En fredag ...

Rosor från pv ....

Och hela världen - i alla fall just här, där jag bor - är grå.
Dis och dimma .., en gräsmatta som är lerig och inte tillstymmelse till blå himmel.

Nåja, det går ju ändå och glädjeämnen finns ju.

Sveriges Radios "Europapodden", t.ex som jag lyssnade till igårkväll. Vilken källa till glädje!
Nu tog programledaren Johar Bendjelloul upp det stundande valet i Nederländerna, där tjugoåtta partier ställer upp och så var det förstås det här med monsieur Fillon - den republikanske presidentkandidaten - i Frankrike som tycks ha strulat till det rejält för sig och när hans stab vill komma till olika städer för att invånarna ska få tillfälle att lyssna till monsieur Fillon, ja, så får man helt enkelt ingen inbjudan! Pinsamt.

Att det är helg är förstås också nånting att glädja sig åt, även om det för egen del innebär ett extrapass i morgonkväll, men pengar behövs alltid, så det är helt okej.

Och så stundar "På Spåret" och Skavlan .., Naturmorgon och Ring-så-spelar-vi.
Igårkväll underbara filmen "Det blå huset".
S o m   jag hoppas att Jens finner det han söker, eller längtar efter.

Halva inköpslistan är färdigskriven.
Vi säljer färsk kolja för 99:- kilot i affären och den var så underbart god att steka upp, alltså får resterna bli dagens lunch. Och jag undrar hur många säckar fågelfrö som inhandlats i vinter?

Igår kom som sms en fönsterbild från Canada och den råkade jag vidarebefordra till den färgstarka madamen i Göteborg. Till Ann. Hon anade att det kanske hade kommit fel och skrev så här.

"Skickar lite skånska tår tillbaka. Taget när jag var på pedikyr häromveckan."

Tio tår mot ett fönster. Och vilket snyggt nagellack!
Tack Ann!

Själv besökte jag en gång Salong Lena i Steninge .., ja, friherrinnan har minsann många strängar på sin lyra och fotvård till goda vänner ingår förstås i menyn. Om jag vore miljonär, då skulle jag nog anställa en massör/massös, en fotvårdsspecialist och nån som borstar håret precis när man längtar efter just det!

Ungefär så.

Dagens fönster ...

"Några franska supermoderna fönster från det stora sjukhuset där jag snart ska opereras igen.
Trots den sterila utformningen blir man här omhändertagen med värme, omtanke och hög professionalism", skriver Monet i Frankrike.

//Lycka till med operationen! skriver Elisabet.

En något förvirrad torsdag ....

Vilken dag det här blev!
Egentligen börjar jag inte arbeta förrän kvart i nio varannan torsdag, men oftast är jag på plats redan klockan åtta och så även idag. Och för Anne-Marie i charken berättar jag om hur genialiskt jag förbereder mig kvällen innan, ja, jag lägger fram arbetskläder, nycklar, plånbok och vad som nu ska med. Ja, men det är ju jättebra!

Nu visar det sig att jag har glömt kjolen hemma!
Det är nämligen så att jag nästan alltid åker till jobbet i mina egna kläder och byter om där, men nu hade jag lyckatslanda ihop kjolen med ett par tights och det blir till att köra hem och hämta rätt utstyrsel och Anne-Marie smajlar stort ...., ( ja, det var ju det där med mina förberedelser ...). Men tänk, jag hinner såväl fylla in allt lösviktsbrödet, köra hem och hämta kjolen, klä om och ändå är jag klar innan min ordinarie arbetstid ska ta sin början! Härligt!

Hjälp med brödet - limpor och sånt - får jag av den vänlige mannen som nu arbetstränar hos oss, efter att ha varit rejält svedd i vingarna under några år.

Och underbara Anne-Marie har gräddat såväl wienerbröd, som cinelle-bullar, samt pecan-wienerbröd medan jag körde hem! Vilken pärla hon är!

Sen blir det det vanliga förmiddagsjobbet.
Mejeriet, avlösning i kassan, postkillen kommer med säcken med rekommenderade brev och dom vanliga varubreven ..., det blir kassaräkning, datumkoll och lite annat.

Joakim som egentligen är ledig torsdagar, tittar in och fixar fruktordern (Erik är i Mexico) och det är så trivsamt i personalrummet vid frukosten .., där är Jocke, Brooks (som i Eriks frånvaro sköter frukten med den äran!), mannen som arbetstränar och jag själv.
Och Mange dyker också upp!
Ååå, så roligt att ha så många arbetskamrater när man har frukost!

Det är är den enda korta rasten vi har på dagen.
Den som arbetar heltid (dvs nästan ingen!) har sedan lunch, men sen är det ingen mer kafferast.

I Halmstad har man blommiga och sååå fina påslakan!

Vid elvatiden bestämmer jag mig för att ringa till ortopedmottagningen i Hässleholm och prata med operationsplaneraren. Inte för att be om förtur - det kommer jag aldrig i hela livet att göra! - men för att kanske få en liten hint om  n ä r  det blir dags för operation, mest för att den som gör schemat i affären ska få en vettig chans att planera framåt, men även för min egen del.

Döm om min oerhörda förvåning när den vänliga kvinnan säger .."ja, Elisabet .., vad tror du om tisdagen den fjortonde mars, eller den sextonde kanske ..?"

