Spridda skurar ....

Lite till vänster om stegen i Tylössand ...

Igår.

Gråmulen dag .., lite duggregn .., och mellan varven uppehåll.
Det var tänkt att vi skulle ta ett hastigt dopp i Steninge, men vågorna slog över hela piren och bara tanken på att ramla i stenskravlet kändes inte alltför uppmuntrande, så vi beslöt att inställa det hela.
Men den tredje badkompisen föreslog handikappbadet i Tylösand.
Nja, sa friherrinnan, hon var nämligen bortbjuden och skulle inte hinna.
Ja, okej då, sa jag.

Det tar väl en tio minuter kanske att köra till Tylösand och själva handikappbadet påminde om Solviksbadet hemma i Malå. En liten glänta .., en halvmånformad strandremsa och så en stor cementerad brygga eller vad man ska kalla det, med en stege ner till direkt-djupa-havet.

Där var välordnat och fint och man kan tydligen följa en snorkelled, det hade jag ingen som helst aningen om!

Men det blåste friskt .., den som har god syn ser hur vågorna slår upp över stenarna.
Badkompisen - en oförfärad madame från Österbotten - tog ett fast tag om "relingen" och gick nerför trappan (den är såphal! ropade hon) och doppade sig.

Själv tog jag det piano.
Den där ledstången satt löst och när jag kommit lite mer än halvvägs, slog vågorna över hela mig, över huvudet och rubbet och jag vågade inte gå längre ner, av rädsla att tappa balansen och segla iväg nånstans.

Och jag saknade friherrinnan.
Det hade känts tryggt att ha henne där.

Sen blev det arbete från två till åtta.
Stressigt - stressigt!
Bäst var ögonblicket när Nellie tittade in. Nellie sommarjobbade i charken och gjorde det med den äran .., så rar och go och fin. Nu kom hon fram och surrade när jag stod vid postavdelningen och jag frågade hur hon hade det och hon sa att åååå, hon var så nervös, ty idag, just idag onsdag, ska hon flyga till Zermatt i Schweiz och där börja arbeta på en restaurang, så där som många svenska ungdomar gör.

Jag böjde mig fram, drog henne intill mig och gav henne en lååååååång kram och sa att det kommer att gå bra och när hon sa "Bettan, jag är så glad att du var här idag ...", så kände jag hur svårt det blev att prata.

Ååå, alla dessa fina, underbara ungdomar som på ett sätt har känts som mina små kycklingar!

Sen fotbollen och all glädjen med den!
Och nu morgon och ledig dag.

Skrollar mig fram på Instagram och blir inutivarm av den här bilden, men den stämmer liksom inte för mig. För mamma var det mest bara sorg och elände. Allt som hon inte fick ihop i huvudet .., den där röran som hon så ofta pratade om till en början. Men man  ö n s k a r  ju att det kunde vara så där.
Så länge.

Tittar på morgon-tv.
Dricker kaffe.
Drar väckarklockan som har stannat på tre.
Och pratar med sonen som igår tillbringade drygt sex timmar hos tatueraren Mika.
Resultatet syns här ovanför och jag tycker att denne Mika är rena konstnären!
Att jag själv inte vill ha tauteringar, ja, det är en sak, men detta tycker jag är så bra gjort!

På min mammas sida har vi samiskt påbrå - det har väl nästan alla hemifrån, mer eller mindre - och när jag ser bilden på Anders arm, så tänker jag på min mammas mormor - i mitten på bilden -.
Som ni ser har vi inga halsar i den här släkten; ja, somliga.

Det hade för övrigt inte jag heller ...

Och nu är det alltså ledig dag och jag ska laga fisksoppa och grannarna Gun och Göran ska äta middag med oss och på det hela taget känns det bra.

Ha nu en riktigt, riktigt fin dag alla rara bloggvänner!

Dragning på söndageftermiddag ....

 

Förstapriset är två vackra julkort, förfärdigade av Eva på Frösön.

Fina kuvert med inrikesporto ingår.

Och tröstpriset en liten pärlängel, inhandlad på Annies Gård för en tid sedan.

Ann i Göteborg var först ut .., någon fler som vill vara med?

Dagens fönster ...

Färingtofta kyrka

.... fångades på väg hem från min syster i Skåneland, det var förra hösten, tror jag.

Och till helgen kör vi samma väg igen .., då stundar nämligen gåsmiddag hos samma syster.

Änglar finns! 

En finns i Slöinge på vårdcentralen.

Utan att behöva uppsöka läkare för att få en undersökning, får jag utskrivet den starkare sorten av Alvedon. Tar jag två av dom innan jag åker till jobbet, klarar jag mig fram till sex,-  sjutiden.

Bara att veta att man   h a r   någorlunda smärtlindring, gör att man klarar sig bättre.

"Du kan väl komma över och titta lite ...?"

