Fjortonde maj ...

Doft av poppel och syréner.
Passerar Britt och Eckes hus och tänker att där ser så öde ut.
Säckar med plantjord ligger i trädgårdslandet, redo att användas.
En grep vilar mot en trädstam.
Det är konstigt, dom brukar vara i sommarstugan minst en gång per vecka - ibland oftare - nu när vintern är tillända.
Ringer till Britt när jag kommer hem.
Jo, det var så alltså.
Maken har fått pacemaker och hög feber och är man nittio år är det ingen bagatell.

Igår, på väg hem från lillrundan med harry, upptäckte jag någon som gick lite försiktigt och jag tänkte att det kanske var K, han som bor på en annan gata, inte långt härifrån.
Eller var det verkligen han?
Jag ropade hans namn och mannen vände sig om och jag sa "men förlåt, jag tog fel på person!"

Men det gjorde jag inte.

Det var verkligen K och jag skyndade mig fram och frågade hur det stod till, ja, jag visste ju att han varit sjuk, men att han nu var på bättringsvägen, så hade nån sagt.

Nu var han tärd och mager .., håret i testar.
Hur gammal kan han vara? Sjuttiofem, kanske.
Han sa att hela kroppen var fylld av cancer och nu var det cellgift som gällde.
"Jag är inne på tredje veckan och så förbannat trött, jag orkar ingenting!" sa han.
En stund stod vi där och pratade, bara några minuter, jag tänkte att han nog inte orkade med vanligt småprat.

Vi bor i ett område med ganska många äldre grannar; många har bott här och i närheten i trettio, fyrtio år, eller haft sin sommarstuga här i Stensjö. Sedan jag flyttade hit för gott - sommaren 2010 - (redan nio år!!) har vi fått tre nya grannar. I det lilla röda huset på andra sidan vägen har det bytts ägare/hyresgäster tre gånger och där bor nu en kvinna som arbetar på en oljeplattform utanför Norge. Henne ser jag nästan aldrig, men jag har hälsat henne välkommen.

I det stora, vita huset närmast vägen - det som en gång var blått -  där bor numera en sjuksköterska som är gift med en man från Grekland och där är så mycket blommor så det är inte sant!

Och så har det byggts en nytt hus på kullen, ett hus från oss.
Det paret, som väl är i dryga trettioårsåldern, skulle jag inte känna igen om jag mötte dem i affären.

Sen är det mest sommarstugeägare, förutom i dom stora villorna nere vid havet. Vid ängen.
Där finns det några året-om-boende.

Bilden: Ecke och Göran på den tiden det begav sig.
Då Ecke ännu hade synen kvar och då Göran inte var drabbad av Parkinsson.
Här hade dom varit och fiskat.
Ecke är en kraftfull man med självskriven pondus; han är ingen man kan ställa in sig hos.
Född och uppvuxen i Ystad. I det närmaste helt blind numera.
Göran är smålänning, har arbetat som lärare och är .., ja, han är så mjuk och försiktig.
Jag tycker lika mycket om dem båda och inte minst deras fruar.

Kanske är det därför jag blir aningen orolig när dom som bott här så länge, blir svårt sjuka.
Ecke, t.ex, han är verkligen så helt underbar, tillsammans med sin Britt - det är hon som är på bilden här ovanför - på samma sätt om Gun och Göran var, dom som var vår allra närmaste granne och som vi tyckte så mycket om.

Det här att ha grannar som man trivs med, det betyder så mycket.
Det känns tryggt och ..., ja, ombonat, på nåt vis.
Här är det Harry som blir överlycklig när han träffar Göran.
Numera bor Göran och Gun i Värnamo, men har sommarhus (ett mycket, mycket mindre) i trakten av Tylösand. Och även om dom nya ägarna är hur vänliga och fina som helst, så saknar jag dom här smålänningarna som var så rara och fina!

Nu är det kväller.
Pv har gått i säng .., Eva från Tyresö och hennes halvlånge man har återvänt till Haverdal .., Harry har hoppat över hinder och varit rusig av glädje .. och på bordet i rummet står en bukett vita och härligt doftande syréner.

