Idag ...

.. är det ju så ledsamt inombords, så där så känslan är att man är alldeles  t o m. Sällan har jag känt en sån bedrövelse över mänskligt beteende som igår i Washington. Nej, jag finner inga ord. 

Och till råga på allt fungerar inte längre mitt gamla bildredigeringsprogram picmonkey som jag verkligen har  ä l s k a t .., nu är det helt omgjort och ska vara sååå fantastiskt, plus att jag fått en orderbekräftelse från Adlibris att jag beställt fyra böcker och det har jag INTE. 

Jag undrar vad mer dagen ska ha i sitt sköte. Jo, nu ringde ett företag som heter "Hemstädat" och ville göra en marknadsundersökning. Det ville inte jag. 

Kände hon på sig att här ska städas?

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

 

...  fångades av Eva som inte längre bor på Frösön, utan på Rödön i Jämtland. 

Så här skriver hon: 

Hej! Klockan är tio denna trettondag. 

Jag dricker kaffe och tittar ut på allt det vackra. Minus femton grader och solen som nyss steg upp gör att världen därute skimrar. Kram Eva."'

Och jag säger: vilken utsikt att mötas av på morgonen!

Tack Eva!

Att gå sin egen väg ...

Första gången vi träffade Erik, ja, då var han kanske tio, elva år och då fick han göra pv sällskap  i lillbåten - Askeladden - för att hämta upp nät. Eriks mormor, Eva i Tyresö, och jag själv .., vi stod på hällarna och såg hur vinden tog i rejält och Erik fick hjälpa till att ösa (dom fick några rejäla kastbyar), men allt gick bra. 

Hans mormor var vettskrämd och trodde måhända att detta var barnbarnets sista stund. 

Så blev det inte. 

Erik var till synes kolugn när han och pv kom i land och jag var såå fylld av beundran för denne unge kille! 

Och vad har då bilden med kåtan med honom att göra?

Jo, Erik fascinerades så av en bok författad av Markus Torgeby och om denne man och hans tankar kan man läsa här.  Och så inspirerad blev han - Erik - att han nu i minst ett  halvårs tid- om inte mera - har bott i en kåta (som han själv gjort) ute i skogen, i Jämtland. 

Långt från allfartsvägen.

Ingen snöskoter, men snöskor.

Igår började vi prata om denne så rare kille (21 år nu) och till slut ringde jag upp honom och frågade hur han har det, ja, jag visste att han varit hemma i Tyresö några dagar över jul och nyår, men nu hade han återvänt och tagit sig dom fem kilometrarna upp till kåtan. 

Så här skrev han: "Hej Elisabet! Nu är jag tillbaka i skogen. Blev så glad i morse när jag steg av tåget, det var så ljust av snön och kallt, 20 minusgrader! Första gången jag har pannlampa med mig nu, hittills har jag bara använt fotogenlyktor."

Och så berättar han att jo, han kan gå runt inne i kåtan, han staplar ved och hänger upp kläder runt kaminen. Där inne blir det då 23 grader varmt och elden glöder mest. Hur han sover? Jo, i en tjock sovsäck med syntetfyllning, dun tål inte fukt lika bra, förklarar han.

Så frågar jag om han inte kan ta några  dagsljusbilder och då kommer den översta, men även andra.

Den här, till exempel. 

Och den här. Harspår känner jag i alla fall igen.

Lodjursspår ser han också. 

Jag frågar om han inte är rädd? (Vilken urbota dum fråga, klart han inte är!)

Nej, inte alls. 

Han har ibland sällskap av nån orädd lavskrika och små möss och sorkar får smulor som blir över, har Eva vittnat om.

Vad är planen?

Det hela är väl nån sorts utmaning  och till hösten hoppas Erik komma in på en skoglig utbildning i Uppsala, för att sedan fortsätta med nåt liknande i Östergötland. 

Och författaren Torgeby, han bor någon halvmil bort från kåtan och där brukar Erik hälsa på. Av någon annan fick han en död tupp som han tog vara på.

