Fem fönster från Skåne ...

Madamen som bor i Portugal skriver i en kommentar att nu har hon minsann fångat fönster och vill jag låna ett, så går det bra.

Om jag vill!

Men jag lånar inte bara ett .., jag norpar fem fönster på raken!

Ni ser dem på husgaveln .., och ni ser också åkern med vad jag tror är sockerbetor och den vackra väggen med inmurade stenar.

Man ser också, i alla fall om man klickar upp bilden, en röd vallmo mitt bland allt det gröna.

Och när jag lägger in fönstret ser jag att hon har namngivit den.

"Mitt-hjärta-bor-i-en-gammal-gård" .., står det.


Det är nästan så att jag får hjärtsnörp.

annannan sa...

Fårr ju jag också, nu när du säger det...

Du är väl bekant med dikten?

Från folkhögskolan i Tomelilla där han undervisade till den här gården kunde han ha cyklat, Theodor Tufvesson.

Mitt hjärta bor i en gammal gård,
en gammal gård på slätten,
med vita längor och svalebon
under takens mossgröna brätten.

Och åldriga almar med sagor i,
- en evigt susande klunga,
och tätt inpå väggarna vångar och fält,
som förtroligt i sommaren sjunga.

Och en dröjande doft av lavendel och ros
i låga kisthus och salar,
och ett minne, som ler i var ruta och vrå
och sakta till hjärtat talar.

Här bodde de gamle, här gled deras liv
i tid för längesen gången,
- så stilla som julisus
en afton i gåravången.

Här glider livet så stilla än,
ej stormen rör lågan på härden,
- här är tystnad och ro för ett hjärta än
mitt i den larmande världen.

Theodor Tufvesson 

I soffan ....

pensionatsvärden rättar matteprov

i pausen

tittar vi på Uppdrag Granskning

det handlar om korruptionen i Göteborg

man tror inte sina öron

eller - det är ju det man gör -

i förebyggande syfte

så där så man inte förgås

dubblar jag dosen av blodtryckssänkande medicin

och lägger två små vita tabletter vid frukostkoppen

Livet

Och där låg vi och läste var sin bok. 

Medan pv bygger innertak, bakar jag bullar och tänker på sommaren som var.

Från öppet fönster hörs motorsågsljud.

Vi funderar på att ta ett dopp i havet.

när pv har kommit hem ...

kaffestund på altanen

och uppvärmda gifflar med glasyr

på golvet av trä springer en liten syrsa

En slags lycka ...

pElle & sigge nilsson

Ingenting på jorden är väl så smarrigt, som att få nykokt strömming till lunch.

"Ja, ja .., ta du först ...", menar pElle.

Fiskrenset slängs i slänten och tas tacksamt emot av Familjen Skata.

Sannerligen en insikt ...


Att människors liv och tillvaro skiftar, så där som natt och dag, det vet vi förstås.

Här sitter en femtiosexårig madame och njuter av solsken, sigge nilsson och pElle.

Och själva livet, bara.

Andra får kämpa.

Och kämpa ännu mera!

Vännen "akih" - Anna-Karin i Halmstad, skickar en länk som stämmer till eftertanke.

Det finns flera som kämpar.

Här är en annan kvinna.

På morgonen ...

Allting är sig likt om morgnarna, ja, tillvaron som hemmafröken följer ett bestämt mönster.

Köksbordet är dukat sedan kvällen innan.

Och klockan åttanollnollpip dyker sigge nilsson upp.

"Mjaaau! Mjaaau!" låter det när jag öppnar dörren till altanen där han kurat på filten (hela natten är han försvunnen - alltid -) ..., och han sträääcker och tääänjer sig och raspar med klorna på mattan och mjaaauar igen .., han vet precis att nu vankas frukost.

Men pElle är fortfarande trött ..., det är knappt att han orkar ta sig till matskålen, och efteråt, sätter han sig och stirrar mot ytterdörren .., inte ett ett endaste litet pip från honom .., han bara sitter där och tittar rakt fram .., vet att matte - inom någon minut bara - kommer att öppna dörren.

Aldrig att han, så där som sigge, pratjamar och gull-ber.

pElle är en Gammal Katt som har varit med länge ..., och även om han igår - till min oerhörda förvåning - jagade en skata, så är han säkerligen inne på slutrundan och vet hur livet är.