Och allt det här har jag tänkt på idag.
Lite vemodigt känns det allt.

Dagens fönster ...

För några dagar sedan kom ett annat tågfönster, då från Cecilia N och den bilden vittnade om att utsikten genom SJ:s fönster inte är något att yvas över.
Bättre är det då i Schweiz .., för det var där den här utsikten fångades och den som tittade ut och beslöt sig för att agera fönsterfångerska, det var madamen i Porto, nämligen annannan.

Den sista maj för tio år sedan, då skrev madamen - som heter Anna - så här; det handlade om hennes mamma.  Den sjunde maj samma år, hade hon skrivit ett inlägg som jag tyckte så mycket om.
Det var det här.

Måndag ....

Jo, så är det verkligen, att glädje, det kan komma av helt andra saker än man förväntat sig.
Vem trodde att jag skulle bli så lycklig över en robotgräsklippare? Inte jag!
Men oj, vad den är bra!
Visserligen tjurar den ibland och det är väl förstås pv:s fel att han inte grävt ned ledningarna riktigt och att roboten då helt sonika klipper av dem (den, det är en lång lina, tror jag), men i det stora hela är den fantastisk.

Idag satt jag i en solstol på gräsmattan och hade sigge i knät (jag plockade bort döda fästingar på honom, flera satt under hakan, såväl han som harry har nu fått fästingmedel i nacken) och harry låg intill och såväl katt som hund hade stenkoll på var roboten höll hus. Särskilt sigge.
Skatorna är våldsamt förgrymmade på den där inkräktaren som kommer lullande där alla solrosfrön ramlat ner .., och pilfinkarna är suveräna på att flytta sig i  p r e c i s  rätt sekund!

Det har varit en tämligen händelselös dag.
Inget upphetsande som hänt.
Frisörskan bannade mig vänligt för att jag är och hackar i luggen (men mina lockar tjorvar ju till det) och nu har jag knappt axellångt - eller kort - hår, och hon föreslog mig att inte sätta upp det så ofta nu när det är soligt, så blir till slut allt grått. Det är knepigt att bli av med den gamla hårfärgen.

Så är såg det ut innan jag satte mig i frisörstolen och fick det förfärliga skynket runt halsen. Finns det någon människa som ser vettig ut när man blir halshuggen på det viset? Ja, det är ju bagateller.

Visst är det konstigt att håret får en annan färg nästan, bara för att man klippt det?
Och åååå, så skönt att få luta sig bakåt och känna hårschampot skumma och hur frisörskan masserar fram och tillbaka!
"Det är inte klokt så mycket hår du har!" utbrast hon efter en stunds knådande.

Ja, det är klart att det här var för mörkt för mig, det ser jag klart och tydligt.
Och lilla gullpigan tittar fram också.

Så här såg det ut igårkväll, när jag stod på grannens gräsmatta och tog bilden.
Vi har mest lövträd uppe på kullen (alltså ännu längre upp än där huset ligger) och oj, vad jag tycker att det är fint med tallarna, men dom (liksom lövträden här ovanför), tillhör allmänningen, så det är bara att njuta lite på avstånd. Alltså, vi kan inte såga ner lövträden och enbart spara tallarna.

Tidigare ägarna - Gun och Göran - var fenomenala på att röja i backen, den som är bra mycket brantare än man tror. Och går man lite till höger på bilden, då blir det så småningom VÄLDIGT brant, så där så man kan slå ihjäl sig om man dråsar ner.

Natten mot idag drömde jag så hemskt och det är samma dröm som återkommer, men med ojämna mellanrum. I drömmen är jag på jobbet och plötsligt tappar jag namn på mina arbetskamrater och det är förfärligt hemskt och hur jag än försöker komma på vad dom heter, är det omöjligt.

M e n .., det är inte mina vanliga arbetskamrater, utan andra, för mig helt obekanta.
Där var en som hette Fredrik och som jag aldrig sett tidigare och där var nye chefens fru, han presenterade henne och sa att hon hette Dagny. Det gör hon inte i verkliga livet och jag har aldrig träffat henne.