Så här ser den rare Erik ut. Han har samma lugna röst som sin morfar - den halvlånge - och jag tycker att det är så fantastiskt att någon kan besluta sig för nåt sånt här och sen genomföra det. Heja dig, Erik!

Så här såg det ut då, vid fiskafänget.

Återblick juni 2020 ....

Mars, april, maj, juni .., det är ju då man lever upp.

Ja, jag vet, man ska leva i nuet, men nog är det väl detta man längtar till! 

Och var morgon när jag kommer ut och fyller på frön till småfåglarna, sitter duvorna på parad och väntar och väntar. Jag känner mig som en god herdinna.

För en billig peng prenumererar jag på New York Times  och kanske är det bästa deras reportage från "det vanliga livet". Som den här bilden, från en frisersalong i Indien. Fotografen heter Michael Benanav och det är i juni den bilden dyker upp och gör mig glad.

Och vackert är det utomhus. Pv:s vallmo har börjat blomma. Och blå aklejor och kattmynta och rosa bellis. I lerkrukan till höger växer självsått gräs. Fint, det med.

I juni lär mig Bert att den här lilla krabaten som står på stenen i Skallkroken, det är en Stenskvätta. Tack Bert! 

Och så - äntligen - kastar vi loss och ger oss ut på Kattegatt! 

Första stopp blir fina Torekov och vi får plats långsides som är det perfekta; så enkelt för Harry att ta sig av och på båten. 

Framför oss ligger en båt som pv känner igen.

I den båten har han själv suttit och pratat med en tidigare ägare och nu blir det en stunds småprat med den här mannen, han som senare på kvällen - när det börjat skymma - ger sig av. Det bästa med Torekov, det är att det är så nära till en badstege och vattnet känns så mjukt och är nästan grönturkosfärgat, även om det inte syns på bilden.

Det här är tredje sommaren vi är ute till havs och inte en enda gång har Harry knorrat. 

Mest ligger han och sover och först när vi närmar oss land och det kommer för honom ljufvliga dofter seglande med vinden, kvicknar han till. 

Har vi lagt till, ligger han ofta så här på däck och spanar ut över världen.

Stopp nummer två (frånsett rasta-harry-i mölle) blir Viken och nästkommande eftermiddag seglar vi in i Landskrona där man ligger nästan mitt i stan. Det mesta går - rent ut sagt - åt helvete .., det krånglar vid tilläggningen, båtshaken seglar iväg och man ångrar bittert valet av båtplats; med hyreshus där nyfikna hyresgäster kan följa vårt äventyr.

På kvällen tar jag en promenad och faller handlöst för allt det vackra; det är - om jag minns rätt - taket på ett parkeringsgarage under jord. Intill oss ligger en båt där en katt spatserar omkring på däck och när besättningen har trevligt i kabyssen, då rymmer katten! 

Vid det laget är allt krångel glömt.

Vår fjärde övernattning blir i Limhamn, utanför Malmö. När vi kommer seglande in i hamnen, på spaning efter en ledig båtplats, ser vi  Anders svärföräldrar Claes och Monica stå på piren med en picknickkorg i ena  handen. Dom vinkar så glatt och hojtar att vi är välkomna!

Men så otroligt vänligt! 

På kvällen blir det middag hos dem och vi spelar "När då då" och pv och jag själv blir på-gränsen-till-osams. (Ja, vi spelade par-vis).

Under timmarna med Claes och Monica frågar vi om dom - dagen därpå - inte ska göra oss sällskap, ja, till Falsterbo till exempel, så kan dom ta bussen därifrån? Jodå, dom hoppar på! Det är så himla roligt det här .., och så trivsamt att ha dem med! 

Härliga smålänningar, fyllda med humor.

I Falsterbo blir det kort lunch ombord,  smålänningarna har brått till bussen och vi tar sikte på Gislövsläge, Men innan dess ser jag - det är just när vi lämnar Falsterbo - hur två äldre killar sitter på en mur med en jämnårig mellan sig. Det ser ut som om dom hotar honom .., som om han på nåt vis är i underläge och jag blir orolig, tar fram kameran, zoomar in så gott det går och tar några bilder, tänker att om-utifall-att, ska jag ha fångat dem på bild. 