Och själv njuter jag av all ickestress .., och av solen på väg upp bakom kullen .., och av det nykokta ägget och brödet som är uppvärmt .., och när det är dags för den andra brödhalvan, tar jag kaffekoppen med mig och går in i lilla rummet .., slår mig ned vid datorn och börjar surfa runt.

Tittar mig omkring.

Tar del av andras vardag.

Och ingenting är ju så intressant som detta.

Tänker Syster Ann-Gerds dotter.

annannan sa...

Och jag har vaknat sent idag och drömt länge och mycket, så som jag gör när jag jobbar mycket och lyckas sova gott. Och jag känner mig precis utvilad, för första gången på flera veckor. Och det ligger äntligen för första gången på kanske ett halvår inte ett sörjigt hav av för mycket att göra framför mig. Jag har äntligen aningen andrum, och arbetsglädjen lurar bakom knuten.

Jag önskar dig allt väl för dagen!

Onsdagsfönstret ...

.. är fångat av vännen Ulrika.

Fönstret finns i Nora.

Ulrika i Norrbotten.

Ett kvällsfönster ..

... från det gula huset på kullen, allt uti landet Halland.

Derby ....

Alldeles nytagen bild.

Under ett besök hos dr Böhlander upptäckte jag en kväll hur Emil och hans kompis satt i Emils rum och med hjälp av Youtube, övade sig på hejaramsor.

AIK-ramsor.

Typ såna här.

Alldeles nyss fick jag ett sms från Emils mamma.

"Är på hockeyderbyt i Globen med Emil hans kompis.
Hejaklackarna kör för fullt. Killarna sitter knäpptysta och studerar klackarna ...".

.Kväller ...

Nu har jag läst ut den här boken - Älskad, saknad" - av Joyce Carol Oates.

Den var ...., helt UNDERBAR.

En av de bästa böcker jag har läst på länge, länge.


Författarinnan.
Båda bilderna har jag norpat från nätet.
Fy på mig!

Och har man själv förlorat sin mamma, så blir det så mycket igenkänning, så där så man sitter med en klump i halsen när alla sidorna är utlästa.

I en artikel (DN i fjol) kan man bland annat läsa följande:

"Så är det i romanen ” Älskad, saknad” där en av bokens huvudpersoner, den 56-åriga modern, är ett kärleksfullt porträtt av Oates egen mor.

– Vissa historier kommer från ens eget liv, de flesta faktiskt. Om du som barn är med om separationer, förlorar någon eller får erfarenhet av något gåtfullt, går du och tänker på det. Det finns en strävan efter att försöka förstå. Det är ett av mina motiv, säger hon och fortsätter:
– Det fanns hemligheter i min familj, människor man aldrig talade om. Som min mormors man. Honom talade man inte om. Det var tabu. Som barn undrade jag över det där men jag kunde aldrig fråga mina föräldrar. Åratals senare fick jag veta häpnadsväckande saker. Det fanns verkligen en hemlighet där.

Hon berättar att hon fick veta att hennes morfar blivit mördad och att hennes mamma som mycket liten och i en hungrande syskonskara på nio lämnades bort till barnlösa släktingar.

– Mammas personlighet präglades av det där, att bli bortlämnad, men inte förrän hon var 84 år berättade hon historien för mig. Jag tyckte det var så märkligt och skrev om henne i romanen ”Älskad, saknad”. Hon var precis som den mamman i boken. "

Eftermiddag ...

Gräset klippt.

Nedfallna äpplen och päron förvandlas till sörjigt mos.

På altanen ligger pElle och håller koll.

Efter gräsklippandet steker jag upp fläskpannkaka och gör en sallad av strimlad vitkål och rivna morötter.

Som sylt använder jag björnbärsmarmeladen som - fråga mig inte hur det gick till - förvandlades till en utsökt sorbet.
Å, hjälp, så gott!
(I den där hemtekniska skolan fick vi säkerligen lära oss att koka såväl sylt som marmelad, men jag måste ha missat den lektionen.)

Telefonen ringer!

En mig närstående madame berättar lyckligt om ett tomtköp som nu har gått i lås.
Nu ska här (fast där) byggas hus på Ekerö, utanför Stockholm.

Själv berättar jag lyriskt om fläskpannkakan, men sånt prat intresserar den mig närstående madamen föga.

Jaha, på det viset.

Sen lägger jag mig raklång på soffan Ektorp.

