Dagens fönster ...

... finns i Nora, i Västmanland.

Ulrika - flitigaste fönsterfångerskan i världen, tror jag -, tog bilden!

Kväller ....

Ja, den må vara på gränsen till utsliten, men jag tycker så oändligt mycket om dom här raderna av Tomas Tranströmer.

Jag hade dem nedskrivna på ett vitt papper, som sedan tejpades fast på kylskåpsdörren.


Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte
omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är
människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den
solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och
Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.


Tomas Tranströmer
ur För levande och döda (1989)

Och tänk ..., även hos människor i små gula hus, öppnar sig valv bakom valv.
Oändligt.

Någon behöver hjälp ....

Cecilia N sa...

Håller med dig. Det var mycket "Norrland" i den övre bilden och jag tänker nog också hellre på turkost badvarmt vatten än det mörkblå på himlen i norr nu i kväll, det som de hade talat om på radion i såna termer i morse att maken bytte till vinterdäck ...

Men mest kommenterar jag idag för att be dina kunniga läsare om hjälp inne hos mig. Jag har varit i skogen och fått med mig ... ja vadå?

Alldeles enkelt är det inte ...


... att få i pElle två större piller.

Och så ett kvällsfönster ...

Man skulle kunna tro att bilden är tagen hemma i Västerbotten, så där vid någon insjö eller större tjärn ute i skogen.

Så är det inte.

Bilden är från Dalarö och den som tog den var Kjell, han som brukar ägna vintermånaderna åt att hissa segel i turkosfärgat vatten - långt borta -, på andra sidan klotet.


Då kan det se ut så här.
Båten heter Tre Viljor.

Just nu, i början av oktober, skulle man väl lätt som en plätt kunna tänka sig att dyka rakt ner i det där härligt turkosfärgade havet.

En dag på jobbet ...

Fredagmorgon vid åttatiden.
Tvekar en aning .., ska jag ta bilen eller moppen?
Det är nästan storm ute, men uppehåll .., och jag väljer moppen.
Vinglar ibland lite hit och dit, men den där frihetskänslan uppväger allting.
Åååå, så härligt det är!


Stannar till i Steninge och fångar himlen för ett ögonblick.
Släpper förbi några bilar.
Känner lagårdsdoften från Stigs kor.


Att vara kassörska, är nästan det bästa som finns, i alla fall ibland.

Och det är full fart på morgonen .., kassorna ska tas fram och alla morgontidningarna och plötsligt kommer kvällstidningarna med sina bilagor och allt ska skrivas in och det som är överblivet returneras ..., och från ATG har det kommit nya kuponger som ska sättas fram i tipsavdelningen och chefens underbare svärfar Sven-Åke hjälper mig att fixa dörrarna som inte vill öppnas som dom ska och så kommer förstås kunderna och det ska hyras släp och lösas in spelvinster och skickas paket .., en hemstickad tröja, två virkade grytlappar och en bok av Camilla Läckberg .., allt detta paketeras i en grön kartong som ska skickas till släktingar i USA, ja, fast inte mina.



Vid halv elva blir det fikarast.

Igår hade vi KU (konceptuppföljning)-besök.
Det betyder att en kontrollant från Hemköp kommer på besök och inspekterar butiken .., kontrollerar att vi håller efter bäst-före-datum, att där inte är tomt i hyllorna, att vi har rätt storlek på etiketterna och att där finns etiketter till varje vara .., han kollar om soptunnorna är rena och så där så vi inte har oordning i butiken och så får man ett visst antal poäng och blir man inte godkänd så noteras detta och kontrollanten återvänder för ny inspektion inom några veckor.
Ett mail går ut till alla hemköpsbutiker och där får man då skämmas, dvs, om man inte har klarat poängen och därmed inte godkänts, ja, butikernas poäng redovisas.
Ni kan ju gissa vilken press detta är!
Och ni förstår ju också att vi blev godkända igår.
Tårtan från Östras Bageri bjöd chefen på och den var himmelskt god!


Personalrummet är litet och som alla andra personalrum i butiker .., inte särskilt ombonat.

På anslagstavlan sitter försäljningssiffrorna .., där finns en lapp om insamling till arbetskamraten som har blivit mamma för första gången .., någon har tackat sommarjobbarna för att dom varit så rara och trevliga och någon annan har besökt Kivik och sett den jättelika äppeltavlan; det är den - äppeltavlan,, dock inte årets - som är på vykortet.