Såna här drömmar kommer alltid på morgnarna när jag somnat om och sover gräsligt djup.
Hemskt är det.
Som att leva ett parallellt liv på ett sätt.

Nu hockey, Sverige - Norge.
Heja Sverige!

Ny vecka .., ny giv.

Oj, vilken kväll det var igår!
Solen hade nog gått ner, men ljuset dröjde sig kvar där borta i väster.
Det är inte Thomas tomt som syns - utan grannens - och man förstår vilken betydelse buskaget med rhododendron har i det hela ., det blir mer djup i bilden då.

Jag har inte använt något filter, utan det blev nog lite motljus där i mitten av bilden.

Vad står på schemat idag?
Inte mycket.
Kvart över elva är det klippning hos Lena i Harplinge .., efteråt bjuder friherrinnan på kaffe.
Igår röjde jag i tvättstugan, nu återstår pannrummet, men se, det vägrar jag att befatta mig med, det får pv ta hand om. Hans mamma Gunvor brukade säga att "det har varit jordbävning, åtta på Richterskalan" när man kom och tittade in lite oförhappandes och hon inte hunnit plocka bort. Jag kan säga att i pannrummet är det minst tio på den skalan!

Kanske tittar jag in på biblioteket i Harplinge när jag ändå har vägarna förbi, om det är öppet då?
Ja, det vore en idé.

För övrigt .., enbart ljuvligt pensionärsliv!

Dagens fönster ...

Eva på Frösön har varit på lillsemester i Barcelona och passade då på att fånga några fönster, vilka gladde hjärtat! Tre bilder kom susande genom rymden; det här är den andra.

Och på den överdådigt blommande balkongen till vänster, där skymtar man den katalanska flaggan, tänk, den hade jag aldrig kunnat ta fram ur minnet, ja, hur den ser ut, alltså.

Trädet tror jag är en platan.
Såna finns på Österporttorg i Ystad.
(Men jag kan ju ha fel).

Bara så ni vet ....

Idag fyller mesta fönsterfångerskan - Ulrika -  fyrtioåtta år!

Den här bilden har nog varit med på hennes födelsedag i säkert nio år, kanske tio!
 Ulrika hade kommit på besök till Ystad .., jag hade inte känt pv så där våldsamt länge, ett halvår kanske .., och nu tog vi tåget till Landskrona och hälsade på i hans segelbåt, ja, där han låg förtöjd. Varken Ulrika eller jag var några båtmänniskor och här står hon och  t v e k a r ... men hur skulle hon ta sig till kajen! Dessutom hade hon snavat på parkeringen och stukat foten någon timme dessförinnan, så det var lite knepigt.

Nu har åren gått och vi med dem och om någon människa hade sagt till mig att såväl Ulrika som jag själv skulle tillbringa dagar ombord på var sin segelbåt, så hade jag skrattat gott. Men så blev det.

Det är väl det som är det härliga med livet, att man inte har riktigt stenkoll.
Det kan bli lite hur som helst.
Och framför allt: bra!

Så grattis än en gång Ulrika!
Hoppas att du få en bra sommar ombord på Rickards båt och att du kan bada tio gånger om dagen - minst - och kanske, precis som idag, få vakna till ett glas champagne!

Och så ett dagsfärskt fönster ...

... från ellem i Skellefteå.
 
"Ett regnigt söndagsfönster. Piggar upp mig att baka lite gott till fikat!"

Kan meddela dig ellem att här strålar solen från ljust blå himmel, men det är kyligt i vinden.

Och tack som tog dig tid att fånga fönstret!

Ensam hemma ....

Och av någon outgrundlig anledning får man så då mycket mera gjort.
Jag har tvättat sängkläder och renbäddat .., dammsugit där uppe .., tvättat (slängt i maskinen och tryckt på en knapp) alla sofföverkasten .., tagit in blommor (syréner) dammsugit soffan - rubb som stubb - det var en hel del hundhår och sand under dynorna .., gått på fyra rundor med harry .., kollat till robotgräsklipparen så den sköter sig och det kan jag säga, vi har nog aldrig haft en finare gräsmatta än vad vi har nu. Det tackar vi roboten för. 

