onsdag 11 februari 2009

Med posten ...


... kom häromdagen två vita kuvert.


I det ena kuvertet fanns en liten kokbok och två små underbart vackra fröpåsar!

I det andra, en stegräknare!

Avsändaren är en madame med synnerligen gott kom-ihåg .., jo, hon minns förstås att jag har berättat om hur få maträtter jag alternerar mellan och än värre ställt var det ju med pensionatsvärden .. men nu minsann .., nu kan jag alternera mellan "Festlig morotssoppa", "Grekiska pannbiffar med klyftpotatis", för att inte tala om "Gerds inlagda sill" på sidan 44.


Har ni sett en sån söt fröpåse ...!
Den ska få följa med till landet Halland.

I boken, som är som en liten skatt (skriven av Lotten Thörngren och med filuriga illustrationer av Cecilia Torudd), finns även tips inför festen .,. när ska man öppna presenterna .., och inte minst; hur man ska få gästerna av trivas.

Nu kan jag alltså gotta mig åt minst tjugotvå olika middagsförslag och när allt är tillagat och uppätet .., ja, då åker stegräknaren fram och så blir det raska promenader!

Det ni ...!

Vem som var så filurig och rar och postade detta?

Jo, det är den här rara och omtänksamma madamen!

Tack snälla, rara, goa! säger jag.

Lediga-dags-fönstret ...



"Hej Elisabet !

Här kommer ett fönster från Jämtland , närmare bestämt från Svartsjöarna som är mitt paradis på jorden särskilt på vintern.

Det ligger några mil utanför Östersund och i dag när jag tog en skidtur i det vackra vädret så åkte jag förbi detta fönster och tänkte att det här ska jag skicka till Elisabet .

Har läst din blogg i säkert ett år och den har varit till stor tröst och till stor glädje många gånger .

Ha de bra !

Hälsningar Gunbritt."


// Hur glad blir man inte över såna här överraskande rader från en helt obekant människa!!
Jo, man blir så varm och lycklig och tänker att livet är så generöst!
Och tack till Gunbritt! hälsar bloggmadamen.

tisdag 10 februari 2009

Olikheter ..


PV lagar mina sandaler.
Sånt ger bonuspoäng.

Om man börjar sällskapa med en man eller kvinna när man är en bra bit över femtio, ja, då är det inte alldeles enkelt.

Man kånkar på en ryggsäck sprängfylld med erfarenheter och upplevelser och allt detta bär man med sig, och vare sig man vill eller inte, så finns allt det där samlat och ligger och skramlar i botten på den där mentala ryggsäcken.

När jag för något år sedan tittade in på pensionatvärdens presentation på dejtingsidan, då tänkte jag att .. nä, det där är inget för mig.

Eller, rättare sagt: att bloggmadamen inte skulle vara nånting för honom.

Där stod att han sjunger i kör .., spelar golf .., tycker om att åka skidor, såväl längd som utför .., och säkerligen stod där nånting om camping också .., och så seglingen, förstås.

Inte minst seglingen.

Jag själv hade skrivit att en sak är i alla fall säker, ingen man skulle träffa mig på golfbanan och absolut inte på ett gym och utan några som helst problem kan jag ligga minst en halv dag på en solig strand. No problem! (Det kan nämligen nästan inga människor på dejtingsidor ., dom vill alla vara aktiva och alla tränar på gym minst tre gånger per vecka!)

Och när vi nu har träffats i nästan på pricken ett års tid, den där körsångaren/skidåkaren/seglaren/cyklisten och bloggamadamen.., så har dom här olikheterna inte blivit ett dugg mindre.

Inte alls!

Pensionatvärden är den i särklass mest energiska människa jag har träffat .., han är liksom alltid i farten och han bjuder hem släkten eller körmedlemmarna på middagar och han fixar fika till körsångarna och han åker rullskidor eller cyklar och han hugger ved och bakar bröd eller gifflar och kokar plommonmarmelad och har sig.

Själv ligger jag mest på soffan.

Eller bloggar.

Eller tar mig en macka.

Och han är himla miljömedveten och det är inte jag.

Inte så värst, i alla fall.

Han är betydligt mer röd i sina åsikter än bloggmadamen.

Och ändå ..., kan man begripa hur det går till .., så funkar det riktigt bra.

