Tåg mot Malmö, var god ...

Snart stundar avfärd till landet Halland.

Framme vid åtta och sedan en hel natt, en hel dag och ytterligare en hel natt i det gula huset på kullen.

Vad gör man på den tiden?

Jo, jag ska plantera buskar vid altanen och kanske på något fler ställe.

Göra fint, helt enkelt.

Och jag ska sitta i fåtöljen och ha pElle mot mitt bröst och jag ska ligga intill pensionatsvärden om natten och ha fönstret på glänt, så där så koltrastflöjtandet hörs in i sängkammaren och kanske också herr Stares sångkonster?

Och jag ska äta frukost nere i köket och ge sigge nilsson några ostbitar så där som vanligt.

Det är vad jag ska göra.

Och idag har jag haft besök av älsklingssonen, han den ende sonen jag har, och där stod han i affären och berättade om hur det var att vittna i en rättegång och tack Eva på Frösön ...., för att du var med igårkväll när jag bad om hjälp!

Och om elva minuter lyfter planet till Stockholm och med sonen som passagerare och om femtio minuter sitter jag själv på tåget till Malmö.

Livet är rikt.

Livet är så o ä n d l i g t rikt.

Det är vad jag tänker.

Dags för charmkurs, kanske ....?

Secondhand-affären har fått ny ägare.

Och nu står hon där, den nya, och pysslar med nånting vid disken.

Jag har upptäckt en linnetunika som jag vill ha och frågar vad den kostar?

Då sneglar kvinnan på mig och säger att ..."men den är ganska liten i storleken ...".

Jaså, på det viset.

Det var ju en trevlig upplysning.

Nej, men är det inte ...!

Idag när jag står i kassan och som bäst berättar för en kund om hur oerhört nyttigt granatäpplet är, ja, jag har minsann läst en artikel på nätet och sett en film på Youtube som visar hur man bäst skalar/delar/äter ett dylikt äpple .., ser jag i ögonvrån en kvinna som väntar på sin tur.

Hon står lite till vänster om kassan.

Och när jag har pratat klart om granatäpplenas hälsobringande effekt, då ..., upptäcker jag vem det är, ja, fast jag aldrig har sett henne i levande livet!

Åååå, det är en såååå söt madame med varma och glada ögon!

En bloggerska!

Vem?

Jo, den här madamen!

Sååå roligt att du tittade in!

Och så ett soligt fönster från Torestorp ...

Från pensionatvärdens brorsdotter Joanna, hon som bor på Irland, kommer det här fönstret.

Och i det medföljandet mailet, berättar hon om något som rör vid mitt hjärta.

Så här skriver Joanna:

"Var uppe en sväng i Torestorp, utanför Kinna, mellan Varberg och Borås och hälsade på min fina vän Klara. Tog den här fönsterbilden då.

Klara, jag och Miriam bodde ihop hela gymnasiet och dom är mina allra allra bästa finaste vänner. Det är vi tre mot resten ungefär.

Vi bor ju alla ganska utspritt så vi försöker ses en helg två gånger om året, i våras var i i Stockholm hos Miriam.

Det var Klaras mamma Inger som gick bort i oktober, och samma dag dom gravsatte urnan så får Klara bekräftat att hon är gravid.

Livets cirkel i ett nötskal!

Hon och sambon Alex har tagit över föräldrarnas hus, Klaras barndomshem, Fönhult Lövhaga, och fönsterbilden tog jag på morgonen när jag och Miriam skulle hem, på självaste påskafton.

Om du tittar ser du både påskmust och påskliljor på bordet :-)

Och strålande solsken utanför!

Kramar!

Joanna."

Morgon i landet Skåne ...

Blå himmel.
Lite väl mörkt blå, kanske.

Och solstrålar från öster mot husväggen mitt emot.

Jo, men det känns bra.

Och i eftermiddag reser jag utomlands.


Till landet Halland.

Tisdagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Här kommer ett vackert fönster - ett riktigt Gudinnefönster - beläget i Veberöd, på Mossagården, där man i helgen kunde beskåda fantastiska målningar av Sveriges första graffittikonstnär Johan Liljemark, och hans fru Stina Areschoug, som bland annat ställde ut med sina Gudinnebilder.

Hon har en speciell teknik där hon blandar foto och digital konst.

Fantastiska bilder!

Hälsningar från Torun."

Ja, inte i min bokhylla, i varje fall ..

I min bokhylla finns titlar som "Europas fåglar" och "Blombok" av Sune Jonsson.
Ingen erotisk litteratur så långt ögat når.


