När det blir för mycket ...

Nästan hela dagen står jag i kassa 1.

C är sjuk och i hennes ställe kommer den rara Emmeline och hon tar brödet och mejeriet och tar hand om beställningarna .., löser av mig till lunch och sen får hon gå hem och vid fyratiden kommer den alltid lugna Lena och tar min plats och det är som om jag bara pustar ut just då .., nu behöver jag inte hela tiden ropa på Mattias eller Emmeline om jag känner mig osäker på nånting som har med posten att göra, där sitter Lena.

Från fyra och framåt växer köerna hela tiden och jag får ta hand om en äldre man som har nästan tio olika spelkuponger, dom ska alla förlängas/förnyas och det ska kollas om där när någon vinst och en kupong ger ett frispel och den som det är vinst på ska man spara och häfta ihop med vinstkupongen, men det sprutar kuponger ur apparater och jag tänker att nu dör jag.

Det gör jag inte.
Men nästan.

Och sedan står jag i kassa 2 och plötsligt uppenbarar sig en man där och säger ..."men vad ser jag .., lilla vän, är du här ...?" och min första tanke är att detta är någon som jag har träffat vid havet, men det är det inte .., och mannen, som kanske är 65- 70 år .., tar min hand och säger att "men Bettan ..., inte väntade jag mig att se dig här!" och där kommer fler snällord än så och då förstår jag: det är ju en kund från Ica i Ystad!

Och jag blir nåt så alldeles oerhört glad ., och när mannen (som är här bara i helgen och hälsar på) har gått sin väg (efter en varm kram!), så går jag ut på lagret och känner att nu börjar jag att gråta, ja, så rörd blir jag .., och jag säger till chefens fru som sitter i sitt lilla kontor att ..., ja, jag förstår precis varför, ty här kommer en människa som en gång tyckte att jag gjorde mitt jobb bra, inte en som blir nervös och frågar hela tiden och det är nog mest det ..., att detta är någon som tycker om mig för den jag är.

Inte långt därefter får jag en kvinna i kassan.

"Oj, vilken hemtam dialekt det här är ...!" säger jag och då svarar kvinnan att jominsann, hon kommer från Lappland och det gör ju jag med - det visar sig att hon är från Rökå ursprungligen, bara några få mil från Malå .., och hon är fem år yngre än undertecknad och heter Lundberg i efternamn -, om jag nu minns rätt.

Men nu bor hon i Långasand längs lilla kustvägen här utanför, kanske 5 - 6 km från det gula huset på kullen!

Då blir jag så där glad och lycklig igen!

"Jaså, du är från Malå .., men då är vi ju nästan som syskon!" säger hon leende och kunderna som står bakom ler så vänligt.

Sist av allt har jag en man från Boden som är i färd med att betala.

Vi kommer att prata om det här med temperaturer och hur det känns och jag berättar om Bert i Luleå som menar att detta är bara nonsens .., det är inte alls kallare här nere, eller känns kallare, det är bara det att vi klär oss sämre.

Men se det tror mannen från Boden (som sedan länge har varit hallänning) inte ett dugg på och mannen, som är i Berts ålder, säger att det där är bara dumheter, han upplever det precis som jag själv .., att kylan är värre och mer genomträngande här nere, än i inlandet hemma i Västerbotten.

"Det kan du hälsa honom, vad hette han nu .., Bertil ..? Jaså, Bert ...?" säger mannen.

När jag kör hem är jag så trött att jag börjar att gråta, men det är mest för att jag tänker på ystadkunden som var så rar och väl hemma har pv gjort scones och dukat fram och jag berättar om alla dagens möten och sen får jag lägga mig raklång i soffan och han masserar mina ben och jag sveper Klippanpläden över mig och nu är det semester och jag önskar att vi hade en jaccuzzi, det är vad jag önskar.

Just nu.