Då tänker jag så här .., alla dom här testerna som man ska göra på dejtingsidor hit och dit för att se vem som borde passa en allra bäst .., dom tror jag faktiskt inte längre på.

Jag minns en man från Västergötland som mailade mig och berättade att våra åsikter stämde överens till 97 procent och egentligen var det väl bara bröllopet som fattades.

Det blev inte alls som han trodde.

Visst är det underligt det här ..?

Vad är det som gör att man faller för vissa människor?

Jag har varit tillsammans med tre män.

Alla tre är nummer två i syskonordningen och alla tre har två bröder.

Alla tre är dessutom födda i jungfruns tecken.

Håhåjaja .., det är ju ren kemi det handlar om, säger vetenskapen.

Ödet, säger jag.

Äh .., slumpen, menar pensionatsvärden.

Jaaa, man kan ju undra.

För kung och fosterland ...



Idag hade jag en kund i kassan som arbetar ..., inom flygväsendet, kan vi ju säga.

En himla rar och trevlig madame.

Den kunden berättade att hon, i sitt arbete, rätt så ofta möter vårt lands statschef och hans tyskfödda hustru.

För att inte tala om parets mörklockige son.

"Oj då ...! Och hur ....?" sa jag och smajlade inställsamt.

Jodå.

Nu fick man allt veta.

Minsann.

Ett tisdagkvällsfönster



.... från den rara Gerd i Norsjö.

Och tänk, i somras var hon och maken Kjell här i Ystad, tillsammans med familjens nytillskott Tyson, en lurvig hund med mycket charm.


Tack snälla! säger jag.

I kassan ...


Hemma-bild. Hase tog den.

Mannen framför mig har knappt sagt ett ord, bara att han vill ha en kasse.

Men det är tillräckligt.

"Var är du ifrån ... Norrbotten ...?" undrar jag.

Då ler han.

"Jo, från Tornedalen .., från Hedenäset ...", svarar mannen.

I tjugosex år har han bott i Skåne och ändå är norrbottensdialekten så uppenbar.

"Men du .., du kommer från Västerbotten du .., det hörs ju tydligt ....?" fortsätter han.

Jag säger att så är det.

"Från ... ja, från Malå ...", förklarar jag.

Då ler mannen ännu mera.

"Från Malå ..!!? Du, där har jag varit .. jag skulle köra inlandet hem och kom fel .., det var ett misstag .. men ganska fint var det ju !" säger han och blinkar med ena ögat och tackar för sig.

"Hur långt är det från Malå till där han kommer ifrån ...?" frågar nästa kund.

"Ingen aning .., fyrtio mil, kanske mera ...?" säger jag.

Då ler den kunden också.

"Fyrtio mil! Det är ju hur långt som helst, det lät ju som om ni hade varit grannar!" säger kunden häpet.

Det är underligt, det tycker jag med.

Och man anar hur mycket hemspråket betyder.




Ett annat slags liv ...


Glöm inte att klicka på bilden ...

Hasse, han som under årens gång har skickat så otroligt många vackra bilder, kommenterar vad Eva på Frösön har skrivit, angående hennes pappa som är så gammal och trött.

Så här tänker och skriver den rare vännen från Ångermanland.

"Vet inte om jag skriv på rätt ställe.

Men det Eva skrev om sin pappa stämmer in på mej också min styvpappa år 85 år och på väg bort från oss,det svåraste är att se hur mamma sliter för att han ska få vara hemma,och inte behöva flytta från sitt älskade hus.

Tänker en tanke, jag tror att mamma får det bättre när pappa är borta (få man tänka så?) han är ju ett kolli med blöjor och dyligt.

Ser framför mej mamma kunna hälsa på sina barn och barnbarn här i stan i lugn och ro utan att tänka på nåt annat.

Brukar inte skriva om sådan från det innersta.

Hasse."

(Det är herr fotografen som är på bilden. Visst är den vacker!)

En hemifrånhälsning ...



"Hej Elisabet!

Fick tag på din mejladress och måste få skicka en vinterbild från Malå, vi har snart en meter snö.

Det du ser, huset till vänster (med nästan bara taket som skymtar ...) är där Carl-Olov Sjölund bodde en gång, det som hade varit arbetsstuga för barn som kom utifrån byarna.