Så har jag skrivit ett långt brev till min syster i Australien, samt pratat länge med Ingrid i Falun, vilket alltid är lika trevligt. Och varje gång tackar hon som vore det nu vårt absolut sista samtal och det vet man ju i och för sig inte om det är, men jag hoppas inte.

Och så har jag planterat romansallat och nån slags kål.
Samt luktärter som ska få sprida glädje.

Duschat och tvättat håret.
Ska nu läsa DN och invänta samtal från pv - kommer han att anlända till Falkenberg elva eller tolv -?
Det återstår att se det.

Dagens fönster ....

Ulrika lever i sanning ett roadtrippande liv just nu.
Här kom ett alldeles ljuvligt fönster från Kungslena kyrka i Västergötland, där hon varit på besök.
Sååå vackert!

Och om den kyrkan kan man läsa här.

//Jaha, det här var tänkt att läggas in i förväg som ett söndagsfönster, men jag tänkte på annat och klickade på publicera i stället för att välja datum och tid. Ja, ja. Då får det här ändå bli söndagsfönstret. Man är väl flexibel. Ibland.

Testar ....

... nya mobilkameran och är helnöjd.
Bättre skärpa och liksom klarare bild.

Anar ni glädjen?
Jo, men visst blir det bra!

Sitter här med en kopp uppvärmt kaffe efter långpromenad med harry.
Då var det soligt och varmt, nu har molnen kommit.
Ska nu skriva två brev; ett till min syster i Australien och ett till dig Ingrid i Falun.

Lördagmorgon ....

Jo, men detta är faktiskt bilden av en omåttligt lycklig människa!
Eller kanske mera: en lättad människa!

Så här var det.
Jag hade två timmar på mig igår från det att vi kom från it-butiken, tills att jag skulle börja arbeta. Allt strulade med igångsättningen av mobilen. En verifieringskod skulle skickas till min gamla mobil, men den var ju stendöd, om än inte helt nedsläckt - den gick inte att stänga av -.
Så jag tänkte att jag får åka in till Elgiganten och be om support (kostar förstås) nu idag, jag kände att jag hade liksom inget annat val.

Därefter blev det jobb från fyra till halv nio.
Om det hade varit kaotiskt i hjärnan innan dess, blev det än värre i butiken!
Kassorna hade flyttats och kassa 1 som är huvudkassa, hade fått nymodigheter installerade och lathundslistan där vi har plu-nummer på plantjord och annat, den var försvunnen!

I postavdelningen rådde kaos (det kommer att bli bra, men just då var det kaos) och skrivaren till posten fungerade inte och så tackade inte bara min mobil för sig, även arbetskamraterna som gick till pizzerian en bit bort på nåt slags möte (jag var välkommen också, efter stängning) och kvar var jag och två unga töser och så alla kunder som letade varor.
Ja, det var hälsosamt för en människa som jag själv, van vid rutiner.

Men  ni kan inte tro så fint det blir i butiken!
Jag vet inte  h u r  många kunder som sa just så och trots att delikatessen/charken inte har varit igång den här veckan, hade vi sååå mycket folk .., ja, vi fick köra alla tre kassorna!
En eloge till Lovisa och Anna som var såååå bra att kampera med!

Kom hem halv nio.
Slog mig ned i soffan och tänkte att det är lika så gott att ta tjuren vid hornen.
Började att installera det som kändes mest viktigt: messenger (familjechatten och vardagssurret med hedgrenskan i Skåne), instagram, facebook och lite annat. Därefter mobilt bank-id - som den här gången var sååå mycket enklare än tidigare att installera!) och så swish! Såja, då var det viktigaste på plats. Kontaktboken och alla bilder fanns redan! Ja, men så underbart!!

Det var då, när allt detta var överståndet, som jag tog bilden längst uppe och jag kände hur tårarna rann ..., det var så mycket lättnad!

