Ja, till den underbare pv som drog igång detta med stafettvasan .., till slutspurtaren Anna -"lill-Ann-Gerd" - med stel och fokuserad blick .., till Maria och sin lätt avslappnade inställning ..., till den ytterst vältränade Micke på förstasträckan som sa "hur kan man leva med sig själv?" när han tänkte på dom som fuskade i spåret och skejtade fast man inte fick .., till Anders som chockade oss alla med sitt skidåkande - trots brist på träning och rätt teknik - .., och till Gunnar från Jämtland som kom och hejade på dem alla .., detta är till er.
Ni är verkligen mina c h a m p i o n s och det finns inte ord för hur mycket jag älskar er!
Maria, allmänt känd på den här sidan som "Dr Böhlander", har tränat på ett annorlunda vis. Hon tar det piano. En runda på 3.5 kilometer tillsammans med pv ..., sen tyckte hon att det räckte.
När lillasyrran - projektlederskan - var ute på träningsuppdrag, lät sig storasyster bjudas på glühwein vid Gustavsbacken.
"Ja, det löser sig ..", sa hon lugnt och log filurigt.
När hon lämnar chipet till Anna i Hökberg, är det andra tongångar.
"Fy, jag höll på att spy när jag såg målet, men tänkte att då skäms Anna, så det var bara att bita ihop!"
Efteråt. Anna har åkt sista sträckan och kommer skidande i mål med en blick som är mer död än levande.
Även Anna har haft spykänslor och berättar livfullt om den sista sträckan.
Det är nog därför pv nästan skrattar på sig.
Underbare vännen Gunnar från Vaplan har åkt buss i mer än fem timmar och står vid upploppet i Mora tillsammans med oss övriga .., ja, vi väntar ju på Anna.
Så rart av dig, Gunnar!
" ... och ni skulle ha sett ., f*n, jag höll på att dö .., och jag frågade en som åkte om det var många backar kvar och då sa hon .., ja, ett par och jag tänkte .., ett PAR!!, men det här ska vi göra om .., nästa år tar vi kortvasan också, men nu måste jag stretcha ...!" säger tävlingsmänniskan, tillika lillasystern, tillika Oxen .., AnnaPanna.
Min pappa var alltid puttrig (för att inte säga upprörd) när idrottsmän gick i mål utan att verka utmattade. Då hade man minsann inte kämpat tillräckligt. Om dom dessutom påstod sig vara nöjda med en sjätteplats, då tyckte han att det var ännu värre.
Men se Annas målgång, den hade han gillat!
I bakgrunden står Gunnar och funderar över hur bilderna blev.
"Maria, du är ju för galet underbar !!" säger pv och kramar om skidlöperskan med den något annorlunda träningsmetoden.
Men stiliga glasögon hade hon minsann när det skidades, för att inte tala om den tjusiga röda mössan som hon stajlat på ett alldeles särskilt sätt och som fick oss alla att falla baklänges av skratt när vi fick se bilderna från hennes målgång i Hökberg.
"Nästa år ska jag minsann ladda .., då ska jag satsa .., ja, jag ska ha snygga tajta byxor!" säger Maria och då faller vi baklänges igen.
Han gör det på en - för honom - rekordtid: 8 timmar, 19 minuter och 46 sekunder.
Vid målgången står Anders och jag själv och hela tiden hejar vi nästan mest av alla, även på såna som vi inte känner .., och jag tänker på min pappa som var speaker på skidtävlingar i Malå och hur jag - som tonåring - skämdes .., när jag hörde honom heja vilt på skidåkare.
Nu är jag precis likadan.
Och Anders går minsann också i sin morfars fotspår, ja, vad gäller hejandet.
Första växlingen. Micke har åkt jättebra och ska nu växla över till Anders. "Anders, det är en ganska brant backe här nedanför starten ...", säger jag. För min inre syn ser jag hur han kommer att dråsa omkull och bryta såväl skidor som ben. Men ack .., sonen åker sin sträcka jättebra och sätter rejäl press på tredjemannen, pv.