Den vackra golvlampan ...

Strax efter att jag varit ute och fyllt på fröautomaterna (lille ekorren sitter nedanför eken och knaprar på nedfallna frön och den är så totalt orädd och flyttar sig bara nån halvmeter när jag kommer), knackar det på ytterdörren. Det visar sig vara grannen Gun och nu håller hon och Göran på att tömma huset som är sålt; dom tre döttrarna har redan varit där med sina familjer och fått välja och vraka och nu är det bara resten kvar och senare idag kommer en bil från Erikshjälpen och hämtar det som blir blivit över.

"Så .., ja, jag tänkte att ni kanske hittar nånting ni vill ha?" säger Gun leende.

Och så tar hon mig med på rundvandring; först till dom två friggebodarna (där blir två gästsängar helt plötsligt våra, plus en såååå fin byrå som Göran gjort) och så in i själva huset och där står den vackra golvlampan i Carl-Malmsten-stil - den har också Göran gjort och en vägglampa i samma modell finns och tänk, båda hamnar hos oss!
Vilken lycka!

Lägg därtill en vacker matta .., stora lerkrukor .., ännu en byrå (!) och några böcker.

Den här, till exempel.
Ett slitet exemplar av "Stina och Lars i Afrika" och med ett hur icke-politiskt-korrekt-omslag som helst, men ändå .., jag faller pladask!

På bokens insida kan man läsa följande ....
Hur gammal kan Göran ha varit då?
Åtta, nio år?
Och enbart tanken på att en liten Göran suttit och läst den boken, värmer mitt hjärta.

Ett antal stora bilderböcker av ElsaBeskow fick också följa med hem.

Och en alldeles egen bok fick nog Göran också som lillpojke ...?
Eller är den kanske inhandlad långt senare?

Min mamma läste ofta rimsagor för mig, ja, hon kunde dem utantill och hur ofta fick jag inte lyssna till sagan om den lilla rabarberknoppen ...?

Så här gick den.

Dagens fönster ...

En fönsterbild, knäppt på en av mina zombiehasarrundor i sjukhuskorridoren på USÖ. :-)

 

// Ja, så skriver Ulrika som nu är hemma och ger sig själv sprutor .., se där, kanske kan hon senare börja arbeta inom vården! Krya på dig!!

En glädje som betydde så oerhört mycket ...

Efter det som hände i Paris och efter att ha läst braskande rubriker om polarisar som smälter fortare än kvickt och känt en slags uppgivenhet över världens tillstånd (det var nu inget nytt -  i och för sig -, men det blev så påtagligt ...) åkte jag till jobbet igår vid halv två.

Arbetade till åtta .., och sista två timmarna var det tomt och ödsligt i butiken.
Aldrig, inte på mina fem år i affären, har jag varit med om ett sådant lugn.

Vid halvniotiden var jag hemma, precis lagom tills fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark skulle ta sin början. Den där Viktiga Matchen.

Jag hade köpt en landgång som vi bestämde oss för att dela på .., och så tog vi var sitt glas ekologiskt rött vin och jag skruvade upp (nej, man skruvar inte längre upp .., men ni förstår) tv-ljudet på nästan-max .., och så började matchen.

Emil Forsberg från Sundsvall från början.

Och tänk .., då fulkomligt översköljdes jag av glädje!
En slags tillsammansglädje .., känslan att dela ett intresse och ett hopp tillsammans med femtio tusen andra människor (alla vid tv-apparaterna icke inräknade) och det kändes som om jag skulle börja gråta .., allra helst som en man - ursprungligen från Sundsvall - gjorde Sveriges första mål och vi ropade "jaaaaaa!" och just i den stunden tänkte jag inte ett ögonblick på all död och elände och inte på smältande polarisar heller .., det var bara en massa  g l ä d j e!

Och jag var så glad att få dela den med den där smålänningen som satt i soffan och var precis lika intresserad och hängiven som jag själv!

Så därför skriver jag: "stooort tack till det svenska fotbollslandslaget som fyllde mitt och säkerligen många andras hjärtan med sååå mycket hopp och glädje igårkväll!"



Och jag skulle ge nästan vad som helst för att få vara med om detta.
Tänk ..., tänk om Sverige går vidare till EM i Frankrike.
Tänk ., om man finge se en enda match på plats!

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Den här veckan är mitt bästa längtan och förberedelser för resan till London och Henriks Graduation Ceremony.
Nu kan man tycka att det inte behövs så himla mycket förberedelser för en Londonresa, men jag har tänkt sy mig lite nya kläder och nya resväskor måste också inköpas. 

 

Fast det är förväntningarna som är roligast - julmarknaden i Hyde Park och pyntet på Oxford Street och allt möjligt annat. Jag gläder mig så!

London, here we come!