Ja, vem är det som dristar sig till att skriva, jo, Sture Grundberg boende på Backgatan 18, vi brukade väl utbyta ord ibland då du jobbade på ICA en gång för länge sen, och jag vet att du inte har glömt Malå.

Du får ursäkta att jag tränger mig på, men jag kunde inte låta bli.

mvh Sture Grundberg."


Blir man lycklig av såna rader?

Ja!

Sture är nämligen en riktig malåprofil .., en som har funnits där så länge jag minns.

En glad man.

Härligt!

Och tack du snälla, rara Sture!

Nytt liv - igen.


Med posten igår kom en vitt kuvert med en liten pryl inlindad i fint papper.

En stegräknare!

Nu min själ .....!

Tack du snälla, rara, goa!

Tisdagsfönstret ..



Vi är många döttrar och söner vars föräldrar liksom är inne på sluttampen av sina liv.

För tio månader sedan dog min mamma och livet tippade liksom upp-och-ner för en tid.

Kanske tror man att ..., "ja, men jag är ju en vuxen människa .., över femtio år .. ,ja, men då har man kläm på tillvaron och är förberedd på att man förlorar en förälder?"

Man kan nog vara hur förberedd som helst, - själv hade jag minsann flera år av förberedelse -, men ändå så kan man inte ens föreställa sig hur tomt det blir.

Det är som om stolen ständigt vickar.

Eva på Frösön har en pappa som är 96 år gammal.

Nu är han svag .., det är kanske så där som ljuset sdom börjar brinna ner och fladdrar oroligt i vinddraget.


Och så här skriver hon som alltid kommer att vara lillflicka/vuxen dotter till den gamle mannen.


"Hej i den sena kvällen!

Här kommer ett fönster susande från Jämtland; utsikten från mamma och pappas köksfönster.

En bild som jag tog i förra veckan.

Pappa och jag satt och tittade ut på det vackra landskapet och där uppe ser man det nedlagda regementet, där pappa jobbade under hela sitt yrkesverksamma liv.

Vi hade en fin stund tillsammans.

Just nu tar jag varje litet tillfälle att få umgås med honom, hur många gånger till vi kan prata med varandra vet jag inte.

Men knappast många, han blir svagare för var dag som går.

En ny tid väntar.

Kram Eva."

måndag 9 februari 2009

Ett blått kvällsfönster från södra Frankrike



Att bloggmadamen inte är den enda som fascineras av fönster, därom råder inga tvivel.

Monica, till exempel, som har flyttat från Sverige till Frankrike och blivit med pudelvalp, hon ser fönster överallt.

Somliga susar iväg rakt norrut och gör ett tvärstopp när dom närmar sig Skåne och Ystad.

Just så, var det med det här fönstret.

Tack! säger jag till henne och alla andra fönsterfångare.

Älsklingsfönstret ...


Madeleine tog bilden.

Vissa dagar börjar illa, men slutar bättre.

Måndagen den nionde februari blir just en sån dag.

Nästan alla arbetskamraterna är som tappade på energi .., kanske är det effekten av fullmånen, ja, vad vet man?

Det blir aningen bättre framåt lunch.

Sista två timmarna siter jag i kassan och möter vänliga människor och glädjen återvänder.

Och innan jag går hem från affären - då är klockan lite över fem - står jag ute på lagret och tittar på flera-veckor-schemat som sitter på väggen och jag tänker att åååå, snart stundar resan till Emil och Emma.

Två veckor kvar bara.

Den tjugosjätte lyfter planet från Sturup och en timme senare landar vi, hopefully, på Bromma.

Och nu står jag där och räknar dom lediga dagarna.

Onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag och måndag.

Jobb tisdag till tre.

Fri onsdag.

Börjar 11.00 torsdag.

Då kommer Emilie och ställer sig intill mig och jag pekar på den där tisdagen som det ska arbetas på och säger att ...., kanske skulle jag fråga nån ...?

"Bettan, jag kan ta den!" säger hon glatt.

Mitt hjärta slår nästan trippelslag av glädje.

För se .., detta att hon tar min tisdag, det innebär att jag är fri åtta dagar på raken och dom tre sista, kan jag alltså tillbringa i landet Halland.

Fast jag älskar mitt jobb, så känns det plötsligt som om jag har vunnit minst en miljon!

Minst.

Kväller ....


