Vid kvart i åtta på kvällen ringer telefonen.
Vi sitter i soffan Ektorp och väntar på ett program om Peter Forsberg och pv svarar och räcker mig luren efter några sekunders prat bara.
Och jag blir så glad när jag hör vem som är i andra änden av luren, för det är en av mina
allra bästa vänner och för fyra år sedan åkte vi tillsammans till Samos, tillsammans med en åttaårig lintott som var Emil, och det blev en sån himla bra vecka.
Min plånbok är som en slags liten dagbok.
Längst ner har Emma skrivit om när vi var på den grekiska ön Kefalonia.
Och ovanför har jag själv noterat att Emil just har givit kringstrykande katter fisk och att det var den 26:e augusti 2007 och plus 35 grader i luften.
Det var då den där gode vännen var med.
Vi var verkligen
bara vänner (men "bara vänner" betyder mycket här livet) och han bodde i ett hotell snett över gatan och på dagarna hyrde vi moppe och Emil ville
bara åka med honom, för mormor hade ju minsann vurpat.
Moppeturen runt ön.
Och Emil som vägrar att åka med mormor sedan hon kasat omkull med honom där bak.
Nu retar jag honom, den där gode vännen, för att han skrivit så kortfattat på julkortet, bara namnet.
"Ja, ja .., du fick kanske kramp i armen?" säger jag som den retsticka jag är.
Då visar det sig att den här vännen, han ligger just på sjukhus i Karlskrona och har genomgått en hjärtoperation, så där poff, bara ..., han som i alla delar har levt ett så sunt liv, just han har genomgått en by-pass-historia och jag tappar nästan andan av förskräckelse!
Så fort kan det alltså gå!
Från ena dagen till den andra kan allt förändras och jo, jag har verkligen vetat det hela tiden, men
ändå .., i den här åldern kan allt hända och nu har det hänt.
Och vi pratar om hur han har det (dom är två på salen och bara en liten, liten tv, men han är ändå för trött för att orka titta och han har inte så mycket som öppnat boken som ligger där intill på sängbordet ..) och det har varit tuffa dagar efter operationen och snart får han kanske komma till hemsjukhuset och jag önskar verkligen att
Halmstad Karlskrona låg lite närmare, då skulle vi absolut åka och hälsa på honom, men det kanske vi gör ändå.
Sen säger vi hej och tack och god fortsättning och krya-på-dig och där sitter vi i soffan Ektorp och tittar på programmet om Peter Forsberg och mellan varven tänker jag på hur hastigt tillvaron kan förändras.
Just så.