Det låter ungefär som när man beställer tid hos frisörskan!
Jag väljer den fjortonde.

Så nu är det alltså bestämt.
Den fjortonde mars blir det byte av min högra knäprotes.
Glädjen och tacksamheten vet liksom inga gränser!

Så här var det första gången en knäprotes kom in i min lekamen. Det var då pv agerade bloggmadame, eller kanske mera bloggmonsieur! Bilden togs under utskrivningsdagen .., här står den alltid så vänlige kirurgen som bryter på danska och undrar hur det står till med min medpatient från Lund.
På sängbordet tronar icke använda kräkpåsar.
Det gäller att vara alltid redo.

Bodil vid sängkanten ...

Fem år senare får det vänstra knäet en protes, nu i Halmstad.
Dagen efter operationen ligger jag raklång på sjukhussängen ... jag har min limegröna älsklingsklänning på mig och är aningen förvirrad när jag vaknar .., ty vid sängkanten sitter chefens fru Bodil som varit så snäll och väntat i dagrummet då jag - enligt henne -  "tycktes sova så gott"!
Så omtänksamt. 
Nu sitter hon där alldeles tyst och ler så vänligt mot mig när jag vaknar och jag fylls av sån innerlig hjärtevärme. Jo, men jag känner mig som en del av det där livspusslet.
Så här var det då.
Helt annorlunda!

Efter förmiddagspasset hämtar jag så upp pv i stan .., och någon timme senare  ramlar jag ihop på soffan Ektorp, sover/vilar i flera timmar, är totalt kraftlös och utslagen! Iskall om ben och fötter .., het upptill. Men nu är det så, att vid sextiotre års ålder känner jag min egen kropp. Stackars liten! 
Det här var nog inget annat än en rejäl mental urladdning. 

Nu mot sängen!

Dagens fönster ....

Så här skriver fönsterfångerskan Ulrika: 

"Qvick och jag gick en promenad vid "svansjön" Tysslingen i morse.

Vackert som bara den!"

Ledig dag ...

Då ser det ut så här.
Och jag slår mig ner på en av hällarna - den som är som en avsats - och det är så ljuvligt så det går inte i ord att beskriva!

Små isflak seglar förbi ..., på stranden - som inte syns på bilden, går en mamma med en liten flicka.
Inte ett ljud förutom en svag vind hörs.
Och så vågklucket.

Tanken var att båda hundarna skulle få göra mig sällskap. Jag stod i hallen och lockade och lockade på Nelly .., men ingen kom. Nej, hon hade ingen lust att följa oss .., utan låg ihopkurad för sig själv på soffan och visade med all tydlighet att hon ville vila lite längre.

Så blev det också.
Och nu har solstrålarna nått henne.

Mycket skönare och tryggare är det förstås med en mjuk fleecefilt att kura in sig i.
Pv ler ofta när jag bäddar om henne; han har inte riktigt förstått att det är ungefär som när man var liten och hade dockor .., oj, så jag bäddade om dem om kvällarna!
Och när flickorna var små och hade docksängar, då brukade jag alltid vända dockorna om dom låg med ansiktet neråt och så fick dom en liten filt över sig.

Barnsligt?
Ja, verkligen.
Men jag skulle nog göra samma sak än idag.

Och idag ....

..... fyller ingen mindre än Anne i Mantorp år!
Ni vet, hon som är så omåttligt beläst och som noga antecknar vilka böcker som kommit i hennes väg.

En enda gång har vi träffats; det var när vi var på väg till norröver och då svängde förbi Mantorp och hon som alltid kommenterat som "Anne-i-Mantorp" blev då en alldeles riktigt människa; så varm och rar och go!

Stort grattis på din födelsedag Anne!

Dagens fönster ....

.... kommer från Lissabon och floden Tejo skymtar i bakgrunden.

Ja, det visste ju inte jag förstås, däremot annannan som hade håven med sig.

Tack snälla!

Ingenting förstår man ....

Men det gör ju i och för sig inte så mycket.
Mitt blodtryck som i Hässleholm - under överinseende av herr kirurgen - var på tok för högt, sköter sig exemplariskt när jag nu på morgonen går på kontroll på vårdcentralen i Slöinge.

Det är där som väntrummet är så fint och hemtrevligt.

Vi är inte många som väntar på vår tur .., där är en äldre kvinna (visar sig vara 92 år) och hennes dotter som har kommit från Fjällbacka i norra Bohuslän för att bistå sin mor ..., en medelålders kvinna som sitter bakom mig .., en man som tycks ha bråttom och där är en till och där kommer en kvinna i min ålder vars dragkedja har hakat upp sig; hon får inte av sig täckkappan, så jag hjälper till och till slut lyckas jag befria henne och det blir en del stillsamma leenden i väntrummet.

Jag är den enda som hälsar på dom som kommer in genom dörren och det förvånar mig.
Inte minsta lille hej eller godmorgon hörs från medpatienterna!

Sen blir det min tur.
I fem, tio minuter får jag pausa i det lilla undersökningsrummet.
Tanken slår mig att numera doftar det inte sjukhus, så där som när jag var liten och fick göra mamma sällskap ute på pol, där den bruna eterflaskan stod på bänken och där sänka-rören hängde så prydligt på väggen.
Nu är där inga som helst dofter.