Det finns saker man kommer att minnas mer än annat.
Anders har knappt haft mer än ett riktigt träningspass på skidor och är heller inte uppvuxen med att åka på längden.
Några timmar på rullskidor i Skåne har det dock blivit, men det är också allt, ja, vad beträffar skidträning - för övrigt är han en ytterst disciplinerad träningsmänniska -. (Som ni förstår finns inga gener från mödernet i den kroppen).
I Mångsbodarna skulle Anders ta vid efter Micke.
Dit kom pv och Anna för att hjälpa till att ändra lite på vallningen, ja, till Anders.
"Testa nu och se om det blir bättre fäste ...!" säger pv till Anders.
Då ser sonen lite förvirrad ut och säger ... "ja, men alltså .., jag vet inte riktigt hur det SKA kännas när det är bra ...!"
Och sååå vi skrattar!
Och Micke, som här har åkt förstasträckan på en bra tid, han berättar följande.
"Ja, ni förstår, jag hade bestämt mig för att INTE ta rygg på någon annan skidåkare, nej, jag skulle göra mitt eget race .., men efter en stund insåg jag ju att jag KUNDE inte ta rygg på nån .., alla åkte ju så fort!"
Finns två projektledare med i laget, blir det aningen enklare.
Anna är Ordförande. (Det är vi för övrigt vana vid sedan hon var en liten tös ..., så det är praktiskt.)
"Få se nu .. först kör jag och Thomas Micke till starten i Sälen. Mamma och Maria, ni har ju bil B och åker till Mångsbodarna, där Anders ska ta vid efter Micke och sen kör ni raka spåret till Oxberg ...! Maria, har du koll på hur vägen går ...?"
"Hit ska du komma sommartid, då har vi bygdedagar här ...", sa den rara och vänliga funktionärsdamen, som - en stund senare - lät mig spela in när hon pratade riktigt älvdalsmål.
Det här har varit en sådan omtumlande och härlig vecka!
Barn och barnbarn har suttit med I-phones och Ipads, men tänk, jag har levt helt utan internet i en hel vecka och har ännu inte fått utslag av abstinens ,-)
Jag förmodar att detta är väl ungefär som att vara på avgiftningsläger för missbrukare?
Och oändligt mycket skratt och glädje har det varit och att tävlingsinstinkt finns i generna hos Team Taurus deltagare (och lagledaren, Mrs Nilsson), därom råder inga som helst tvivel!
Vi kom hem kring midnatt .., Anders körde den största delen av sträckan från Sälen till Stensjö och sedan stöööp vi i säng! sigge nilsson kröp omgående ihop och lade sig hos Anders .., pElle kom upp på övervåningen och sov mellan pv och mig själv .., och nu har herrarna givit sig av mot stan .., Anders tillbaka till Malmö och pv ska jobba och jag är ledig fram till i morgon klockan tre.
Vilken glädje, nu hinner man landa mentalt.
Tack för alla rara kommentarer och jättetack till dig, du underbare Gunnar, som kom och hejade fram laget vid målet i Mora!
"Är dom hos Marie ännu ...? Och vad gör dom där ...?"
Och det är klart att såväl sigge nilsson som pElle känner att nånting är på gång.
Att se husse dammsuga bilens innandöme .., då måste det vara något stort som ska ske.
Och matte städar inomhus .., hon röjer i tvättstugan, klipper ner högresta pelargonior .., sorterar papper .., renbäddar sängen .., ja, det tycks som om det stora städdillet har utbrutit.
Hela tiden springer sigge och pElle av och an.
"Och vad gör husse och matte hos grannen Marie och varför har dom med sig kattmatsburkar och tulpaner till henne ..."? undrar sigge som gömmer sig i häcken utanför hennes röda hus och jamar eländigt mest hela tiden ...?
Sen fortsätter städandet.
Och mitt i alltsammans avlider dammsugaren av märket Volta Diamant 400.
