Elins torsdagspass, så tog hon min gårdag och det blev ju som bäst bara! Först frukost tillsammans med Anders och Maja som stannat kvar nån dag extra, sen ett dopp i Mälaren (hundarna också, som fick hoppa in i bilen våta som dom var, för att hålla sig svala ...) och så tog pv sikte på Hajstorp och slussen där, så dit åkte vi.

Då blev det kaffe och fika igen (ett fasligt fikande) och solen flödade och intill oss låg en segelbåt med tysk flagga och en liten pincher skällde ut Nelly som inte brydde sig det minsta.

Och plötsligt, medan vi stod där och tittade på hur kanalen fylldes med vatten, kom en kvinna fram och undrade om jag möjligen hade arbetat som kassörska i nån affär i fjällvärlden?
Nej, det har jag ju inte gjort, om man nu inte räknar Malå till fjällvärlden och det gör vi inte.
"Jag arbetar i en butik i Haverdal, i Halland ...", sa jag och då föll poletten på plats.

"Jaa! Ja, men så är det ju, vi har handlat i den affären för några år sedan och då pratade du med min man som är från Åsele, det var han som kände igen dig när ni nu gick förbi, ni hade pratat om var han kom ifrån ...", sa kvinnan och log och så pekade hon på maken och han smajlade han med och det var ju bara så otroligt alltsammans.

Alldeles intill kanalen finns - förutom två pluttiga vandrarhem - en hantverksbod, mer som en gammal lada fylld med just hantverk.
Sååå fint där var!

Jag må vara landets sämsta shoppare, men se när det kommer till keramik och just skålar - som inte är översållade av dekor - då faller jag pladask!

Det gjorde jag också i Hantverksboden i Hajstorp!
En liten, liten skål, perfekt till morgonyoghurten!
Kanske är det just Marianne som gjort den fina skålen; hon syns på bilden om man klickar på länken här ovanför.

Ja, sen gav vi oss av hemåt.
Ösregn, för att inte tala om skyfall innan vi kom till Alingsås .., så blev vi bjudna på middag hos svägerskans goda vänner (som bodde här tillsammans med henne när vi var i England/Skottland) och hundarna skuttade omkring på gräsmattan (t.om Nelly!) och jag slängde tvätt i maskinen .., och så stööööp vi mer eller mindre i säng.


En på alla sätt och vis underbar helg är tillända.
Tack! vill man säga.

Dagens fönster ...

Oj, här kom ett fint erbjudande med mejlen!

"Du gillar ju både fönster och stockrosor. Så varsågod!"

Så skriver Bert i Luleå och alldeles rätt har han!

Tack snälla!

En hel drös fönster från Norge ...

Och det är vännen Bente som - under ett besök i Röros - tog fram håven.
Det var Bentes mamma som fyllde åtttio i oktober och det här var presenten; en resa till Röros.

Att det är en stad värd att besöka, därom råder inga tvivel.
Här kan ni som ännu inte varit där, ta er en titt.



Jag minns att mamma berättade om hur min morfar Erhard och många andra från Dikanäs åkte med häst och släde över till Norge för att göra affärer. Det var nog så här det såg ut.



Och så här kan det också se ut.

Tack snälla Bente!

Ikväll ....

... har pv vakttjänst i hamnen i Haverdal.

Jag tog cykeln och pinnade iväg .., satt en stund och pratade med rara kunder från affären som skulle övernatta i sin nyinköpta motorbåt (dottern har fest hemma ....) ..., och där kom en segelbåt från Tyskland och en annan - från Danmark - låg redan vid kajen.

Det är här som pv ska ha sin stora segelbåt (den som inte är världens största, men större än den lilla Askeladden.

Så här fint var det när jag någon timme senare cyklade hemåt.

Hällregn från Cornwall ....

Vi har tre hela dagar på oss i Cornwall och husvärden tycker att vi ska skippa västra delen - det kommer att ta lååång tid att köra dit på slingriga vägar - så vi ställer kosan norrut och kör mot Newquay. Egentligen kör vi fel - tanken var att vi först skulle besöka Bodmin och Padstow - men att vara flexibel lär ju vara en god egenskap (kan man trösta sig med), så det blir tvärtom, vi börjar med Newquay.

Kör lite utanför stan och jag nästan svimmar när jag ser beach på beach och det är bara så vanvettigt vackert!

Den här stranden ligger i som en gryta och man tar sig ned via en stentrappa och det är 133 trappsteg och väldigt brant.

Hela tiden medan vi sitter där på stranden tänker jag på hur det ska gå att ta sig upp.

Vi har med oss kaffe i termos och snustorra kakor och kanske mackor och jag är så lycklig, så där så jag nästan går sönder.  Långt ute bland vågorna ser jag surfare och det tar en stund innan jag går i.