Så sitter jag där i min ensamhet och tittar mig omkring .., läser texten på lådorna .., suturmaterial, tejp .., skalpeller .., sånt .., och längst uppe på skåpet finns en förpackning med gröna plastmössor.
Utifrån hörs småfågelkvitter.

Och efter en stund kommer sköterskan in i rummet och hon är sedan länge kund i affären, men det är mest hennes man som handlar .., "vilken underbar blå färg du har på tunikan!" säger hon och då visar jag henne hur ännu mycket vackrare den är på insidan, där det står vem som har designat den!

Blodtrycket visar sig - till min förvåning - vara alldeles utomordentligt bra!
Lågt och fint, precis som vid mitt tidigare besök i Slöinge.
Jag får en liten lapp där siffrorna står prydligt nedskrivna, så där så jag kan visa herr kirurgen och så säger jag tack och hej och åker hemåt.

Glädjen - eller ännu mera: tacksamheten - är gränslös!
Plötsligt känner man sig hur pigg och kry som helst.

Kunde jag nu bara hitta mina uteskor, så vore det perfekt .., men jag kanske glömde dem på jobbet igårkväll? Ja, jag går ju ändå mest i sandaler hemmavid. Det är skönt att bli äldre, då gör man som man vill.

En tisdagmorgon ....

Ljuvligt gott nybryggt kaffe (Arvid Nordqvists .., jo, bättre än Zoegas Java) och nypressad juice på grape och citron. Morgonsol. Kyla. Ett isande kallt golv.

Och harry sover gott i soffan; knölar till och tynger ner och jag får fixa till kuddarna tjugo gånger per dag. När ingen av oss är hemma, lägger han sig på ryggdynan längst till vänster och spanar ut genom fönstret.
Stor tulpanbukett - blandade färger - på bordet.
Intill ligger blodtrycksmätaren.
I fönstret den vackra physalisen som med ojämna mellanrum tuktas och klipps ner.
Inom glas och ram ett fångat ögonblick från Skottland.

Frostigt ute. Flera minusgrader. I vanliga fall fylls fröauomaterna först av allt på morgnarna, men nu var det välfyllt igår, så kanske att det klarar sig någon timme till ...? Ännu en tjugokilossäck ska inhandlas.
Kaktusen kom som ett litet, litet skott från Anne i Mantorp och har nu blivit så fin.

På byrån står tavlorna som inhandlades utanför Ängelholm, på Antik & Design.
Egentligen vill jag ha dem här .., vid byrån och nära småbilderna av min pappa ..., och undulaterna från Edinburgh och träskålen som min morfar gjort och duken som Bente i Norge virkat .., men där bakom och ovanför på väggen hänger handmålade porslinstallrikar vilka suttit där i evigheter, så jag försöker med utnötningsmetoden .., kanske att pv någon gång kan tänka sig ...?
Om inte får jag tänka ut nånting annat.

Den vänstra tavlan är en minnestavla om en ung flicka som dog så ung; den andra är en minnestavla över en liten Anna som får tavlan på sin 1-årsdag.
Två helt vitt skilda livsöden.

Dagens fönster ....

Vilken härlig blandning av fönster ni bidrar mede!
Under några dagar har det kommit fönster från Helsingfors, Uutrecht i Nederländerna, från Eva på väg på en drömresa och ett foto från ett flygplan (destinationen hemlig än så länge) och nu två fönster från Strängnäs!

Idag var det Ulrika som höll i håven!

Måndag ....

Så har ett drygt arbetspass gått in på tredje dagen. Nu blir det jobb från lö-sön-mån-tis-tors-fre och lördag, men onsdag är fri. Nåja, jag var ju hemma en vecka nyligen, så det behövs extrajobb och det är bara lördagen som är utöver det vanliga schemat.

Lediga förmiddagar är som att vinna högsta vinsten!

Först ringde friherrinnan och ville bjuda på kaffe vid husknuten och där satt vi och njöt av solsken och nästan ingen vind alls och mest pratade vi om friherrinnans granne och nära vän Ulla som ramlat i en trappa och helt enkelt slagit ihjäl sig. SOM Ulla hade längtat att få flytta in i den nya lägenheten i Värnamo och knappt hann hon komma på plats, så händer detta.

Och för friherrinnan blir det en enorm omställning.
Vår-sommar-höst brukade dom två väninnorna gå över till varandra .., eller gå på promenader med sina hundar .., äta middag tillsammans och helt enkelt bara ha det trivsamt.

Om det - hur fort allting kan ta slut - pratade vi förstås, men också om annat.
Vi såg skatan komma flygande till ett bo längst uppe i en björk och vi sa att den nog håller på att inspektera lägenheten inför sommarens äventyr .., och vi pratade om friherrinnans bil och lite om jobbet.

Sen åkte jag hem .., tog hundarna på promenad och nere vid havet, på en klipphäll/berghäll slog jag mig ned och där satt vi sedan i säkert en halvtimmes tid och gjorde ingenting.
Kråkor kraxade .., några sjöfåglar simmade förbi .., och längre bort, mot hamnen till, räknade jag till fem svanar.

Haltade sedan hemåt .., tänkte på den stundande operationen och försökte för min inre syn se hur jag en gång ska kunna gå som vanliga människor, utan att det gör ont i höft eller ljumske eller knä! Tänk, om det blir så! Tänk, om man kan gå på låååånga promenader!  Att halta tar sån energi; det tror man inte, men oj, så kämpigt det blir.