 

 

PS På bilderna ses den nyblivne “Master of Arts in Fashion Business Management” och den mantel som alla MA ska bära.

 

Kram Ann.

Försök-hitta-glädje-lotteriet .....

Så här i svallvågorna efter det som hände i Frankrike, känns det mer eller mindre meningslöst att leta efter glädje. Men så tänker jag .., nej, så kan det ju inte få vara .., då blir ju allt bara ännu värre!

Alltså tänker jag inte lägga mig platt för fanatiska män med kulsprutegevär .., nej, nog ska vi väl ändå hitta nånting som har värmt våra hjärtan .,. i alla fall under dom närmaste sju dagarna?

Nästa söndageftermiddag är det dragning .., och förstapriset är dom här vackra julkorten i C5-format som jag har beställt från den fantastiska Eva på Frösön. Har man oturen att inte vinna dem, kan man köpa dem hos Eva.

Titta bara på dem! Där finns hur mycket som att vila ögonen på!
Sååå fina!

Kuvert följer också med.
Och ett inrikes porto.

En liten ängel som tröstpris, kan det vara nånting ...?
Jo, det tycker jag.
Den är pytteliten .., kanske 5 centimeter och inhandlades på Annies Gård förra helgen, då, när det var nån slags julmarknad där.

Småänglar kan vi nog behöva i dessa dagar.

Ja, nu vet ni, alla rara vänner.
Stopptid nästa söndag klockan 11.00

Söndagsfönstret ...

Tänk, att den blommar ännu, doftrankan som vi fick av pv:s faster Maj-Britt i Bjärlöv i Skåne.
Det är nog två år sedan blomman kom hit .., och i sommar har den fått bo i växthuset och har blommat överdådigt ..., nu är det slut på utelivet och den står här vid sidan om datorn och sprider glädje.

Dagens fönster ...

Ett fönster .., när världen liksom rämnar och faller i små bitar.
Så meningslöst det känns.

Och man känner en sån ofattbar vanmakt och tänker att .., men var ska det sluta?
Och barn som växer upp nu .., vad tänker dom?

Från tre natten mot idag och tills nu, har tv:n varit påslagen.
Där syns trötta och glåmiga reportrar .., skräckslagna människor vittnar om förfärligheter  .., reklam mitt i allt detta .., och Arne Weise som berättar om ett reprisprogram .., där är fransmän som förlorat anhöriga .., systrar och bröder, mammor och pappor ..., och aldrig ska livet bli detsamma.

Och här, hos oss: nelly på sängen i Gunnars rum .., och genom köksfönstret ser jag den lilla ekorren som sitter under körsbärsträdet och knaprar på nedfallna solrosfrön ..., kala grenar vajar i vinden .., och en oändlig tomhet sprider sig inombords.

"Jag tar harry med mig till hamnen .., sätter du på kaffe ..?" säger pv.

Det som betyder nåt ....

Om man tänker efter vad som är väsentligt här i livet - det korta eller långa liv vi nu får -, så åtminstone för egen del, så nog är det alla dessa mänskliga möten som sätter mest spår.

Och inte behöver det vara något långt möte heller.
Inget invecklat.

Nej, det räcker så gott med att ta bilen och svänga förbi det lilla bageriet i Slöinge - då, när jag ändå har hämtat ut den nya boken som kommit till Matöppet - och där, bland bullar och bröd, mötas av två kvinnor som med sina leenden gör mig så innerligt glad.

Det betyder nästan allt.
Mänsklig värme.

Och tänk, alldeles gratis är det!

Äntligen! 

Den glädje jag kände när Jessica - sekreterare åt den danske kirurgen som ordnade min första knäprotes -, meddelade att i mitten av december, då får jag komma till Hässleholm och då blir det röntgen och möte med den vänlige doktorn som sist sa att "ja, jag ska erkänna att jag är missnöjd med hur den här operationen utföll, det blev inget bra resultat Elisabet".

Kanske får jag äntligen hjälp?

(Den nya protesen som jag fick här i Halmstad, den är underbar! Jag känner inte ens att den finns!)

Dagens fönster ...

.... finns i ett litet gult hus nedanför en kulle .., allt uti det fagra landet Halland.

Och här är vinnarna ...



Filmen tar ett abrupt slut .., men vinnarna hinner nog presenteras.

Nåja.

Den som vann den lavendeldoftande nyckelringen, det är en madame som älskar att plocka bär och svamp .., som nästan lever för sina barnbarn .., bjuder på alldeles underbara maträtter och tycker om att gå vid havet.

Och den som får boken "Skånes somrar ila" .., ja, det är en kvinna som tillhör det mer oförfärade slaget. Hon har tre söner, sjunger i en rockig kör och vågar färga håret i alla möjliga nyanser.

Då vet ni.

Och Anne i Mantorp .., jag kom för mitt liv inte på vad ditt bästa var. Nu vet jag.