Året är 2007. Det är min andra sommar som ensamseglare. Nu är jag på besök hos äldsta dotterns svärföräldrar utanför Norrtälje. På en altan finns ett gammalt nedsänkt badkar .., där ska jag få ligga och plaska bland nyplockade örter och med himlen ovanför .., men först värmer Maggan vattnet. Alldeles totalt underbart är det.
Egentligen är det som ett mirakel .., detta att man kommer hem på kvällen efter en låååång dag på jobbet och man vacklar (och då menar jag verkligen v a c k l a r) in i köket, byter om till mjuka kalasbyxorna och tar på sig stickekoftan .., haltar in till vardagsrummet och lägger sig på soffan och hela kroppen är stel som en frusen pinne!
Den här stelheten kom med den nya leden; det var som om kroppens system rubbades på nåt underligt vis?
Totalt utslagen blir man.
Men t ä n k ..., så går man och lägger sig och vaknar och allt är som vanligt.
Och vid halv åtta går man nerför trappan och vid köksbordet sitter pv som ska ta bussen in till stan, det är kören Västanvind som på förmiddagen har konsert i Nicolaikyrkan och jag gör mig kaffe och värmer upp gårdagkvällens scones, sveper kappan om mig och går ut barbent och ger fåglarna mat och råkar - av misstag - skrämma upp ett rådjur som står vid slänten (kanske ..., kanske vill den ha ensillaget ..?) och när jag kommer in igen säger jag till pv att .,. å, det är som ett mirakel!
Allt känns så bra.
Och nu ska bilen rensas och väskorna packas .., och grannen, tvärs över vägen, som ska se efter sigge nilsson och pElle ska få nyckeln och all maten, ja, det är mycket som ska göras idag.
Såg ni Skavlan igår?
Så himla trevligt! Och så enormt vältränad Ingemar Stenmark är!!
Jag glömde förresten berätta att jag igår hade två eleganta norrmän i kassan.
"Ååååå, har jag den äran att ha norrmän framför mig .., ja, jag hoppas verkligen att ni såg skidåkningen igår ...?" säger jag och hinner knappt säga nånting mera, förrän herrarna börjar skratta ..., jominsann, dom s å g .., och det har ju alla vi andra också gjort och det blir väldigt mycket glädje i kön!
C är sjuk och i hennes ställe kommer den rara Emmeline och hon tar brödet och mejeriet och tar hand om beställningarna .., löser av mig till lunch och sen får hon gå hem och vid fyratiden kommer den alltid lugna Lena och tar min plats och det är som om jag bara pustar ut just då .., nu behöver jag inte hela tiden ropa på Mattias eller Emmeline om jag känner mig osäker på nånting som har med posten att göra, där sitter Lena.
Från fyra och framåt växer köerna hela tiden och jag får ta hand om en äldre man som har nästan tio olika spelkuponger, dom ska alla förlängas/förnyas och det ska kollas om där när någon vinst och en kupong ger ett frispel och den som det är vinst på ska man spara och häfta ihop med vinstkupongen, men det sprutar kuponger ur apparater och jag tänker att nu dör jag.
Det gör jag inte. Men nästan.
Och sedan står jag i kassa 2 och plötsligt uppenbarar sig en man där och säger ..."men vad ser jag .., lilla vän, är du här ...?" och min första tanke är att detta är någon som jag har träffat vid havet, men det är det inte .., och mannen, som kanske är 65- 70 år .., tar min hand och säger att "men Bettan ..., inte väntade jag mig att se dig här!" och där kommer fler snällord än så och då förstår jag: det är ju en kund från Ica i Ystad!
Och jag blir nåt så alldeles oerhört glad ., och när mannen (som är här bara i helgen och hälsar på) har gått sin väg (efter en varm kram!), så går jag ut på lagret och känner att nu börjar jag att gråta, ja, så rörd blir jag .., och jag säger till chefens fru som sitter i sitt lilla kontor att ..., ja, jag förstår precis varför, ty här kommer en människa som en gång tyckte att jag gjorde mitt jobb bra, inte en som blir nervös och frågar hela tiden och det är nog mest det ..., att detta är någon som tycker om mig för den jag är.