På eftermiddagen ringer pensionatsvärden och berättar att hela dagen har varit fylld av röjningsarbete, ja, i hans föräldrars sommarhus i landet Halland.

Alla tre bröderna har hjälpts åt.

Den yngste - musikern - har kommit från Lund .., den äldste - energispararen nummer 1 - har kört från Fallnaveka utanför Ljungby och herr pv själv bor ju alldeles i närheten.

I höst ska sommarhuset säljas och nu finns precis hur mycket som helst att ta hand om och vad ska vara kvar och vad ska slängas?

Och bokhyllor töms och ser man på .,. bland alla böckerna hittar bröderna ett vältummat och förfärligt slitet exemplar av en välläst bok, ja, det visar sig att alla tre bröderna har ägnat just den här boken ett osedvanligt stort intresse, i alla fall när dom var yngre, typ ..., i tonåren.

Ja, det är knappt att den håller ihop.

Man kanske inbillar sig att tre småländska arbetarklasspojkar ska ligga i sitt rum och med allra största intresse sträckläsa skönlitteratur av Vilhelm Moberg eller Ivar Lo-Johansson, men icke.

Nej, den vällästa bokens titel är "Mitt liv i lust" och visar sig vara en erotisk skildring av en ung mans fantasier.

"Du förstår, att vi alla tre har läst den i smyyyyg!" säger pensionatsvärden och skrattar så innerligt gott.

Jo, jo.

Jag undrar jag var den hamnar till slut ....?

Ett kvällsfönster från Norrbotten ..

"Hej Elisabet!

Solnedgången efter en strålande vacker Påskdag speglar sig i fönsterrutan till stugan vid Storavan.

Hälsningar från Jom."

I tv-rutan.


"Tusentals tjejer slåss om rollen som Julia", säger den kvinnliga spekaerrösten.

Och så ser man männen som tydligen ska utse henne, ja, till musicalen.

Morgan .., Måns och herr Wester.

Jaha, ja.

Nu gäller det att bli v a l d.

Det är inte långt ifrån att jag blir illamående.

En annan liten pojke.


Fyra år, kanske?

Han sitter i kundvagnen och jag småpratar lite med honom.

Och så tittar han på mig med allvarsam blick och säger ..."jag kan räkna till ö."

"Nej, det heter inte att räkna till ö ...!" tillrättavisar pappan aningen generat.

Jag säger att det går hur bra som, man kan visst räkna till ö om man vill.

Precis lika lätt är det, ja, som att lilla Alicia nu i april vill ha pepparkakeklänningen, den hon hade i julas.

"Fast det får hon inte ...", säger hennes pappa som för övrigt kommer från Norrbotten och är sambo med Sigge Nilssons före detta matte.

Då frågar jag honom var den lagen finns .., pepparkakeklänningslagen?

Men se, det vet han inte.

Avtryck ....

Han sitter i kundvagnen och tittar på mig, den lille gossen.

Jag lägger huvudet på sned och försöker uppskatta hans ålder.

"Hmm ..,. jag tror nog att du är ..., kanske tre år ...?" säger jag.

Näää, det är han inte alls.

"Jag är så här många år!" säger lillkillen och håller upp tre fingrar.

Just det.

Tre fingrar.

Och jag frågar vad han heter?

"Jag heter Love ...", svarar han.

Och så undrar jag om han har någon katt?

Jodå, han har en katt.

"Den heter Tiger och är randig."

En gång hade Love en annan katt, som hette Panter.

"Men den är uppe i luften ...,", förklarar han bedrövat.

Och mamman ler och jag ler och jag tänker att småttingarna, åååå, dom är minsann dom allra, allra bästa kunderna.

Och nu ....

... bär det iväg mot jobb, igen.

Sju till fem.

Vid halvfyratiden nu på morgonen, vaknade jag av herr Koltrasts flöjtande.

Så helt ljuvligt var det och jag låg där under täcket och tänkte att nog är livet generöst som låter en lyssna till sånt här, alldeles gratis, dessutom.

Och jag somnade om och drömde att min mamma och pappa återuppstod från de döda och mamma berättade att jag hade tumörer i min mage och jag blev rosenrasande på henne för att hon inte hade sagt nånting förut ...., och pappa - som jag inte har drömt om på evigheter - han stod där trygg och varm som förr om åren, då, i ett annat liv.

Och plötsligt befinner jag mig vid en hög mur och pensionatsvärden är där och håller i sigge nilsson och vi klättrar upp för en stege och längst där uppe kurar en uteliggare som helt sonika blir skjuten.