Skulle detta föreställa en grisaknorr?
Inte alls!
Men jag tycker så mycket om Isaac Grünewalds tavlor.
Det är nog själva färgerna, tror jag.


T
änk er en liten farbror som kanske är kring sjuttio och som ser ut precis så där som man tänker sig en skånsk bonde i en gammal svartvit film.

Och mannen talar en våldsamt bred skånska.

Jag frågar om han ska någon kasse, men det ska han inte, nej, han har en i jackfickan.

"Här är en som håller i plånboken ..!" säger han filurigt.

"Jaså, är du smålänning ...?" undrar jag och det är han inte, däremot är, eller har han varit, bilhandlare.

Nu står han framför mig i kassan och plirtittar och medan han betalar, så undrar han om vi inte har några "grisaknorrar" till försäljning?

Jag tror då att han menar såna här grisknorrar som finns att köpa till hundar, men nää, nää, det är till honom själv.

"Grrrrisaknorrar .., det är det bästa som finns .., kokta såna med persiljesås och potatis .., det är ju långt mye bättre än Chateaubrrrriand, det ska jag säga dig lilla tös!"

Och så berättar han för kunden som står intill, vilken delikatess detta är.

"För att inte tala om grisatassar .., det är minsann inte illa heller, såna fick man ju hur mycket som helst av i sin barndom .,. vi åt det mitt i veckan .., stekta och kokta!" säger han och blinkar lite med vänsterögat.

Ååå, vad den farbrorn gjorde mig glad!

Och tänk .., just såna härliga människor kan man träffa om man arbetar i affär.

Dagens fönster ...



... kommer hemifrån Västerbotten, nämligen från Wivi-An Lejdal.

Hon är gift med min klasskamrat Torbjörns bror, om jag har förstått det hela rätt.
(Torbjörn .., vi gick samma klass från ettan till nian och honom minns jag mest för att han tidigt hade sådan skäggväxt .., och han bodde bara kanske en minuts promenadväg från mitt barndomshem.)

Så här skriver fönsteravsänderskan:

"Vill skicka denna bild på mitt älskade vinterfönster hemma i Tittskåpet Tåmeträsk Byske.

Denna bild togs för några vintrar sedan, men motivet är exakt just så även idag.

Just detta veckoslut har det här i denna bygd snöat och drivit en extra halvmeter.

Människor plumsar i snön.

Och bilar kör fast.

Men bor man i Norrland och det är vinter .., då ska det vara så här.

Eller hur ..?"

söndag 8 februari 2009

Kväller ....


Så här sitter jag inte.
Men det ser himla trivsamt ut.
Anna Ancher målade.

Om man somnar på soffan när man har kommit hem från jobbet .., om man ligger där med en varm och gosig katt på magarna och med kappan över benen och sportsändning på tv lite i bakgrunden ...., om man ligger där kanske en timme och slappnar av ..., då kan det bli så att man inte är så där värst trött när klockan närmar sig elva på kvällen.

Ska man stiga upp klockan sex påföljande morgon .., då hade det kanske varit bra om gäspat lite vid den här tiden.

Men det gör man inte.

I stället surfar man runt lite på nätet ., kollar familjesidorna på hemtidningen Norra Västerbotten .., läser mail .., skickar sms-meddelanden och får såna .., gosar med Pelle .., tittar lite på reprisen av detta och sedan detta .. (som jag gillar skarpt ...) och det minsta man tänker på, är sängen.

Så illa är det.

Å andra sidan är livet kort.

Ännu ett kvällsfönster ..



Tjopp! sa det .., så landade ett fönster i min inkorg.

Ända från det våldsamt snöiga Västmanland har det kommjit .., ja, från den evigt kanjitecken-övande-vännen ellis.

Och tänk ..,. i Ystad är gräsmattorna ännu gröna.


Så kan det vara.

Ett sent kvällsfönster ...



... från Lund.

Och Pelle är nöjd och glad efter att - äntligen - ha fått nykokt fisk -!

Och hans matte ska gå och lägga sig.

Måndag är längsta-dagen.

Sju till fem rakt av.

Men man får vara glad att man har ett arbete.

Berga by, Smågan, Mångsbodarna ...



Visserligen är pensionatsvärden fysiskt närvarande, men just så mycket mera är det inte.

Tankarna är någon helt annanstans.