Inte långt därefter får jag en kvinna i kassan.
"Oj, vilken hemtam dialekt det här är ...!" säger jag och då svarar kvinnan att jominsann, hon kommer från Lappland och det gör ju jag med - det visar sig att hon är från Rökå ursprungligen, bara några få mil från Malå .., och hon är fem år yngre än undertecknad och heter Lundberg i efternamn -, om jag nu minns rätt.
Men nu bor hon i Långasand längs lilla kustvägen här utanför, kanske 5 - 6 km från det gula huset på kullen!
Då blir jag så där glad och lycklig igen!
"Jaså, du är från Malå .., men då är vi ju nästan som syskon!" säger hon leende och kunderna som står bakom ler så vänligt.
Sist av allt har jag en man från Boden som är i färd med att betala.
Vi kommer att prata om det här med temperaturer och hur det känns och jag berättar om Bert i Luleå som menar att detta är bara nonsens .., det är inte alls kallare här nere, eller känns kallare, det är bara det att vi klär oss sämre.
Men se det tror mannen från Boden (som sedan länge har varit hallänning) inte ett dugg på och mannen, som är i Berts ålder, säger att det där är bara dumheter, han upplever det precis som jag själv .., att kylan är värre och mer genomträngande här nere, än i inlandet hemma i Västerbotten.
"Det kan du hälsa honom, vad hette han nu .., Bertil ..? Jaså, Bert ...?" säger mannen.
När jag kör hem är jag så trött att jag börjar att gråta, men det är mest för att jag tänker på ystadkunden som var så rar och väl hemma har pv gjort scones och dukat fram och jag berättar om alla dagens möten och sen får jag lägga mig raklång i soffan och han masserar mina ben och jag sveper Klippanpläden över mig och nu är det semester och jag önskar att vi hade en jaccuzzi, det är vad jag önskar.
Å, jag har så många favoritplatser .., det är soffan Ektorp när jag är trött och slut på .., det är här vid datorn med utsikt åt två håll - eller egentligen åt tre - och det är i bilen när vi reser någonstans eller på tåget.
Men mest av allt vill jag nog vara nära vattnet.
Det här var ett ögonblick som jag alltid kommer att minnas.
Det är augusti 2008 och Emma, 11 år, och jag själv, har rest till den grekiska ön Kefalonia.
Värmen är mer än tryckande och närmar sig fyrtio grader.
Då åker vi med på båtturer .,. tre stycken .., bara för att komma ut till havs och känna hur det fläktar .., och just den här dagen är vi ett tjugotal personer med ombord och nu har båten ankrat och vi ska få bada i ett hav som är alldeles turkosfärgat.
"Mormor! Vi ser vem som är försten i .., vågar du hoppa?" hojtar Emma.
Mormor, som är vanvettigt höjdrädd, står länge och tvekar, men till sist tar jag språnget och hoppar rakt ner i allt detta ljuvliga.
En ung man från någonstans-i-Sverige står länge och tvekar.
Om och om igen hoppar Emma.
Mannen tvekar.
"Men vad f*n ..., vågar flickan så ska väl ...?" säger han och så ..., tjopp, i!
Applåder och leenden!
Och medan jag själv ligger där i allt det turkosblå och plaskar och är lycklig över att jag vågade, frågar en kvinna (som också ligger i vattnet) om vi är från Sverige?
Hon frågar på nånting som liknar norrbottniska.
Det är vi ju.
Och så börjar vi prata.
Det visar sig att kvinnan heterMaria Young, hon är född i Norrbotten, gift med Don som är engelsman och paret bor i Sheffield, precis som bloggerskan Anna .., och det blir en stunds småprat där vi ligger i vattnet och även efteråt ..., och senare på dagen ska vi komma att äta lunch tillsammans i någon stad vars namn jag nu har glömt bort.