Nu är det alltså lördagmorgon.
Jag steg upp klockan sex och en halvtimme senare skjutsade jag pv till järnvägsstationen i Falkenberg (årsmöte för vindkraftsföreningen i Stockholm och sen hem sent ikväll igen) och nu ska jag strax åka till friherrinnan som så generöst bjuder på frukost!

En fin lördag till er alla! (haha .., alla tre som läser här!)

Ett pinfärskt fönster ....

... från Amsterdam, ja, så skriver den skånska madamen son bor i Porto, men nu alltså är på vift lite längre norrut. När det här skrivs är klockan tjugotvå minuter över sju och jag kan säga att bilden är inte mer än tio minuter gammal!

Tack annannan!

(Jag undrar om ni förstår hur glad man blir över fönsterbidrag! Tänk själv .., att någon ser en massa fönster och bestämmer sig för att jaha, men dom här /det här kan jag skicka till Elisabet! Ni är inget annan än helt underbara!).

Dagens fönster ...

I tisdags hade jag telefonsamtal från Eva på Frösön och det blev en hel del surr om den resa till Barcelona som hon, maken Mats, döttrarna Sara och Elin, plus en väninnan till Elin, varit iväg på.

Eva berättade om besöket i den fantastiska basilikan Sagrada Familia .., om tapas som var hur ljuvligt gott som helst ., om linbanefärden som hon avstod (höjdrädsla) och besöket på stranden (stökigt, högljutt) och inte minst om kvällen framför lägenhetsbalkongen då hon och övriga satt och småpratade och samtidigt kunde följa med i livet där utanför.

Så underbart för dig, Eva!

Några fönster hade hon fångat också; det här är ett av dem!

Tack snälla!

Idag .....

... fyller tösen till vänster år. 

Fyrtiotre, närmare bestämt. 

Oxe, mellansyster - eller kanske mer lillasyster - då lillebror kom tio år senare. 

Alltså borde hon vara ungefär elva år på bilden.

Det har gått några år mellan bilderna. 

Här står hon längst till höger och kollar ett resultat från dressyrtävlingen i helgen som gick. 

Här är hon också, tillsammans med pv - "coach" - som hon ofta kallar honom.

Det var dom två som åkte Nattvasan tillsammans och båda fick coacha varandra; när den ena var trött och slut på, då orkade den andra och så vidare.

Stor grattiskram på födelsedagen! säger vi i landet Halland. 

Åtminstone vi på Ejdervägen 7. 

Dagens fönster ...

"En hälsning från SJ:s regionaltåg, det första på dagen.
Är det alltså så att smutsen på fönstret är fastblästrad? Eller tvättas inte fönstren varje natt?7
Tydligen inte ....., skriver Cecilia N".

//Tack Cecilia som hade håven framme!

Nu lägger jag in ...

...  kommentatorsgranskning ett tag, då jag får hur många kommentarer som helst från nån
människa i USA - det är väl nåt troll - kanske?

Tvåfikat ....

... ute på altanen tillsammans med friherrinnan och hennes Shejken.

Det hinner bli allt möjligt väder under den där timmen .., solsken, mulet, regn och sol igen.
Friherrinnan har laddat ner en app (på engelska) och hon säger att den är helt fantastisk och säger till när det vankas regn och knappt har hon berättat detta, så plingar det till ..., jo, där står "rain alert" på displayen och just då kommer regnet!

Själv har jag laddat ner sjöräddninssällskapets app "kustväder".

Och mackorna, vad har dom med vädret att göra?
Inget alls.
Det var det där med tvåfikat.

Konstrunda i Östergötland ...

Vilken tur att M.J. tipsade om storspovarna!

Det är ju så det är, att ofta när man funderar över hur man råkade hitta till en blogg, så minns man inte. Kanske var det bara en slump? Man googlar på ett ord och så ger det enda det andra och vips, snavar man över små guldkorn som man tycker så mycket om!