Så här brant var det och för vanliga spänstiga människor är det förstås ingenting, men för den som har ett krånglande knä ..., så är detta en prövning.

På stranden hittar jag en sten och när det är dags att gå upp för dom där etthundratrettiotre stegen, då håller jag stenen i min hand. Den är len och fin och jodå, det hjälper.

Längst uppe möter vi en ung familj som kommer dragande med en barnvagn och jag nästan svimmar, ja, dom är alltså på väg ner ....

Sen är tanken att vi ska promenera omkring i Padstow (här är en webbkamera just därifrån och kommer ni med båt till stan, får ni lite tips och råd här),  men se där hittar vi ingen parkering och det är packat med människor precis överallt, så vi åker vidare till Bodmin för att besöka ett gammalt fängelse. Det gör vi också och det är bra skyltat, lätt att hitta.

Nere i fängelsehålorna doftar det mögel och det är trånga utrymmen, men intressant läsning om fångarnas öden (mestadels hängning).

Och vi konstarerar att kvinnorna inte hade det lätt.
Att bli gravid och föda ett barn utan att ha en far till barnet, ja, det kunde få unga mödrars liv att gå helt överstyr - somliga tog livet av sitt barn - och så upptäcktes allt och avrättning blev resultatet.
Som vanligt går pv grundligt tillväga och läser precis allting, medan jag lämnar det där unkna och går en trappa eller två upp till solljuset.

På väg hem igen stannar vi till vid Seaton Bay och där har vi varit tidigare; nu känns det bekant och sånt är skönt och vi lägger oss nära vattnet och nästan somnar.
Där är massor med hundar som springer och leker på stranden .., där kommer två ryttare på var sin häst .., och där är småttingar som plaskar i en liten vik av havet.

Nedanför muren ligger en skadad slända och jag tar upp den och håller den i min hand.
Den är skadad just nedanför halsen; det är som ett hål där, men den rör på sina sytrådstunna ben och jag småpratar lite med den arma sländan och lägger den sedan på muren .., tänker att den kan i alla få en fin utsikt innan den tackar för sig.

Vid pilen är hålet ...., och titta så vackra små ben!

Långt efteråt ska jag tänka på den här sländans öde.
Hur länge fick den leva?
En dag?
Två?
En vecka?
Hur länge lever små sländor?
Vad hann den med?

Sånt kan man fundera över när man har semester.

Ett fredagsfönster från Hjo ...

Hur glad blir man inte när en malåbo på turné fångar ett fönster, så där i förbifarten!

Tack snälla Renée Norén, gift med Martin, som var min klasskamrat genom hela skoltiden hemma.
Till Martins barndomshem cyklade vi på nånting som väl kunde liknas vid "skolresa", ja, i lågstadiet.
Jag minns tydligt hur vår frökens hatt blåste av och susade iväg nerför den ganska branta backen och närapå fastnade bland ekrarna i någons cykel.

Jag minns också - lika tydligt - hur roligt jag tyckte att det var, men det vågade man förstås inte visa.

Fröken Hedvig var sträng.

Idag ....

Ja, jag bara anar vad jag hade skrivit om detta hade varit i England!

Vilka ljuvliga stränder!
Så vackert!
Så frodigt!

Men nu är detta landet Halland och bara några minuters väg från det gula huset.

Tacksamheten över att bo så här nära havet, den vet faktiskt inga gränser.

Idag fylldes det på snabbt nere på stranden.
Eftersom det är långgrunt just här, är det förstås perfekt för barnfamiljer och mest är det turister.
Det pratas om vad som ska ske senare på dagen (middag hos en svärmor, "man får och man vill, men man BEHÖVER inte föna håret för att komma dit!" säger en av dom inbjudna)  .., barn skrattar och barn gråter ("slutar du inte att gnälla nu får du sitta i bilen resten av dagen!" och tösen slutade ...), ett annat barn sprätter sand på filten och får bannor .., en illrödhårig pojke smörjs in med sololja.

Själv ligger jag på badhandduken och lyssnar lite förstrött.
Kvinnorna som sitter i klunga bara några meter ifrån mig, har varit på yoga och diskuterar passet .., visar .., "hon sa höger, men jag gjorde hela tiden fel ..." ..., och där kommer kvinnan som klippte av mitt långa hår .., hon har semester veckan ut, sen är det bara att jobba igen.

Så där håller det på.

Och snart ska jag cykla till jobbet ..., det blir nog en pärs i eftermiddag, men bara att bita ihop.
När strandlivet är över, då kommer alla till affären - på en gång - känns det som!
Nåja, det är den ökade omsättningen på sommaren som håller oss igång, det är bara att tacka och ta emot och jobba hårt.