Nu sk jag göra mig i ordning för cykelturen till jobbet!

Dagens fönster ....

Från Uutrecht i Nederländerna kommer det här finurligt fångade fönstret - ja, det är ju flera stycken ser jag nu -!

Uutrecht .., där arbetade en före detta malåbo som professor i parapsykologi, men det var många år sedan. Mannen hette Martin Jonsson och var en av två bröder som växte upp i en avsides belägen by, mer som ute i skogen bland tall och gran.

Martin som var äldst, kom att bli professor och Axel läste till folkskollärare, men hade även ett radioprogram där det spelades hawaimusik - programmet hette Aloha -.

Och Axel berättade en gång för mig att båda bröderna i sin ungdom hade haft min pappa som friidrottstränare. Pappa hade på den tiden det begav sig norrlandsrekord på flera löpdistanser och han, som vuxit upp fattigt och mest fått klara sig själv, kände kanske igen sig i dom här bröderna?

"Han var så otroligt rättvis och behandlade oss precis som pojkarna från samhället!" sa Axel.

Jag minns hur stolt jag blev över min pappa när jag hörde dom orden.

Allt det tänkte jag på när fönsterbilden kom susande genom rymden och landade i min dator.
Den som hade håven med sig var den här madamen.

Söndag ....

Arbetspasset börjar halv tre, då finns det gott om tid att att ta tillvara på.
Man kan till exempel läsa DN från första till sista sidan och instämma med Anita Goldman som skrivit om "Europappodden" och man kan också läsa dödsannonser och igår fanns där en som handlade om en kvinna som vuxit upp som nummer fyra av fjorton syskon och som tvingats ta hand om småsyskonen och därför inte fick studera .., ja, det var hur intressant som helst att läsa om hur hennes liv kom att gestalta sig.
Kvinnan hette Birgit och längst ner i minnesrunan står det så här:

"I redskapsboden på landet har det alltid hängt en rödvitrutig tygremsa av sidentaft från klänningen mamma bar när hon träffade min far. Tyget är fäst vid en rapporthylsa,ett slags flaskpost i luften som användes inom flyget för att kommunicera med marken. I hylsan finns ett meddelande som pappa släppt från luften.: "Vi träffas 19.30. Din Henry". Mamma fick meddelandet."

Och tidigare i veckan kunde man läsa om Oscar Carlsson från Kristianstad.
Tänk, så många hjältar det finns här i världen - människor som man inte hade en aning om att dom funnits och inte visste man vad dom uträttat heller -!

Som Oscar Carlsson.
Denne skåning utvecklade en pump som används i Indien och ytterligare trettiofem länder och dessa pumpar ger flera hundra miljoner människor tillgång till rent vatten! Ritningarna till pumpen valde Oscar att sprida fritt och gratis.

Nu är klockan tolv .., solen flödar .., vi ska ta hundarna och gå på promenad.
Pv har redan hunnit åka skidor (12 km) på Ringenäs skidarena där det finns spår och tänker sig att ta några varv även i eftermiddag. Två veckor återstår tills det är dags att köra Vasaloppet för honom och två veckor kvar tills Anna och Micke ska ta sig an Öppet Spår (lika långt som vanliga loppet).

Ajöken, sa fröken.

Söndagsfönstret ....

"Fönster till dig. På drömresa. Berättar mer sen."

Vem tror ni skriver så i staccatoform?

Jo, hon som också skriver så här.

Lördagkväll ...

En har arbetat från två till åtta - ikväll tillsammans med Joakim - och det har varit full fart, ja, har man ingen kö finns det alltid nånting annat att göra (fylla på "läkemedelshyllan" och postens olika blå påsar .., ta bort kundkorgar, fylla på med bärkassar, fronta i hyllorna intill kassan .., damma av och torka olika datorskärmar, ja, sånt) , men härligt att ha en stor, stark karl som drar in lastpallar sprängfyllda med apelsiner och tulpaner, oj, så skönt!
Nån annan rättar prov.

Och jag fick idag veta att på måndag får vi en arbetskamrat som ska arbetsträna hos oss.
En man i 40-50-årsåldern som nog kört rakt in i väggen .., jo, men det ska bli trevligt.

"I morgon ska jag komma ihåg att skriva en välkommenskylt till honom, så där så han känner att vi är glada över att ha honom hos oss", sa jag till Joakim.

Kom hem vid halv nio och tittade lite förstrött på melodifestivalen, all tmedan pv rättade matteprov, inte nationella som på bilden, men jag glömde mobilen på jobbet, det får bli en gammal bild.

Av dom jag lyssnade till tyckte jag nog att det var räta låtar som gick vidare till finalen. Mariette är från Harplinge, inte långt härifrån, så nu är nog många hallänningar glada.

Igårkväll - i mörkret och liggandes under täcket med harry nära, nära - lyssnade jag på såväl usapodden som europapodden - så himla intressant - men ikväll blir det istället till att titta på nya brittiska serien Halcyon, om ett hotell i London och alla som arbetar där.
Egentligen tycker jag att det känns lite uppstyltat .., inte såååå bra skådespeleri, men det är okej ändå.

Och tänk, när det bli rvår och sommar och man kan ta in färsk mynta och sätta i en liten vas!