"Du vet .., när jag stod och duschade i morse .., då tänkte jag .., jaaa, vid den här tiden om tre veckor .., då har jag nog just passerat Smågan."

Säger han.

På tåget ...


"Mina händer? Åå, men dom är så nariga .., du vet kanske att jag arbetar som personlig assistent och tvättar dem ideligen ...., men ringen.., den är väl fin ...?"

Hon sitter precis mitt emot mig ..., har en röd täckjacka och jeans .., och nu är hon på väg till arbetet i Malmö för ett sent kvällspass.

Klockan är åtta minuter över två när tåget lämnar stationen.

Nio timmar senare ska kvinnan vända åter till Ystad.

Hon är kund i affären och är alldeles omåttligt pratglad och utlevande, - flera gånger när hon har mött mig i affären har jag fått stora-famnen-kramar fast jag inte alls känner henne mer än just som kund - och intill henne sitter en dam som verkligen är en Dam ..., och Damen måttar mig med en iskall blick .., hon tittar på mina skor som borde ha putsats och på mitt säkerligen lockrufsiga hår och mellan varven sneglar hon på kvinnan i röd jacka som sitter alldeles intill henne .., faktiskt så är det inget annat än förakt i kvinnans blick.

Men vi pratar på, röda-jack-madamen och jag själv.

Eller hon pratar.

För några år sedan mötte hon sitt livs kärlek, en man som är militär och rör sig med pondus.

"Åååå, guuuud, jag är lika förälskad i honom ännu .., vet du Elisabet ..., varje dag säger jag till honom hur jag mycket jag älskar honom .., jag säger just så .., ååå, vad jag älskar dig!, men han är inte så verbal på det viset .., han kanske visar det på andra sätt .. , och visst är han stilig, tycker du inte ....?" säger hon med glitterögon.

Och hon berättar att dom har köpt biljetter till den del av Melodifestivalen som ska arrangeras i Malmö.

"Där tävlar ju Thor-Leifs och det är mina idoler .., du må tro att jag alltid har tyckt om dem ...? "säger hon.

Men tillvaron är inte alltigenom enkel.

Tre tonårsbarn har kvinnan boende hemma hos sig och det är dyrt med halvvuxna ungar och helst skulle hon vilja leva varje dag tillsammans med herr Militären, men det går inte, inte nu i alla fall.

"Jag skulle vilja att vi hade pengar till ett bröllop, men hur ska jag kunna spara ihop till den summan ..., ja, igårkväll var vi förresten bjudna på ett bröllop här i stan .., ååå, det var så roligt, du vet ju Elisabet hur mycket jag tycker om att dansa .., och mannen gifte sig med en kvinna från Filippinerna .., hon är liksom importerad, ja, jag menar inget elakt .., och du må tro att hon var vacker ......, !" säger kvinnan och ser så glad ut.

Jag frågar hur hon trivs med sitt arbete?

"Ja, men det är helt okej, men är man inte fast anställd så får man dom sämsta arbetstiderna .., jag har enbart kvällar och hur roligt är det att aldrig vara hemma före klockan elva, men så är det .., kanske ska jag söka jobb på MAS .., jag började som vårdbiträde, sedan blev jag undersköterska och jag har även vidareutbildat mig med det jag arbetar med nu .., men det är svårt överallt .., det växer liksom inga jobb på trän numera ..., vi får väl se hur det går ..?" säger hon och strääääcker på benen och blundar lite.

I knäet har hon sin handväska.

Jag tittar ut genom fönstret.

Grådis och dimma.

Regndroppar.

Det är en helt vanlig lördageftermiddag i februari.

Dagens fönster ...


Värdinnan pekar och visar.

Middagsprat runt bordet i Bettankax kök.

Där sitter vi; en långbent Bettan som ska bli mormor .., en kortbent Bettanvariant som redan är mormor och en körsjungande pensionatsvärd.

Surr och skratt blir det.

Allt hinns med, nästan.

Vi pratar om konserten .., manskörer, Stardust, utbrändhet .., samernas nationalsång .., syskonkärlek .., förlust av föräldrar .., kremering .., månadshyra .., Melodifestival .., åldringsvård ..., barnvagnsinköp och allt möjligt annat.

Det blir en härlig kväll.

Avslappnad.

Enkel.

Väldigt mycket glädje.