Och på bordet varuprover .., nya brödsorter .., kex från en ny leverantör.


I charken arbetar idag Ann-Marie och Peter.



Såja, nu är jag tillbaka till kassan efter fikat.

Nej, det är inte särskilt ombonat här heller och ibland tänker jag att i mitt nästa liv, då skulle jag verkligen vilja arbeta i en vacker miljö!
Nåja, detta är verkligheten.
Längst till vänster syns postdisken, sen kommer ATG-maskinen och intill den Svenska Spels apparat.
Ni kan ju tänka er att en kund har spelat på hästar för 166 kronor och så diverse spel på Lotto/Keno för 344 kr och så har han eller hon handlat varor för 189 kr.
Alla dessa summor ska separeras och läggas i respektive kassa, men så kanske kunden vill betala med sitt Visakort - ja, alltsammans - och säger då att FÖRUTOM att spelen och maten ska betalas, så vill han/hon dessutom ha ut 350 kronor mera än det totala beloppet.
Då gäller det att man har koll, det vill jag lova, för rätt summa ska sedan till rätt kassa.



När klockan är två och jag tänker att åå, nu är det bara en timme kvar (benen värker!), kommer Carina och säger att nu är det dags för mig att gå hem för dagen.

Va? Vilken lycka!
Jo, jag har läst fel på schemat.

Ute på lagret kämpar chefen med att sätta ihop ett ställ.
Vid pilen hänger vårt allra viktigaste arbetsredskap: sprättkniven!


Och jag tar på mig anoraken och halsduken och tittar in i köket.

Där sitter Ann-Marie (ansvarig för charken) och prickar av sina varor på följesedeln, medan Peter (också i charken) gnuggar sig i ögat.

Peter och Ann-Marie är u n d e r b a r a arbetskamrater!


Och så hemåt i blåsten!

Möter Sven-Åke och Elvy som kommer körande och vinkar så glatt .., och se där kommer en byggare med sin firmabil och han vinkar också .., och sist av allt blir jag omkörd av Ann-Marie som också har slutat för dagen.
(Hon är inte bara charkansvarig, hon är bondmora också.)

Det är då jag tänker att det är just sånt här, som gör att man känner sig lycklig.
Eller att j a g känner mig lycklig.

Ibland hör jag människor som säger att ..., "å, det är så skönt att vara anonym".
Så är det inte för mig.
För mig är det en trygghet och en hel massa glädje; detta att man är en del av ett större pussel .., att man blir igenkänd .., bara en sån enkel sak som att någon vinkar glatt och hälsar.

Eller som den gamla tanten som idag bad Carina - som just då stod i kassan - att hon skulle hämta mig från fikarummet.

Jag tog för givet att jag hade gjort fel, slagit in fel vara eller nånting sånt, när Carina kom och hämtade mig.
Så jag gick till kassan och där stod den lilla tanten (som hade höga kindkotor och såg ut att kunna vara av samesläkt) och jag frågade om det var nånting jag kunde hjälpa till med?

"Nej, jag ville bara säga .., du vet, jag är från Arjeplog egentligen, ja, några mil utanför Arjeplog och jag vet ju att du också kommer från det hållet ., ja, det vara bara det jag ville ..", sa tanten och looog så varmt.

Det är det jag menar.
Att vara en del av nånting.

Förmiddag ...

... eller morgon, i landet Halland.

Och detta är den bästa dagen; det är dagen när man vet att tre lediga dagar ligger där som guldkorn framför en.

Återstår nu att arbeta till klockan tre och därefter är det bara att susa iväg hemåt!

Och alla ni som - liksom min australiensyrra -, heter Birgitta: grattis på namnsdagen!

Fredagsfönstret ...

... finns i f.d. smedens lilla hus - i byn Eftra -, som inte ligger så värst många kilometer från det gula huset på kullen.

Där stod jag och försökte titta in i en annan värld.

Ett annat liv.

Sen åkte jag hemåt.

Efteråt ...

Den trötta arbetskamraten "skor sig".

... när vi har handlat och gjort allt klart med tidningsreturerna och det övriga som ska tas om hand när vi stänger för dagen .., byter vi om i personalrummet.

Eller mer som omklädningsrummet.