Hej!

Mitt bästa den här gången är att mitt bråkiga knä börjar bli mindre bråkigt. Så i morgon äntligen ska jag åka till badhuset tillsammans med 3 barnbarn och diverse föräldrar. Tippar att det besöket blir det allra bästa i veckan.

I badhuset är det 29 grader i vattnet på onsdagarna och man får väl säga att det är en viss skillnad mot dina dopp i havet. Men som jag önskar att jag hade möjlighet att vara med er. Jag inbillar mig att det inte bara är bra för själen utan även för kroppen med kallbad. Heja dig och Friherrinnan!

Kramar till alla/Anne i Mantorp

Tack till er alla!
Så roligt det är att ta del av er glädje!

"Vi ringer upp er på telefon ..... klockan .. fjorton och tio".

#hässleholmssjukhus

Din stund på jorden .....

....eller min.

En halvtimme i lä för vinden och med hundarna intill mig.
En svart nos i mitt knä .., lena öron mot min kind.
Gräsänder som nästan blåser bort i vattenbrynet.

Och lillpigan som inte alls tycker om blåst och hennes öron som ligger som en rem mot bakhuvudet.
Alldeles stilla sitter hon och hoppas att vi snart ska gå hem.
"Vad ska detta vara bra för ...?"

Någon har lagt fina stenar på rad.

Sånt bryr sig nelly inte om.

Nästan hemma.
Solljus och blå himmel.

Väl hemkommen tittar jag på direktsändningen av Run-for-your-life .., detta alltså. 
I skrivande stund springer Ina Edström från Robertsfors. 
Hemifråntoner. 
Hemifrånorter.

Hela tiden slås jag av skillnaden i ljuset.

Det bästa för den energiske Gunnar i Vaplan ...

Som vanligt så är det det bästa hela tiden så det är svårt att välja något speciellt.
Om jag ska nämna något så är det nog Riksteaterns klimatstafett som startade i måndags uppe i Kiruna och som springs hela vägen under 20 dygn ner till klimatmötet i Paris där stafettstenen ska överräckas till dom som ska sitta där och bestämma.

Det som är extra bra och kul är att hela stafetten sänds live dygnet runt på denna länk
http://runforyourlife.nu/en/

Min kajakpaddlingsbild med Åreskutan i horisonten får representera den natur vi alla måste tänka på och måste vara rädd om.

/Gunnar i Vaplan

I eftermiddag blir det dragning ...

Just nu ligger dom här fina vännerna och småpratar i glasbyttan:

Det är Kattis i Asklunda

Ann i Göteborg

Lena i Steninge, ja, "Friherrinnan" ...

Anne i Mantorp

Eva på Frösön

Ulrika - just nu på lasarettet i Örebro - hej på dig du!

Eva i Tyresö

Gunnar i Jämtland

och

Barbro i Uppsala.



Någon fler som vill vara med?

Det blir dragning när pv rullskidat hem från jobbet idag.

Mitt eget bästa ....

Det är mycket som har varit det bästa.
Alla underbara iskalla dopp i havet ..., stunderna efteråt när jag kör hemåt med värmen på max och hur jag sitter i bilen och ler för mig själv (jag gör det nu också) .., den där känslan av en slags .., frid, jo, precis så .., en slags inre ro som lagt sig i och med det där doppet.

Och resan till Åkersholm tillsammans med friherrinnan .., den gröna ullfilten som blev min och bjällran ("heja, heja, heja!").

Gårdagens fisksoppa på färsk kolja och lax (den senare frusen) som blev den godaste någonsin .., duntäcket som jag hämtade och tog tillbaka till min säng (och som nelly spydde ner i natt) ..., brevet
från I i Falun - hon som skriver så bra och berättar om sin tillvaro med en svårt sjuk man och om trötthet och om den livgivande trädgården -.

Och julkortsbeställningen hos Eva på Frösön.

För att inte tala om bokbeställningen hos Adlibris!
Tre pojkar på en skola i Moskva blir oskiljaktiga vänner. Genom en lärare upptäcker de litteraturen och musiken, men också sanningen om Stalintiden. De växer upp och blir dissidenter. Snart hamnar de i säkerhetspolisens våld och ställs inför ett val. »Det gröna tältet« är historien om den sovjetiska dissidentrörelsen och en klassisk rysk roman om kärlek, svek och stulna liv.»Ljudmila Ulitskaja, den ryska litteraturens grande dame, har med romanen Det gröna tältet framlagt sitt mästerverk.« Frankfurter Allgemeine Zeitung 

Och glädjen över att en morgon upptäcka att man inte har värk i sitt knä och kan gå nerför trappan som en alldeles vanlig människa. Och att Ulrikas operation gått bra.

Allt detta.
Och bara att få finnas till.
Mer behövs inte.