Just så var det när jag för inte alls så länge sedan råkade hamna hos "Gebbes naturliga dagbok".
Jag föll  p l a d a s k!
Denne naturintresserade konstnär har en hemsida som ger såå mycket glädje! 
Gebbe Björkman heter skribenten/konstnären, men i mejlet - där jag frågar om jag får visa hans alster här på sidan - står det Gunnar, ja, han kanske kallar sig Gebbe. Ge-Be. Gunnar Björkman.
(Ungefär som ellem i Skellefteå, som heter Lis-Marie.)
Jo, men så kanske det är.

Här en akvarellskiss av herr Björkman.

Hur som haver ...,  under Kristi himmelsfärdshelgen, mellan den 30:e maj och 2:a juni, så pågår "Östergötlands bästa konstrunda" och då kan man, med alldeles egna ögon, titta på denne Gebbes alster och såklart många andras. Ack, att jag bodde närmare!

Om ni inte klickade på den första länken, den längst uppe, finns här ännu en länk till hemsidan.

Och stort tack till herr Björkman för att jag får visa bilderna!

Ps. Titta här!! Så helt fantastiskt!! Ds.

Dagens fönster ....

Här kommer ett fönster från den 63:e breddgraden, ja, om ni inte har stenkoll var den befinner sig, så kan jag berätta att fönstret finns hos Gunnar Rindå i Vaplan, i Jämtland.

"I väntan på våren ....", skriver han.

Jag förmodar att herr Rindå är måttligt salig över snötäcket.

Tidig morgon i landet Halland ....

Tanken var att jag skulle titta på matchen i Champions League igårkväll, den mellan Liverpool och Barcelona, men för att Liverpool skulle gå till final, ja, då fordrades en vinst med fyra mål och det var ju ändå helt kört, tänkte jag och gick i säng.
Beslutade mig för att i stället lyssna till EU-podden, men hann nog bara med en minuts prat, så var det godnatt. Vaknar klockan fyra nu på morgonen .., sträcker mig efter mobilen för att se vad klockan är .., och ser då rubriken på displayen, att Liverpool vunnit med 4-0!!! Det är tur att man ligger stadigt i sängen. Och oj, så lycklig Emil ska vara!
Daily Mail skriver att detta att hemmalaget vann "är den största sensationen sedan Lazarus!" och det fick mig att smajla stort. När sen fansen sjunger om att man aldrig behöver gå ensam .., då får åtminstone jag gåshud.
(Det är en Liverpool-match vi ska åka och titta på i höst någon gång, då, tillsammans med Emil. Att det är hans favoritlag behöver jag väl inte tala om?).

Nu visar det sig att jag är på tok för pigg för att somna om, så då får Europa-podden gå ett varv till och nu är jag med och tycker att det hela är hur intressant som helst. Det mesta handlar om det kommande EU-valet. Här finns en länk till programmet.

Vid sextiden somnar jag om. Underliga drömmar susar genom huvudet eller själen Plötsligt är jag gift med mina barns pappa och ber honom att åka och köpa gravad lax och köttbullar; vi ska ha besök och maten räcker inte till. Han vägrar.
Så är allt som vanligt igen (jag lämnade förstås honom när han inte ville åka och handla) och jag besöker Skåne där han och frun bor och där går stora bruna och lurviga kor på en äng och en räv har rivit sönder ett staket. Frun - samma fru som i verkliga livet - visar mig hur rangligt staketet är och alla tycks glada och lyckliga.

Det är ungefär då som pv kommer in i sängkammaren för att säga hejdå; nu är han på väg att cykla till jobbet .., själv har jag lämnat drömmarnas värld och Skåne och nu är det verklighet och harry kryper in under mitt täcke. Ack, hur ljuvligt är det inte att vara pensionär!

I skrivande stund är klockan halv nio och jag dricker kaffe ur älsklingskoppen och njuter av det grova brödet från Solhagas bageri, men det är ändå inte lika gott (men väl vackert!) som småbröden med fyra frön, det var nog det godaste jag smakat på evigheter!

Fortfarande regndroppar på fönsterrutorna.
Småfåglarna väntar på frukost.

Upptäcker ett urklipp på köksbordet och förstår inte vad det handlar om.
Thomas Peterson?
Jaha, så ser jag .., det är ju Hildas tv-krönika där till höger och jag slår mig ned i loppisfåtöljen och läser den. Sååå bra skriver hon och säkert kan matteläraren ha användning av sin dotters krönika, ja, i hans undervisning.