Och jag ser att dom ser mig. Bra. 

Jag har god lust att ropa "Ni skulle bara VÅGA!", men gör det inte.

I tre dagar blir vi kvar i den här charmiga lilla hamnen.

Vi får trivsamt besök av hedgrenskan och hennes danske man - dom bor ju i Trelleborg - och vi sitter ute och fikar och konstaterar att det måste vara flera år sedan vi sågs! 

Nästa dag kommer exet från Ystad. Han har med sig smörrebröd och en ny, fin båtshake. 

Sååå snällt!

Och vi tar Palmbussen till Smygehuk och så här vackert är det, nästan så att man går sönder. Jag känner när jag skriver det här, hur alla dom här känslorna bubblar upp. En känsla av total frihet. Inte en tanke har jag på plu-nummer eller kvällstjänstgöring. 

Hemma i Stensjö håller Hildas mamma Mymmel ställningarna. Bor i huset, sköter växthus och Sigge, tar in post och läser böcker. Vilken lycka för oss! 

Trettondagens fönster ...

På utflykt till Örebro och en hotellövernattning i det som en gång gammal varit ett bankkontor, just där, på väg nerför trappan, fångar Turtlan sex fönster, så där i ett huj!" 

Tack Annica!

Om väntan - ett radiotips -.

Bilden: på mitt skåp i omklädningsrummet på Ica Supermarket i Ystad. Nedräkning till någon semesterresa.

Igårkväll gjorde jag en relativt tidig kväll, kröp ner i en kall säng och låg i någon timmes tid och läste den bok jag fick av pv i julklapp (tack för tipset Babsan!) .., men när den blev för spännande, spelade jag i stället quiz .., med pv (i var sitt rum låg vi och utmanade varandra, samma känsla som innan jag kom flyttande från landet Skåne ...), med Bert i Luleå. Eva på Rödön och Sture i Finland. 

Sture hade försvunnit från quizzen ett tag, men återvände, då han ändå var säker på att Finland skulle förlora hockeymatchen mot Ryssland. Nu på morgonen upptäckte jag att dom blåvita hade vunnit. Oj, vad han ska gräma sig.

Nå, det blev ett par timmar av vakenhet och sen somnade jag förstås och sov gott, ja, jag låg i sängen ända fram till klockan var nio. Oj, vad det går utför med mig! Och ändå .., så härligt! 

Från åtta till nio lyssnade jag till P1 och ett program som handlade om Väntan och där människor berättade om just .., sin väntan.

Så bra. 

Så intressant! 

Här en länk till programmet.

Dagens fönster ...

Ett lite annorlunda fönster kommer här och det var Turtlan som hade håven framme. Så här skriver hon: 

"När Båtmässorna än inställda så tänkte vi titta in på en båtaffär här i staden Örebro. Bara kolla lite och få lite båtliv."

Men tji, butiken var stängd denna vecka. Vi fick titta in genom fönstren istället.

// Turtlan  på liten utflykt till grannregionen.

Tack! säger jag. 

Återblick maj 2020 ....

Den andra maj är det dags för bom-iläggning i "vår hamn", den här i Stensjö, den som egentligen heter Oskars hamn. Frånsett någon enstaka kvinna, är det mest män - oftast lite äldre - som är med. Jag tycker om den här idén att man hjälps åt. Alla som har båtplats har olika uppgifter och Rolf, som har varit kock på dom sju haven, han fixar nåt att äta till dom som jobbat hårt. Ja, även till den som inte arbetat, utan mest tittat på.

Och ja, den där sociala distansen är det lite si och så med. 

Mest si. 

Å andra sidan, att lägga i bommar u t a n  att komma nära varandra, är en omöjlighet. 