Snart är boken utläst, den av Joyce Carol Oats.
(Den är helt underbar!)

Och ikväll kommer pv hem med ännu en bok av samma författarinna, tänka sig, han hade själv köpt den tidigare i år eller var det i fjol .., nämligen den här.

"Åttahundra sidor, Elisabet ...!" säger han.

Det är tjugotvå kilometer mellan oss och bara vanligt telefonprat, men jag hör leendet genom luren.

Åttahundra sidor.

Ibland ..., mina damer och herrar .., är det en fördel att befinna sig mellan två jobb.

Någon ....

.... sitter just nu och jaaaaamar nedanför spisen.

Intill den stora Icabutiken i Falkenberg stod nämligen fiskbilen.

Det är underligt, men i sådana arbetar tydligen bara trevliga och pratglada människor.

"Oj, var kommer du ifrån ..." frågade mannen bakom alla fiskarna.

"Från Ystad ...", svarade jag och det är alltid lika roligt att se reaktionen.

Och så var pratet i gång.

"Tur att du inte pratar skånska .., skåningar låter så jävla självgoda!" sa mannen.

Och jag sa att åååånä, skåningar är hur rara som helst och inte någon annanstans i vårt avlånga land har någon kallat mig för sitt "hjaaaarrrrtegull", utom i Skåne, så nä, det köper jag inte.

Däremot köpte jag sex stora sillar till sigge nilsson och pElle.

Det är därför pElle just nu jamar så förfärligt.

Han vill äta fisk och det nu på m o m a n g e n!

"Jaha, det här är chefen ...?"

... sa jag till mannen i den stora Icabutiken i Falkenberg, ja, efter att jag hade besökt jobbmässan och strosat runt bland IT-montrar och annat som kändes tämligen främmande för en kassörska.

Mängder av arbetslösa människor vandrade runt, runt och skrev upp sina namn på intresseanmälansforumlär och själv stod jag och småpratade med en rar kvinna från Falkenbergs kommun där man söker lärare och läkare, men inte en endaste kassörska och det hade jag ju förstås inte förväntat mig heller.

Fast prata kan man ju göra ändå.

Och mest av allt kände jag mig som en värdinna .., ja, det var inte långt ifrån att jag hade börjat säga ..."jaha, hur är det här då, är det nåt särskilt du är intresserad av ..?"

Efter denna Golgatavandring i det som heter Falkhallen, tog jag sikte på bilen.

Jag hade parkerat den på en liten tvärgata och på väg dit passerade jag en man som sopade trottoaren och jag tänkte att "ja, du din lyckost behöver inte gå här bland montrarna och sälja dig själv och smajla och berätta hur oerhört flexibel du är och vilken framåtanda du besitter, nä, du har ditt på det torra du och kan gå där i kortbyxor och njuta av solskenet!"

Men jag sa inget.

Sist av allt körde jag till den där stora Icabutiken, tog sikte på någon ur personalen som såg vänlig ut ..,frågade om där möjligen fanns någon chef på plats och om denne, i så fall, kunde tänka sig att avvara si-så-där fem minuter?

Det fanns det.

Och en stilig herre uppenbarade sig och tog i hand och jag sa som det var och lämnade ett vitt kuvert med diverse papper i, men inte på ett enda ett av dem står där något om jonglörskonster eller en oerhörd flexibilitet.



Sen körde jag hemåt.

Jag kom ihåg att köpa ett flak ägg hos bonden och några kilometer senare blev det tvärstopp, - två bilar hade krockat - och nu stod såväl polis som bärgare och försökte styra upp det hela.

Det var då huvudvärken kom.

Och nu ska här klippas gräs!

Ajöken, sa fröken.

Idag ...

Samos, Grekland.

.... blir det utflykt norröver, till Falkenberg.

Där vankas "Jobbmässa" och förmodligen står väl hundratalet arbetsgivare på rad och bugar och bockar och utbrister ..."men å, en 56-årig kvinna, så underbart, dig ska vi genast anställa!"

Ja, det gäller att tänka positivt.

Men först frukost.

Och inspirerad av Bert i Luleå, lägger jag ut en bild från Grekland - från frukosten på den lilla, lilla terassen - hos hotellägaren herr Leftidis.

Dagens fönster ...

... speglar sig i byttan med plommon.

Dom som ska förvandlas till pl.marm.-2010.

