Dom har kommit ett par gånger och knackat på och nej, jag kan omöjligen skicka iväg dem, jag tillhör ju de ljummas skara och alltså blir det en stunds småprat och numera känns det äkta paret nästan som nära bekanta.
Mannen har mörkt lockigt hår och idag bär han inte kostym och slips, utan är mer uppknäppt i ljusblå bomullsskjorta, men hans fru är lika proper som vanligt. Nej, jag skulle aldrig få plats som Jehovas Vittne och gå runt i stugorna i mina klänningar och sandaler.
En bra stund står vi ute på altanen och pratar, allt medan pv ägnar sig åt tillverkning av plommonmarmelad, nu av våra gula plommon som äntligen är mogna. Om det pratar vi en stund och om hans vasaloppsträning och då får vi veta att mannen ska köra cykelvasan(startnummer 155) och laget har redan samlat ihop nästan åttio tusen kronor till Barncancerfonden och nej, han har inte tränat särskilt mycket, jo, lite cykling här i krokarna, men det ska nog gå bra, säger han.
Ja, lite sånt prat blir det.
Dom är verkligt trevliga; såna man gärna skulle vilja ha som grannar och det är väl det som är meningen med det hela. När det sen kommer till själva meningen med besöket, blir det mer tyst - ja, det är väl jag som tystnar - jag har svårt att säga rent ut att jag kanske inte alltid tror på nån Gud (mest i nöd ...) och häftena som är så amerikaniserade, dom läser jag
Kanske hoppas dom att jag ska ändra mig?
Ja, såklart gör dom det.
Och det är ingen idé att ni skriver att jag ska köra iväg dem, för det kommer aldrig att ske.
Nej, jag får helt enkelt finna mig i det här småpratandet och kanske ger dom upp till slut, eller så fortsätter det.
Vi får se.