Gullvivorna - primula veris - blommar så fint i rabatten! Jag brukar göra en liten bukett av vårblommor - gullvivor, scilla, rosenribs, vitsippor, brudspirea, ja, allt jag kan hitta - och så postar jag dem till AP - hon som aldrig ser så lycklig ut som när hon är i stallet, som har häst och två katter .., tränar flitigt och som alla hundar går fot med. 

Den tionde maj firar hon sin fyrtiofjärde födelsedag.

I rabatten blommar även dessa ljuvligheter. 

I maj följer vi slaviskt den franska serien "Falsk identitet" och vi tycker sååå bra om Henri Duflot, han som är chef för det franska spionaget och alltid bär lite annorlunda slipsar.

Den här månaden gör jag klocktestet - på egen begäran -. 

Förmodligen har jag känt mig mer än vanligt glömsk. 

Och så berättar jag för Bodil på jobbet att nu vill jag bli pensionär på riktigt. 

Det blir jag också och frihetsgrinden ställs på vid gavel.

Haspen av! Blommande hägg i en vas. 

Och fyrtiosju års arbete i butik är tillända!

I slänten ner mot vägen upptäcker jag ett litet sällskap med blåsippor.

Blir man lycklig?

Ja.  

I maj kommer sonen, hans rara sambo och minstingen på besök. 

Sigge faller pladask för denne då trettiotreårige man; han som är Kräfta, tycker om friluftsliv, är djurvän, vänsterhänt och numera även pappa. 

Den nittonde maj upptäcker jag en humla som är nära döden. Av någon anledning har den trillat ner i den fyllda vattenkannan och jag får upp den och sen får den sitta på min arm och torka lite. Det tar säkert en halvtimme, minst. 

Med en liten papperstuss försöker jag torka den om kroppen.

Försiktigt. 

Försiktigt.

Harry tar sig en titt på den lilla humlan.

Sen flyger den iväg och jag blir så innerligt glad! 

Nästan all pv:s lediga tid, tillbringas i båten. Friherrinnan, som vägrar göra oss sällskap till havs, kommer på besök till hamnen och fikar med oss, ja, kanske blev det lunch. 

Daghunden Bessie gör henne sällskap. 

En bättre dagmatte kan aldrig finnas!

Själv är jag överlycklig över detta med båten. 

När bilden tas är jag ovetande om allt som ska komma: om sjöräddningen då  motorn började koka och vi inte hade någon vind .., och om batterikrånglet, det som höll på att driva oss till vansinnets brant, Nej, på bilden är jag bara så vanvettigt glad över friheten att inte arbeta och att i stället få tillbringa så mycket tid som möjligt i båten.

Eller kanske: på, eller nära havet.

(Nu är den på varv på Orust och blir nästan helrenoverad. Helt nytt trädäck, ny septitank, den jättelika danska radioanläggningen har plockats ner av pv, nu blir där ett nytt skåp. Und so weiter. Heja!

Måndag - Rutdagen - ....

En bra dag.

Nånting har förändrats i mitt liv, så alldeles påtagligt. 

Eller .., är det kanske bara nu, under jullovet?

Från att tidigare ha varit hur pigg som helst klockan sex på morgonen, kan jag nu sova till halv nio! Inte i ett svep; nej, som vanligt vaknar jag vid tre, halv fyra .., fem .., och sex, men jag somnar om! 

Det känns alldeles omåttligt ovanligt och jag tycker att dagen försvinner i ett huj. 

Vid elvatiden tar jag harry och går ner till stranden. 

Ser  dom här - vad jag antar är - fjolårssvanarna och lite längre bort, ett vuxet par. 

Att zooma in med mobilen och få bra bilder, kan man bara glömma. 

Men jag glömde inte. 

Jag tog en bild ändå .

Precis som igår, är det lågt vattenstånd även idag. 

S o m   jag tycker om när sanden är räfflad av vågorna!

Överallt ligger sandmaskens lämningar som tydligen inte är avföring, utan den sand som följer med när masken äter pyttesmå djur och när sanden filtrerats, kommer den ut som en bajskorv.