Alexandra, som hela dagen varit så trött och berättar att hon inte sover bra om nätterna, har på eftermiddagen inmundigat en energidryck och när det väl är dags att säga hejdå, då börjar hon piggna till - men om man samtidigt som man arbetar pluggar på högskolan -, så är det kanske inte underligt att man blir utmattad? tänker jag.

I morgon är hon ledig och å, så jag hoppas att hon får sova gott i natt.

För ovanlighetens skull kör jag bil hem - pv har hämtat moppen -, och väl hemkommen bjuds jag på en himmelskt god fisksoppa, made by pv ..., och det är ungefär då som jag från tv:n i vardagsrummet hör att Tomas Tranströmer har tilldelats nobelpriset i litteratur och då blir man så lycklig så det rent spritter i själen!

Jysses, vilken glädje!

Hällregn ...

... och vi tar "fabrikörsrundan" och regnet vräker ner och jag har tagit fram vinterkappan med stor kapuschong och duschat och gjort mig klar innan det är dags att ge sig av till affären, men det var helt onödigt, för regnet kommer insusande från väster och rakt in i kapuschongen och inom loppet av en minut har jag lockig lugg och harry springer hit och dit och halkar på mossiga stenar och mest av allt vill han hem, till värmen.


Långt där borta till höger brukar man kunna skymta Falkenberg, men inte idag.

Det är grått och ännu mera grått.

Och nu ska jag ge mig av!

Torsdagsfönstret ...

... finns - just det - i det lilla gula huset i landet Halland.

Det här med hopplösa fall ...

Och apropå jobb, ska jag säga nånting annat.

Den som varit med här ett längre tag, vet hur hysteriskt orolig jag var när jag bytte arbetsplats i Ystad; från den lilla, lilla kvartersbutiken, till stora Ica Supermarket.

Och sen, något år senare, när jag skulle bli kassaansvarig och räkna och bokföra kassorna och allt vad därtill hörde.

Ny sväng igen .., och jag kräktes och var hemma i två dagar och chefen sa ..., när jag kom tillbaka: "har du haft maaagsjuuuke?" (han är gotlänning) och jag svarade ... "nä, mental härdsmälta!"

Men det gick ju bra allt det där och jag kände mig trygg i jobbet.

Och så fick jag arbete på Hemköp och nu var det ännu värre; nu var det spel på hästar, Lotto, Keno och gud-vet-allt och det var släpvagnsuthyrning och postärenden och jag ville bara försvinna från jordens yta och hade mardrömmar och ångest och att moppa till jobbet kändes som om jag vore på väg till slakthuset!

Och nu?

Men å, så roligt jag tycker att det är med postärenden och jag läser i Postens Handbok och försöker lära mig ännu mera och jag gör fel och lär mig av misstagen och nej, jag kan inte allt om spel på Lotto och inte har jag helkoll vilken dag som V65 går på, men det gör inget, allt löser sig och det är så väldigt kul alltsammans!

Min välkända enjängdhet och mitt behov av trygghet i vardagen, det är stort, det inser jag.

Men tänk .., att till och med för en sån människa, så löser det sig.

"Allt går i Västerbotten", brukade min modiga mamma säga.

Så även i Halland, tydligen.

Ja, det var lite uppmuntran till den som ibland känner just så här.

Jag kan väl knappast vara den enda människan i världen som reagerar så våldsamt på det som är nytt och främmande .., och mest av allt är - eller var - det förstås rädslan att göra fel .., att skämma ut sig.

Just så.

Igår ....

... kom den första flaskan med julmust seglande på kassabandet.

Idag ytterligare två flaskor.

Ja, lika bra att säga det på en gång: God Jul till er alla!

Kvart i nio till tre ...

Det absolut bästa jag har gjort i mitt liv - arbetsmässigt -, är att ha gått ner rejält i tid.

Under hela tiden i Malå arbetade jag kanske 80 % .., under tiden i Ystad var det ungefär något liknande, men mera tid när jag blev ensamseglare och det var då som blodtrycket sköt i höjden och jag började känna hur det susade i huvudet.

När jag i december förra året sökte arbete på Hemköp, meddelade jag på en gång att jag inte var intresserad av heltid. Det skulle aldrig fungera .., jag får för ont i knäet, i benen och i fötterna och blir alldeles stel som en pinne om kvällarna.
Allt detta kom som ett brev på posten efter knäledsoperationen.