Det är väl ungefär då som jag vaknar och tänker att det är lika så gott att man stiger upp.

Så det gör jag.

Och nu iväg på cykeln.

Ajöken, sa fröken.

Annandagpåskfönstret ....

.... fångades av madame Hedgren under sin vistelse i Dublin.

Det var i förra veckan det.

En stilla undran ....


Ju äldre jag blir, desto mer känner jag av när det blir lågtryck.

Jag får värk i lederna och sjunker som en sten psykiskt.

Jag blir omåttligt trött.

Det var likadant med min mamma.

Nu undrar jag: finns det bloggvänner som har det på samma sätt?

Förslag på botemedel?

Frisk luft .., det inser jag redan, så det är avprickat.

Men mera ..?

Någon som har kommit på något knep ...?

Kl. 19.00

Kunskapskanalen.

Världen: På väg till skolan

Vi följer nyutexaminerade Emre Aydin under hans år bland elever som inte är vana att det finns någon lärare i skolan. De kurdiska barnen blir så småningom bra på att läsa, skriva och räkna. Men allt sker på turkiska då den officiella policyn är att aktivt förhindra användandet av det kurdiska språket.

Detta har jag tittat på.

Hur intressant som helst!

På jakt efter kraft ...

Rosa pil = sothöna.

Så snart jag kommer hem från affären, är det som en förlamande trötthet bara väller över mig.

Och in i mig.

Det är som om den där tröttheten letar sig in i minsta por och skrymsle .., som om den puttar undan allt vad kraft och ork heter.

Jag lägger mig på soffan Ektorp och tänker att kanske man skulle vila?

Det är då som dottern som är på hemväg, ringer.

Och därefter pensionatsvärden.

Han har, i ett par dagars tid, ägnat sig åt att lägga reglar och råspont på det som ska bli den inglasade altanens nya tak och han är ledbruten ("lämmen" är ordet som gäller för mig ...) och ojar sig när han böjer sig ner för att leta efter rivjärnet.

"Aj och oj ...! Det här är värre än efter Vasaloppet!" säger han.

Efter allt pratet tar jag cykeln och susar iväg mot regementet till, ja, i ett försök att hitta kraften.

Vid skridskodammen parkerar jag cykeln och kliver av.

Om en månad kanske ska den dammen k r y l l a, ja, fullkomligt koka av kärlekskranka grodor och på lilla slingervägen ska man hitta grodherrar som totalt har glömt bort att se sig för och så ligger dom där - platta som pannkakor med spretande ben - överkörda av bilar.

Döda.

Men nu är där lugnt.

Allt jag ser är en Sothöna som simmar lite fram och tillbaka och i vassruggen kurar herr och fru Gräsand.



Och så cyklar jag någon kilometer eller två och vänder åter .., stannar till vid det gamla logementet ..., nu är där inte en endaste värnpliktig, nej, allt är förvandlat till rymliga lägenheter med högt i tak och de allra ljuvligaste fönster!

Det är här Fru Grå bor.

En bra stund står jag där med kameran redo, ja, tanken är att fånga den allra vackraste skönsång av en för mig helt okänd liten fågel, men se, så snart jag närmar mig talldungen där den sitter så osynlig för mig, tystnar sången.

Alldeles tyst blir det.

Sista biten hem ...., hör jag hela tiden koltastens flöjtande.

Det går det med.

Och någon kraft hittade jag inte.

Intryck och avtryck och resor hit och dit ...

Tjamstanberget hemma.


Arbetskamraten packar för sin resa till Paris.

Och Fru Grå, kund i affären, susar idag iväg till London!

"Glöm inte fönsterhåven!" säger jag innan hon försvinner ut ur affären.

"Jag lovar!" säger hon leende.

Och yngsta dottern ringer från bilen .., nu på väg från Malå till Stockholm.

"Nu passerar vi Vormsele ..", säger hon och vi pratar om kärngrädde med tunt kornbröd och hemslöjdsutställningen varje sommar.

Alldeles lyrisk är hon .., ååå, så underbart det har varit att komma "hem" och hon bubbelpratarberättar om alla mänskliga möten som har gjort henne så lycklig.

Glädjen smittar.

Nej, absolut inte!

AP i snön. AP är lika med AnnaPanna.

Från dottern som är på besök hemma i Malå, kommer den här bilden.

Och så texten till: "Nej, jag vill inte åka hem (hem = Stockholm) igen! Jag vill stanna!"

Det låter bra det.

Uthärdbart.

Faktiskt.

Söndagsfönstret ...

... finns på en badhytt vid stranden i Ystad.