Måndag ...

Och jag går ner till havet och stranden, men tar vägen längs heden tillbaka.
Inte en endaste häst ser jag till ..., men jag känner doften!

Överallt ligger hästlortar och i sandtaget ser jag märken där hästarna rullat sig.



Det porlar från lilla bäcken.



Och medan jag står där, hör jag ljudet från flyttfåglarna!

Ååå, en hel <-formation och det låter som tranor och jag står och spejar mot himlen och försöker räkna .., sjuttiotvå stycken får jag det till!

Längs kusten flyger dom.

Söderut.



Nästan hemma.

Ännu är gräset illandes grönt, men björkarna har i den våldsamma blåsten tappat de mesta av löven.

Jag går barfota i sandalerna.

Om Harry ....

Och våra fötter vrids ut på precis samma sätt.

Vid tiotiden tar jag telefonnumret och slår de tretton siffrorna.

Efter fem signaler hör jag den bekanta rösten och jag ler för mig själv.

Jag har kommit till Harry Holtti i Finland.

Harry är en f.d. pastor som en gång i tidernas begynnelse tjänstgjorde i missionsförsamlingen hemma i Malå, och så småningom kom Harry och hans fru Göta att flytta in hos min mamma, ja, det var i den vevan när hon nyss hade blivit änka.

På mammas begravning fick Harry - via nyss utgiven cd-skiva - sjunga för mamma när vi bar ut kistan.

Å, det var underbart att höra hans "tjungande" finlandssvenska och "Bliv kvar hos mig" och jag tänkte att om mamma kunde lyssna från var-hon-nu-befann-sig, så skulle hon ha blivit så lycklig.

Och nu har det gått två-och-ett-halvt-år sedan mamma tackade för sig och Harry säger - på sin härliga dialekt - att "jag tänker så ofta på dig Elisabet" och när samtalet är slut och jag har beställt ett exemplar av den där skivan, tillägger han, precis som alltid:  "och Guud välsigne dig!"

På sitt senaste födelsedagskalas skulle Harry, om han hade velat, haft 101 ljus i sin tårta.

När han skivdebuterade var han omkring 95 år.

Det ni.

Miss Oates ...

Författarinnan (Tvilling) i sin ungdom.

Efter mr Connelly och Harry Bosch, blir det Joyce Carol Oates.

Bokens titel är "Älskad, saknad" och nu heter huvudpersonerna Clare, Nikki och Gwen.

Två systrar och deras mamma.

Så här står det på bokens baksida:

"Under det år som följer på moderns våldsamma död genomgår Nikki en gradvis förvandling. Hon inser att Gwen Eaton inte bara var en mor som togs för given utan ockå en mångfacetterad kvinna med egna hemligheter. 
Nikki överväldigas av sorg och saknad när hennes mor för första gången blir synlig för henne."

Har man själv två systrar, och har man dessutom förärats med två döttrar, blir det mycket igenkänning.

På Wikipedia kan man läsa att  .... "Joyce Carol Oates har varit oerhört produktiv som författare, och därtill en av de mest hyllade amerikanska någonsin. Flera gånger har hon förutspåtts Nobelpriset i litteratur".

Själv slås jag av att man tydligen får skriva precis hur man vill.

Så här t.ex.

"Min mor presenterade mig alltid för lämpliga ungkarlar. Eftersom jag hade ett förhållande med en olämplig man."

Eller så här:

"Det var det första mamma sa till mig. Redan innan jag hade kommit innanför dörren till köket."

Det kan jag ju säga, att hade min stränga småskolefröken - Hedvig Näslund - läst dom raderna, hade rödpennan garanterat kommit fram och så hade Hedvig satt ett kommatecken efter ordet ungkarlar och strängt tillrättavisat miss Oates.

Hade Hedvig sedan sett nästa rad, hade det blivit ytterligare en bock i kanten och så hade hon - med strängaste rösten - uppmanat miss Oates att tänka sig för och att sätta komma i stället för punkt, nu efter ordet mig.

Sånt tänker jag på, när jag läser den här boken.

Men nu vet jag ju.

Man får göra.

Precis som man vill.

Vill man höra författarinnans röst, kan man klicka här.
(Hon ser verkligen ut som en liten fågelunge.)

Dagens fönster ...

Finns i Köpenhamn.

Det var jag själv som tog bilden.