Så nu arbetar jag oftast antingen förmiddag från 8.45 - 15.00, eller eftermiddag, från 13 - 19, eller 14 - 19. Det är helt u n d e r b a r t!

Söndagarna är längre; då är det 9.45 - 17.15, men det går det med.

Skulle jag klara mig på den lönen om jag hade bott kvar i Ystad och haft min lilla 1:a?
(Där fick jag ofta ut kanske två tusen kronor mera var månad och kände mig som miljonär och det är ändå löner som andra kanske gapskrattar åt.)

Ja, det skulle jag, allra helst som jag är så enjängd och går i samma anorak och blus stup i två, dvs, inte lägger särskilt mycket på klädinköp.

Och inget studielån finns som ska återbetalas, bara en sån sak.

Sen är det ju också så, att vill jag ha ett l i v och inte vara konstant trött, så är detta - för mig - ett perfekt alternativ.

Jag brukar ibland tänka på kvinnor i Indien eller andra ställen på vår jord; kvinnor som arbetar tolv, tretton timmar per dag och sju dagar i veckan, och kanske bor dom i plåtskjul utan rinnande vatten .., utan elektricitet .., där finns ingen tvättmaskin, ingen dammsugare, ingen spis att laga mat på.

Oj, vilken oerhörd gåva och förmån att vara född i den här delen av världen!

I morgon är en ny dag och då börjar mitt arbetspass klockan två och nu kan jag alltså ta vara på hela den här eftermiddagen och kvällen och halva morgondagen .., och bara njuta.

Ack, så ljufvligt!

Onsdagsfönstret ...

.... finns i det lilla gula huset nedanför kullen, allt uti landet Halland.

Huset, vars ägare (en av dem) är uppvuxen i Ystad.

Ägarens hustru är en av de absolut vackraste kvinnor jag vet och närmar sig nog 75-årsstrecket.

Uppdaterat: ojdå, här har jag råkat lägga in två dagens fönster, upptäcker jag, ja, så kan det bli när man lägger in dem i förtid och glömmer kolla datum ,-)

Dagens fönster ..

Här kommer fönster susande från när och fjärran!

Det här finns i Vadstena, nämligen i klostercaféet.

Fönsterfångerska: den alltid så flitiga Ulrika.

Olikheter ...

I tv:s 21-nyheter får vi veta att det har "hållts förhör" .
Hållts?

Det är vad pv också säger.

Hållts.

Jag, som i många andra stycken pratar helt galet, säger hållits.

Nu skulle det vara intressant att veta hur långt upp i landet det sägs "hållts"?

Vad säger ni?

Utläst ...

Såja.

Nu har jag läst ut boken som handlar om herr Persson.

Vad tycker jag?

Jo, en intressant början där man får följa författarens uppväxt, men sedan blir det mest en en enda lång redogörelse om den strålande karriären, om missbruk av olika slag .., om kärlekshistorier, föräldraskap och den omtalade Geijeraffären, inte minst, vilken jag nästan hade glömt bort.

Det känns som om den här boken är skriven för män; ja, för en viss sorts män.

Kanske författarens grabbkompisar?

Betyget?

Tjaaaa .., på den där tiogradiga skalan, så säger jag .... 4.

Egentligen gav den här boken mig - ingenting -.

// Jag är urusel på att "recensera" böcker, att få bokstäverna att säga vad jag egentligen menar.
Och så är jag så orolig att författaren ska googla på sitt namn och råka läsa det man har skrivit och hur roligt kan det vara att bli sågad jämns med fotknölarna, oavsett hur berömd man är?
(Minns när Johan Wester hade gjort just det och hamnat på min blogg! Nu var det ju tvärtom bara rosor, men ändå.)
Och vem är jag till att tro mig veta hur nånting ska skrivas?
Därtill vore det ju aningen penibelt om jag är den enda som tycker att en bok är urusel och den samfällda kritikerkåren hyllar samma bok till skyarna! (Jo, sån är jag).
Nåväl, när jag hade skrivit inlägget här ovan, googlade jag på recensioner av boken och det här var den första jag ramlade på.
Hon skriver e x a k t det jag själv tycker och jag är fylld av beundran för sättet hon formulerar sig på .., det är precis på pricken mina tankar!

Tre nya ....

Lycka ....

... för en avlång hundvalp: att gräva en grop eller två.

Lycka för hans matte: att kalasa på mjukt tunnbröd.