Tidsfrist ...

Med några timmar kvar tills det är dags att börja arbeta (tredagarsledigheten är då slut för den här gången), tar vi en promenad ner mot havet. Vinden kommer från nordost och biter rejält i kinderna, men i lä är det hur skönt som helst.

I kanske två månaders tid har män lejda av länsstyrelsen eller naturvårdsverket - jag vet inte vilket - röjt i stora delar av reservatet. Enbuskar har slitits upp ungefär som när man drar ut tänder och det ser hemskt ut just nu.
Här och där pyr eller brinner det ännu i riskasarna.

Det här är stigen ner mot havet och där var det förut enbuskar på vänster sida, ja, jag snavade en gång och ramlade så mjukt - som i en dunbädd -, nu gäller det att hålla sig på benen!

Nu står vi med ryggen mot havet, den här bilden skulle kanske komma först.
Här är det röjt så det är som ett enda stort potatisland!

"Och mina bästa björnbärssnår är borta!" säger pv med sorg i rösten.

Just här möter vi mannen som bor i Stora Hus, huset som ni ser på bilden .., och längs vägen hem möter vi andra som är ute och går. Vilken ljuvlig februaridag detta är!

Nykyinen ikkuna....

Har man tur och översättningsprogrammet sköter sig, så betyder nykyinen ikkuna "dagens fönster" - alltså på finska.

Och i Finland befinner sig Turtlan och Martin - på båtmässa - och så här skriver hon:

"Hej!

Här kommer ett fönster flygandes över Finska viken och ut Östersjön mot landet Halland.
Fångat på väg in för en fika på Fazers Café i Helsingfors. Just det, där finns det här (skylt)fönstret nu med ett vintertema. Snö, kälke, termos och en skål med chokladbitar bland annat.

Blev så glad att den lilla flickan i sin fina kappa kom med där i hörnet.

Hej från oss på resa.

Turtlan".



Elisabet skriver: det är egentligen galet .., jag har själv rest rätt så mycket och långväga under livets gång, men till Finland har jag aldrig varit! 

Dagens fönster är en dörr ...

Den här dörren fanns nog i Möllers-bageri-huset.
I "min port", där var dörrarna gröna, tror jag.

I Ystad, alltså.

Gunilla ....

Det var nån gång i november eller december 2010 som jag stod i delikatessdisken på Hemköp och pratade med Gunilla, som då expedierade. Hon berättade - lite viskande - att det förmodligen  skulle bli en ledig tjänst i kassan.

"Sök!" sa hon.

Några dagar senare gick jag in på lagret, träffade chefen och lämnade mina referenser från tidigare arbetsplatser och sen gick det som det gick; Gunilla blev min arbetskamrat.

Delikatessavdelningen var hennes "cup of tea" och hon var en hejare på att sälja.
Var någon vara slutsåld, så kunde hon alltid erbjuda ett alternativ, hon kom med middagsförslag .., ja, hon var helt enkelt en himla duktig säljare. Och dessutom bra på att småprata med kunderna .., och visste precis hur tjocka eller tunna skinkskivorna skulle vara hos den som ofta handlade.

Ibland hörde man henne småsjunga för sig själv ..., hon var en hejare på schlagers och när det var påsk eller jul, pyntade hon fint i charkavdelningen.

För kanske två år sedan - en kväll när vi båda arbetade - bad Gunilla mig att känna på hennes mage, ja, så där på sidan. Visst var den svullen? tyckte hon. Nja, det visste jag väl inte .., och att hon hade mått lite halvrisigt ett tag, det kanske berodde på stress?

Några dagar senare besökte hon vårdcentralen och sen kom hon inte tillbaka till affären; inte för att arbeta i alla fall. Det visade sig att Gunilla hade cancer i levern och allt hade spridit sig i kroppen.
Hon blev allt sämre och sämre.

Varje vecka brukade jag skicka postens vykort till henne .., lite småprat med bokstäver bara  .., och ibland fick kunderna skriva hälsningar på större kort - julhälsningar och kramar och pussar och ord om att dom saknade henne i charken-.
Det var många som saknade Gunilla.

Idag på morgonen dog denna underbara människa.
Den 17:e februari skulle hon ha fyllt 59 år.

Torsdagsfönstret ....

Ett somrigt fönster från det lilla gula huset nere vid vägen, mitt emot postlådorna.

Om nånting skulle hända pv så jag inte kunde bo kvar i huset - eller inte hade råd eller möjlighet att ta hand om ett stort hus alldeles själv -då skulle jag vilja bo i det här lilla plutthuset. Men kanske finns där inte ens ett element? Och inget vatten och avlopp?

Men  o m.

tryckutjämning .... 

mitt blodtryck åker upp och ned
ungefär som en jojo
eller en bergochdalbana

och mina kinder blir illröda var gång jag går till tandläkaren
lämnar tandhygienisten
eller träffar herr kirurgen

man skulle då kunna tro
att jag nyligen har sprungit ett maratonlopp
men det har jag inte

det är bara för att det blir så känslosamt

så där som när vi hade måndagsmöten på ica supermarket i ystad
samma sak då

nej
jag fattar det inte

idag kom i alla fall den nya blodtrycksmätaren
jag hämtade den på matöppet i slöinge
mätaren heter omron och har ett minne
så där så man kan gå tillbaka och kolla siffrorna

svarta digitalsiffror visar hur det står till
eller inte

efteråt
känner man sig som en dålig människa

Kanske ännu en pärla ....?