Ungefär så är det den här onsdagmorgonen i landet Halland.
I alla fall i det gula huset på kullen.

Stopp nummer 2 ...

Jo, vi hade föresatt oss tre stopp på väg hem från landet Uppland.
Det första var i Västerljung hos Liljebergs och nästa skulle bli i landet Östergötland, i Lönsås, inte långt från vare sig Borensberg eller Motala.

Sedan något år tillbaka är Lönsås  boställe det nya hemmet för "Anna-Lena i Tumba" och hennes make John. Det är genom bloggandet som jag har kommit i kontakt med denna energiska kvinna och jag vet inte hur många år det är sedan, men när jag hade träffat pv, så hälsade vi på Anna-Lena och John i deras hyreslägenhet i Tumba och efteråt skrev jag att det var nog det vackraste hem jag någonsin besökt!

Den som följt med på min blogg under längre tid, den känner nog igen den här bilden av Sir John .., jag älskar den! Och inte vet jag i vilket sammanhang Anna-Lena sände den, kanske nåt Det Bästa?

Ännu en bild tagen av Anna-Lena; det är hennes mamma Barbro och så en liten tös .., hon som en gång ska gifta sig med en engelsman som har en fjäder i sin basker.
I ett Det-Bästa-inlägg kunde vi läsa följande:

Anna-Lena i Tumba  var glad över själva  l i v e t och berättade om sin mamma Barbro som inte längre finns och om det lilla barnbarnet Ludvig som kom som en present, bara fem dagar efter att Barbro lämnade livet.

Så här skrev Anna-Lena och jag läste och loooog:
"Idrott på tv blev mer och mer viktigt för mamma när kroppen inte var så följsam längre. Hon hade koll på alla tennisspelare, skidåkare, skidskyttar och - kanske lite mer oväntat - alla snookerspelare. När vi satt och vakade på sjukhuset hennes sista tid visade det sig att både min bror och jag hade snooker på på tv:n för hennes skull. Även om hon inte uppfattade något av det." 

För två år sedan blev det gamla bostället i Lönsås deras.
Den här bilden har A-L tagit och där skriver hon om glädjen med det här annorlunda livet och om kärleken till huset. 

Den här bilden är också från henne. Titta på golvbrädorna bredd!! 
Ja, men det var så underbart där inne, så det var inte sant! 

När jag letar på inlägg som har med Anna-Lena att göra, då hittar jag så många guldkorn.
Så generös du har varit att dela med dig av glädje!
Det här är hennes svärföräldrar - saliga i åminnelse - och om hur det var när dom gick bort och om deras liv tillsammans, det berättade A-L i ett härligt inlägg som man kan läsa här.

Ja, det blir lite hit-och-dit med bilder och text, men jag blev så glad när jag hittade hennes rader. 
Det här är i alla fall från i söndags. 
När det var visning av huset var det mer än nittio spekulanter och jag tänkte att alla som är lite längre än genomsnittet nog föll bort, för lätt som plätt nådde vi upp till taket med händerna och det är inte ofta jag är med om det. Ljuvligt fint var det! 

Vi bjöds på gott fika och satt just här i trädgården på baksidan och med höns och kycklingar som sprätte omkring och gärna ville ha lite godis. Några små ostduttar blev väldigt omtyckta! 

En lekstuga finns också på tomten! 
Titta på hyllorna ., den där lilla orangefärgade stekgrytan, t.ex!! 

Lite mera i närbild. 

Att herrskapet How tycker om att besöka loppisar, därom råder nog inget tvivel!

Ja, och att odla sina egna grönsaker också förstås. 
Vilket arbete! 
Vilken energi! 

Kycklingarna var väl lite i tonåren kanske och ännu visste man inte vem som var tupp eller höna och det var nog skönt för dom små liven, för tupparnas öde är inte det trevligaste, men så är det här i livet och jag har själv haft flera tuppkycklingar och då blir det bara bråk och fighter, bättre då att spatsera omkring på saliga ängder med gott om feta daggmaskar och annat smarrigt. 