Här kan man läsa om den.

Första sommaren här, ville jag knappt gå ut i havet. 

Det kändes som om jag gick i en toalett.

I somras upptäckte jag i Skallkroken ett sällskap thailländare vilka gick ut tillsammans i som en halvcirkel till havs och dom stampade och grävde i sanden ., tydligen fick dom då  upp själva maskarna som väl mest troligt användes till agn.  

I närbild ser det ut så här. 

Det är isande kalla vindar, såväl nere på stranden som hemmavid. 

Alla planer på att ta ett dopp, dom skrinläggs snabbt. 

Dessutom har pv känt sig illamående under natten och har noll lust för ett bad. 

Jag tar i stället en bild på trollhasseln nere vid vägen. 

Grannens häck som förr i världen klipptes ner var höst eller vår,  den är nu hög och ranglig. Några få nypon finns kvar, modell "något bedagade". 

Och resten av dagen?

Pv kämpar på med garderoben .., jag fixar lunch och middag och plockar bort i röran som blir när det byggs och målas. 

Vinner över pv i quizzen, men förlorar nästa gång. 

Tänker på telefonsamtalet från Växjö igårkväll, det som gjorde mig så innerligt glad. 

Vad pratade vi om?

Film och demens ("korttidsminne", säger han, jag säger demens), men den här gången är det inte min mamma det handlar om. 

Allt blir till igenkänning. 

Precis allt. 

Inspirerad - eller kanske aningen oroad - av samtalet, gör jag klocktestet. 

Pv säger klockslagen och så ska jag med penna och papper visa vad klockan är. 

Jodå, det fungerar jättebra. 

Alla rätt! ¨

Känslan är t.om bättre än när jag vinner över honom i quizz.

April 2020 .., en återblick. Och ett dagens fönster lite längre ner i inlägget.

I början av april det här året, får jag för mig att jag ska skicka påskkort. Jag älskar såna här motiv som det med kycklingen! 

I april håller sig Sonja mest av allt inne i sin lägenhet i Harplinge. 

Då leker vi hemtjänst och handlar och kommer med varor. Det knackas på altandörren, kassarna ställs intill och så är allt löst. 

Andra helgen i april är det påsk; den högtid jag tycker bäst om av alla. 

Kan man göra nåt annat?

Då är det - i alla fall här nere - hopp om vår och livet känns så oändligt mycket enklare! 

På självaste långfredagen 2020 upptäcker jag sädesärlan ute på gräsmattan och jag hör gransångaren. Det gör däremot i n t e  pv, som då ännu inte fått någon hörapparat.

Och dagstidningen översvämmas av dödsannonser; ja, aldrig har jag väl skådat dess like! 

Ett dagens fönster kommer från Turtlan som varit på besök i Skultuna. 

Såååå vackert! 

(Är det mässing tro, i vasen eller krukan där uppe?)

Den 24:e april är det dags för sjösättning av segelbåten. 

Det är så spännande så det är inte sant och pv:s  fyra år äldre bror Tommy är pv behjälplig. Allt går bra. Vi drömmer då om sommarens seglatser och inte en susning har vi om det som som ska handla om sjöräddning, batterikrångel och hårda vindar. Tur  är ju det. Men vi har heller ingen aning om hur vansinnigt mycket trevligt det ska bli med den båten! 

I slutet av april faller jag pladask för en bild i Dagens Nyheter. 

Fotograf är Eva Tedesjö.

Och tänk, vad svansen gör mycket för bilden, hur den leder blicken diagonalt! 

I slutet av april blommar spireor och mina nästan-favoriter: pärhyacinter!

Hilda fyller trettiotvå, Patrik trettiofyra. 

Och den tjugonionde den här månaden skulle min mamma ha fyllt nittionio år. 

Hon har nu varit död i tolv år. 

I april cyklar jag som bara den! 

På väg till friherrinnan i Steninge stannar jag till i början av byn/samhället och fångar den här skylten som jag tycker så mycket om! 

Och titta, hur ljuvligt forsythian blommar!