Bilden har jag lånat från SVT.-

Att jag har lyssnat på USA-podden (Sveriges Radio) är väl ingen hemlighet; ja, mest var det ju innan  det amerikanska presidentvalet avgjordes och för att helt enkelt lära mig mera. Mina kunskaper på det området är ususla, men samhällsfrågor överlag, ja, det har jag alltid varit intresserad av.

Och ni må tro att jag har njutit av att lyssna till dom här kvinnorna - bland annat Ginna Lindberg och Sara Stenholm - som med oförfärat humör kastat sig över allehanda frågor och funderingar kring valet i allmänhet och kanske herr presidentkandidaten i synnerhet.

Tanken var att podden skulle avslutas när valet var över, men den har fortsatt och det är ju inte underligt, så mycket som händer med den nyvalde presidenten bakom styret.
Här får man i alla fall veta lite mer om usa-podden som sänds varje onsdag.
(Jag vet inte tiden, eftersom jag alltid lyssnar i efterhand).

Podd-programledaren. Bilden från SR.

Nu har det kommit ännu en - i mina ögon - intressant podd; nämligen Europapodden.
Eftersom det stundar val i såväl Frankrike som Tyskland, finns det säkert hur mycket som helst att ta upp - igår handlade det mest om Francois Fillon och rabaldret huruvida han avlönat sin fru och sina barn - trots att dom uppenbarligen inte utfört något arbete att tala om -.

Monsieur Fillon. Har han fuskat eller inte? Han som skulle vara så hederlig.

För den som är intresserad i vad som händer i vår närhet ..., så finns här lite fakta om  europapodden.

Programledare är Johar Bendjelloul.

Igår .....

Det var många människor runt vår värld som tackade för sig igår.
Hans Rosling var en av dem och jag blev så vanvettigt förvånad; jag hade inte hört ett knyst om att han har varit sjuk och inte har jag sett honom i tv på länge!

När jag tittade in på Roslings twitterkonto, fick man verkligen se vilka avtryck den mannen gjort i människors liv.

Men det var inte bara Hans Rosling och tusen och åter tusentals andra människor - okända eller kända - som gick hädan.

Danske Sven Asmundsen försvann också.
Hundra år hann denne entertainer bli och då får man väl vara tacksam för att ha fått vara med så länge och en ny kärlek fann han också på ålderns senhöst.

Någon gång i mitten av 70-talet - då, när vi bodde i Kungsängen - uppträdde Ivan Renliden, Putte Wickman och Svend Asmundsen i en kyrka någonstans i trakten, var kommer jag inte ihåg?
Frånsett att jag hade en gräslig hosta och hela tiden kämpade för att  i n t e  störa, njöt jag storligen av alldeles underbar musik!



Svend Amsundsen var inte bara en hejare på violin, han var också rolig.
Lite småfilurig humor så där.

Danska tidningen Billed Bladet skrev så här om honom .., det handlar om att honung kan vara hemligheten. Nu vet vi.

Svend Asmussen: Honning er hemmeligheden

Da Svend Asmussen i sommer fyldte 99 og et halvt år, røbede han i P1-programmet "Eksistens" en anden hemmelighed bag sit lange liv. Daglig indtagelse af honning.
Hver morgen i de 14 år, han og Ellen har kendt hinanden, har han lavet morgenmad til dem begge: Et kogt æg, et stykke rugbrød med smør, ost og Kalles Kaviar, en kop kaffe og et rundstykke med smør og honning. Og honningen er særlig vigtig.
- I alle mine 99 år har jeg spist en lille smule honning hver dag. Jeg har en teori om, at det i det lange løb er meget vigtigt at spise lidt honning hver dag, pointerede han i P1-programmet.
Svend Asmussen voksede op i en velhalvende grosserer-familie på Østerbro med fire ældre brødre og en lillesøster. På et tidspunkt havde familien besøg af en østrigsk musikprofessor, der så på lille Svends hænder og meddelte, at enten blev han bokser eller violinist. Han valgte klogt nok det sidste, selv om han også havde stort talent for at tegne og modellere. Faktisk nåede han at studere billedhuggeri på kunstakademiet i 30'erne, inden han blev fuldtids-jazzmusiker med egne ensembler. Der var flere penge i at underholde.

Lediga-dags-fönstret ....

Bilden togs ute på Drottningholm ..., jag står där och kikar in genom fönstret .., ja, det var många år sedan nu.

Idag vid halv tolv ...

Bara en enda ynka minusgrad, men ostliga vindar biter rejält i kinden, särskilt när vi tagit höger här vid havet och går hemåt. Sista biten är det ren motvind. Iiiiskall.

Och jag tror att jag den årets allra första ejderhanne - svart och vit och simmande med en hona på släp -.

Inte för inte bor vi på Ejdervägen, även om jag - efter snart sju år i landet Halland - märker att beståndet har ejderbeståndet minskat betänkligt.