Ajöken, sa fröken.

Tonåringar på besök ....

Emma och hennes kompis Fanny är ute på en roadtrip, ja, dom har kört från Stockholm till Ystad och efter ett par dagar där och nån dag i Köpenhamn, så styrdes kosan norrut, till landet Halland. Jag stod i kassan och höll på med veckotidningarna när fröknarna helt sonika dök upp och sa "buuuuuuh!"

Igår tillbringade jag mest hela dagen på stranden, medan töserna höll sig inomhus och gjorde sig redo för After Beach i Tylösand. Pv lovade att hämta dem någon gång natten mot idag och jag - som tänkte att Emma kanske brås på sin mamma -, såg framför mig ett sms/telefonsamtal vid tretiden på natten och tackade pv som så otroligt generöst erbjudit sig att agera chaufför.

Döm om min förvåning när det plingade till i min mobil halv tolv och någon dryg timme senare hörde jag dem komma uppför trappan till sitt rum.

Och jag loooog och tänkte att inte har hon då ärvt sin mammas partygener!

Nu är det torsdag.
Strålande sol .., och jag ska arbeta eftermiddag för Elin, som i sin tur tar min måndag.
Några timmar nere vid havet blir det nog ... och på eftermiddagen igår var det väldigt många barnfamiljer där nere och bland alla barnskratt hördes mest en man från Dalarna vars röstresurser slog det mesta.

"Titta här, nu ska pappa kasta  l å n g t!" hördes han ideligen hojta på sitt genuina dalmål .., och jag satte mig upp och tittade på bollen som seglade iväg ut i havet.

Det slog mig att inte ett enda av barnen på stranden hade heltäckande kläder som solskydd.
Kanske beror det på att dom flesta småbarnsföräldrar här, ja, dom har som barn sprungit omkring på stranden - och då var ju det här med solskydd inget man tänkte så värst mycket på - och nu går allt igen.

Jag tillhör ju själv skaran av männniskor som älskar att vara i solen - om jag är på en strand -, medan pv hellre är hemma och kämpar med den krånglande båtmotorn eller klyver ved och så kommer han ner med kaffe efter någon timme eller så .., blir kvar en stund, kanske tar sig ett dopp och cyklar sedan hemåt igen.

Nu morgonkaffe!

Dagens fönster ...

Hej!

Bästa glasstoppet längs den västra delen av Göta kanal.
Hajstorp ligger strax väster om det mer kända Töreboda. Ta gärna omvägen. Köp en glass och titta på båtarna som slussar förbi.

Det är sommar för mig som i år kom landvägen dit.

Turtlan

Dagens fönster ...

Ulrika, hon tänker verkligen på att vi ska få fönster från olika håll av vårt land - ja, nu är hon i Östergötland och har, som alltid, håven redo -!

Tack snälla!

Visste ni förresten - jag gjorde det inte - att Skänninge är en av Sveriges äldsta städer!
Det är därifrån bilden är tagen.

Intressant läsning om just Skänninge finns här.

På jobbet ....

Igår var det full syra i affären!
Strålande solsken och inte en droppe regn .., åååå, så många illröda axlar och ansikten som uppenbarade sig så där vid femtiden!

Och  s o m  vi jobbade!
Först två timmar med att ta hand om veckotidningarna och alla returerna .., alla kassor igång hela tiden .., sen mejeriet och frukten och när klockan var tjugo över nio var jag så stel i mitt högra ben, så det var hemskt!

I måndags, första arbetsdagen, hittade jag en present i omklädningsrummet.
Jo, det var den alltid så omtänksamma Madeleine som förärat mig ett midjebälte, så där så jag ska ha ordning på min "dutt", den man öppnar dörrar med - jag har nämligen inga hällor på min kjol -.
Så snällt!!

Och tänk .., jag som längtat efter att komma igång igen, nu känns det lika härligt att ha en ledig dag!
När jag kom hem från jobbet hade Emma och hennes väninna Fanny kommit från Ystad, där dom semestrat ett par dagar.
Jag hade redan tidigare på dagen ringt till fiskhandlaren Andreas som på onsdagar står utanför affären i Haverdal - nu var han i Söndrum utanför Halmstad - och han tog emot min beställning på färska räkor och havskräftor som pv då fick åka och hämta.

Väl hemkommen slog vi oss ned ute på altanen .., tända ljus i kvällsmörkret .., och det var ljummen luft och där satt vi, pv, Emma, Fanny och jag själv .., och pratade om allt och inget. Om resor, rädslor, egenskaper och jobb. Emma sommarjobbar på H&M och Fanny på Ica i Upplands Väsby, så vi var så att säga tre kollegor. Himla roligt!

Och min nästan-depression tippar åt andra hållet.
Det känns bra!