I juli 2014 skrev jag så här efter besöket hos Anna-Lena och John, då i Tumba. 
Jag tror att det stämmer bra även nu. 

//Elisabet skriver: den som följt med på bloggen ett längre tag, vet nog att jag brukar spana efter Lyckliga Par. Javisst, det hela blir oerhört subjektivt - det är ju bara vad jag tror - men ändå .., lite tror jag att det stämmer. Vad är det då som gör att somliga ser ut att ha det bättre än andra?
Jo, dom  s e r  varandra. Och pratar med varandra. Och verkar bli glada när dom möts, till exempel vid kassan i affären. Jag minns ett par som råkade hamna intill varandra, utan att dom visste om det .., båda kom från sina respektive arbeten och så upptäckte mannen att det ju var frun som stod där bakom i kön och han blev så innerligt glad och kramade om henne och jag sa då att .., å, vad ni ser lyckliga ut tillsammans! Det var dom också, sa mannen och kvinnan unisont.
Och precis så är det med Anna-Lena och hennes John.
När vi var där på vinst-avlämningsbesök i vintras, då tänkte jag just det.
"Å, vilket samspelt par! Här är några som verkligen har valt varandra!"  

Nu ska jag åka till friherrinnan och dricka tvåkaffe, men nu vet ni hur det var med det andra stoppet. 
Tack Anna-Lena och John för att vi fick komma!  

Hemåt ....

Ofta när vi åker norröver, kommer det inbjudningar från rara vänner som gärna bjuder på fika eller lunch eller bara titta-in-besök. Nu bestämde vi oss för att verkligen säga ja, tack .., men med förbehållet att det fick bli korta visiter. Tre såna skulle vi hinna med på hemvägen.

Det första stoppet blev i Västerljung, inte långt från Trosa.
Där, i det som en gång var ett ålderdomshem men som har förvandlats till nånting så ofattbart vackert, bor barndomskamrater till pv från 60-talet (pv:s föräldrar och frun i husets föräldrar umgicks flitigt i Steninge och barnen, som var många, blev då kompisar förstås).
Vilket hem! Såå personligt och så konstnärligt!

Nu vill man ju inte springa runt med kameran (jo, man vill, men har ändå någon slags skamkänsla i kroppen) men tänk er ett oerhört personligt hem, där såväl frun som herrn i huset har talang med såväl pensel, lera som fotograferande. Så var det.
Och här finns en länk till familjens företag.

 
Och att vi inte är dom enda som har projekt på gång, det märktes tydligt när vi såg den här skylten på dörren till den toalett som - uppenbarligen - under lång tid renoverats och ännu var det inte klart.
S o m   jag log!!! Så påhittigt! Så roligt!

På väg till det före detta ålderdomshemmet passerade vi en rondell och där fanns den här utsmyckningen, som jag först - vid en hastig blick från bilfönstret - trodde var ett cykellås (sånt här bygellås), men så förstod vi .., det här måste ha varit nåt slags halssmycke.
Jo, precis så var det!
Vilket öde! Vilket äventyr det här var!
Här kan man läsa om hur det gick till när man som plöjde åkern hittade ett av vårt lands tyngsta guldförermål, en riktigt guldskatt.

Det blev kanske ett stopp på en och en halv timme och vi bjöds på en Nina-kaka (om jag minns rätt) med nån slags smörfyllning i mitten och florsocker utanpå, ja, jag undrar om inte bettankx har bjudit oss på en sån ..., och det blev sååå mycket trivsamt prat om precis allt möjligt .., frågor om hur vi en gång träffades och allt sånt.

En tavla av konstnären Reinhold Ljunggren fick mig att stanna upp; nej, det är inte den här, men påminner lite om den. Vardagsbilder i all enkelhet och såååå fin!
Nu ska jag verkligen försöka hitta en tavla av den mannen!

Om denne småländske konstnär - född i Vittaryd - kan man läsa om här. 

Ja, det blev första etappen på hemresan det.
Det allra första besöket.