Nu väntar jobb och sen  ...., tre lediga dagar!

tretton tusen 

morgonens nyheter
den om tretton tusen avrättade/hängda människor i syrien
och all tortyr
och alla skrik
och blodet
och skräcken
och medfångar som tvingas vara överjävliga
och som sedan dräps av övriga fångar

det där med syndernas förlåtelse
det som man växte upp med
som predikanterna pratade om

är det verkligen möjligt att man kan få det
precis vad man än har gjort?

det och mycket annat tänker jag på
den här tisdagmorgonen i februari
då
när dagen ännu inte ljusnat

Så här svarade ni, ja, om att hoppa från tio meter

Friherrinnan som älskar att bada, men inte att hamna under vattnet:
"Fortfarande, aldrig i livet!"

annanann. Nix, nix, nix.Jag målade uthusen hemma hos pappa förrförra sommaren, och stod i en bur upplyft med lastaren och målade högst upp i gaveltopparna, med fötterna kanske tre meter över marken och huvudet därmed närmre fem meter över marken. Det var okej men högre hade jag inte velat. Det är nog ungefär den höjden jag har vant mig vid, har stått på många hölass som blir ungefär så höga också. Man kan säga att egentligen är jag höjdrädd, men höjder jag är rädd för börjar först efter tre meter!

PS. Men fysiskt var jag definitivt inte ett dugg mera orädd som barn. Å de hemska sakerna man skulle göra i gymnastiken. Jag har som vuxen lärt mig göra saker i yoga som jag hade varit livrädd för som barn. Men då har det förstås hjälpt att jag nu inte drar mig för att erkänna att jag är rädd och att jag därmed kunnat be om hjälp att gå framåt lite i taget. DS.

Agnetha i Skellefteå ... Jag skulle aldrig i livet våga hoppa. Blir yr när jag står på en stol.



Och här är några västerbottenspojkar som hoppar från Obbolabron.
Gud, så hemskt!

Gunnar i Vaplan Jag har varit upp på tian, men klättrade stegen ner igen. Det är verkligen skithögt när man står där uppe :-)

Ulrika ... Jag är gräsligt höjdrädd (det är hemskt redan i bordshöjd) och dessutom fullständigt livrädd för vatten så....NEJ! :-)



Dessa pojkar .., varför måste man ge sig in på nåt sånt här?
Jag vet att min egen Anders har testat det här i Skåne, tur att man inte fanns i närheten. 

Eva på Frösön .. ALDRIG! Jag har med åren blivit fruktansvärt höjdrädd. När jag såg den lilla filmen pirrade det obehagligt i mina ben, alltså bara av att se dem stå där. Sen är jag också rädd för vatten, har blivit med åren kan sägas. Så svaret är m a o ett självklart nej.

Cruella/Helena ... Jag är inte precis höjdrädd, däremot är jag nog lite kroppsligt feg när det gäller saker jag inte lärt mig behärska. Jag simmar utan att tveka i mörka okända vatten, jag dyker gärna under ytan men aldrig aldrig skulle någon få på mig ett par dyktuber! Och fallskärmshoppning står jag över utan att tveka liksom bungyjump. i den kategorin hamnar nog hopp från tian också, även om jag utan problem hoppar från tre och kanske fem meter. Det finns i och för sig viss möjlighet att öva stegvis... Men jag har sett folk slå sig ganska rejält från tio meter, så det har gjort mig rädd.

Rexxie  Jag har gjort det i min ungdom i samband med tagandet av Magistermärkena, men numera skulle jag aldrig göra det! Är numera till och med tveksam till stegar och tak och sånt...

Anne i Mantorp  Jag hoppar om jag får 1 miljon, kanske till och med 500 tusen, men annars - aldrig i livet!!!

ellem i Skellefteå  Icke!!

Tack till er alla! Ni är verkligen så underbara!

Tisdagsfönstret ...

... upptäcktes någonstans på Irland.

Det var nog första gången vi reste tillsammans pv och jag själv.
Några dagar i Dublin, en tågresa till Galway .., hyrbil och ett snirklande längs kusten .., övernattning i Westport och så tåg tillbaka till Dublin.

En på alla sätt och vis härlig resa och Irland och irländarna skuttade rakt in i mitt hjärta!



Och här är en film där människor i just Galway får svara på en fråga, nämligen: "vad ångrar du mest av allt?"

Med posten ....

... .kom det här underbara kortet .., förfärdigat av madame Grelsson på Frösön.
Eva, alltså.

I verkligheten är kortet ännu finare, det är liksom lite blankare och jag blir så glad bara av titta på det, mest för att det är så "mycket Eva" över det.

Och nu finns hennes kort till försäljning.
Man går helt enkelt in på www.tictail.com och i sökrutan skriver man in evagrelsson. (Ja, det är kanske nån enstaka människa som inte riktigt har kläm på hur det går till :).

Nu vet ni.

Måndagsfönstret ....

.... speglade sig i en liten tavla som jag hade på väggen i ystad.

På fotot ägnar sig en liten Emil åt att plocka det han kallade för "lakritsstenar" på stranden.

för övrigt ....

saknar jag Inger Arenander Agneta Furvik.

Sveriges Radios tidigare korrespondent i Washington New York.

En måndag i februari ....

S o m  jag älskar dessa lediga förmiddagar!
Tänk, att i stället för att ställa väckaren på sex eller halv sju, så kan man ta det piano hur länge som helst .., och slå sig ned i loppisfåtöljen och på bordet står ett tänt ljus och hundarna ligger nära varandra i soffan. Gomorron-program från SVT  .., snöflingor som dansar lätt i luften .., och från min utsiktsplats ser jag hästarna som precis har serverats kraftfoder.

Vid tiotiden ringer friherrinnan sitt dagliga förmiddagssamtal.
Det blir lite småprat om ingenting egentligen - lite om gårdagkvällens tv-program - och vädret och hur vi känner oss. Vi pratar också om det där finurliga boendet i Värnamo, ja, där friherrinnans sommargranne Ulla nu har flyttat in.

Sällan eller aldrig har jag hört talas om ett så smart boende!
Där finns förstås tvättmaskin och tumlare i varje lägenhet och ett duschrum för hundar/cyklar etc, ja, där finns också och en bilpool, så att den som kanske inte har så hög pension kan hyra en bil för en timme eller för fyra timmar till en billig penning.
Och en lägenhet och några rum om man får gäster.
Så genomtänkt!

För den som är intresserad, finns en länk till Värnamo Nyheter. Lite längre ner på sidan hittar ni då en video med rubriken "Nu flyttar dom första in i kvarteret Duvan".
Här är länken.

För några dagar sedan snavade jag över underbara kortfilmen "Hopptornet", ja, det var på Facebook.
Eftersom jag själv är fruktansvärt höjdrädd och aldrig i livet skulle få för mig att vare sig gå upp till tiometersavsatsen i ett hopptorn - än mindre hoppa därifrån - fascineras jag av människor som vågar språnget.
Och lika mycket - kanske ännu mera - av dom som klättrar ner igen.

Så här står det i DN om filmen:

"Regissörernas ursprungsidé handlade om att fånga det mänskliga tvivlet i dokumentärformat. Under ett besök på Valhallabadet i Göteborg såg de barn i sex- och sjuårsåldern som tvivelöst hoppade från tian, alltmedan ungdomar och vuxna tvivlade och skrämdes.
– Något händer med människan när man blir äldre. Rädslans irrationella tankar växer. Det kan handla om att hålla ett tal, hoppa från tian eller vad som helst. Plötsligt börjar man klanta sig eller ljuga för att komma undan, säger Maximilien Van Aertryck.
Med sex kameror och flera mikrofoner har de filmat nära 65 personer som frivilligt anmälde sig för att delta i inspelningen. Regissörerna ställde tre krav: De skulle aldrig ha hoppat från tian, de skulle vänta någon minut innan de hoppade och de skulle vara okej med att filmas i badkläder."

Här är en länk till filmen, skrolla bara ner lite.

Så igårkväll när Hilda och Patrik var här på besök, kom den här frågan upp .., skulle vi våga hoppa?
Och jag sms:ade dom flesta på jobbet och ställde samma fråga .., jag ringde min f.d. mans fru och jag ringde till Hildas mamma Mymmel .., mina tre barn fick samma fråga och det var så himla roligt att höra alla svaren!

Utav mina arbetskamrater är det bara Erik som har hoppat.
Det är hans svar ni ser här ovanför.

Anne-Marie i charken skulle aldrig göra det!

Inte Joakim heller och ingen annan för den delen. 

Och inte hans lillasyster heller!
Hur blev då utfallet?

Nathalie som hoppat!

Jo, några hade verkligen hoppat; Karin i Bjäresjö hade vågat språnget i sin ungdom, min systers alltid så försynta dotterdotter Nathalie, jodå, hon hade minsann hoppat ...,  Hildas mamma skulle aldrig komma på tanken .., (befriande!), pv skulle hoppa om han fick hundratusen, men när han sen hörde att hans storebror skulle hoppa för hundring, då prutade pv till tiotusen :)
(Är det det småländska plånbokskynnet som här slår igenom ...?)
Mina barns pappa hade en enda gång i sitt liv hoppat från tian; det var på Eriksdalsbadet i Stockholm och jodå, det kändes förfärligt högt, tyckte han.

Mina svärsöner skulle inte hoppa,  AP skulle göra det (va??! utbrast hennes storasyster när jag berättade det) och storasystern t-v-e-k-a-d-e .., friherrinnan sa aldrig i livet, min son skulle inte ha några problem - han har hoppat från en sjutton meters klippavsats i Turkiet -, och jag själv ., ja, om någon så lockade med 1 miljon i kontanter, skulle jag ingen få mig att sväva ut från tio meter!

Ja, så där höll det på och jag hade så himla roligt och blev så glad över alla svaren!
Vilka underbara människor/vänner/arbetskamrater man har!

Det blev en härlig kväll med mycket prat om tävlingsinstinkt/vinnarskallar .., och pv berättade att han aldrig någonsin vann över sin pappa ("far", säger han själv) när det gällde kortspel, men däremot i badminton ..., och Hilda som fått Trivial Persuit i julklapp av sin pappa, sa att TP skulle hon ta med till Sälen och kanske finns det nåt hopptorn i Sälens simhall .., ja, vi får väl se.

Och nu är klockan snart halv tolv och om tre timmar ska jag köra till affären.
'
Ps. Och ni ..., skulle ni hoppa?  Ds.

Dagens fönster ...

Ni som har varit med här på sidan i några år ..., kommer ni ihåg henne?

Vad hette hon? Jonna?

Ofta när man passerade second-hand-butiken - den som låg mitt emot min lägenhet - kunde man i skyltfönstret möta den här krabaten.

Hennes matte hette Maggan.