Kväller ....

Klockan närmar sig tio och pv har just gått en trappa upp. Klockan sex i morgonbitti ska han lämna sängvärmen och två timmar senare ska han vara på sjukhuset för återbesök vad gäller hörapparaten. För ovanlighetens skull tar han bilen. 

Det har varit en lugn dag här hemma. 

Familjechatt med alla tre barnen och deras pappa och prat med friherrinnan och med min systerdotter - födelsedagsbarnet - lika glad och yster som vanligt. 

Tidigare ikväll hade pv digitalt möte med styrelsen i den kör där han sjunger - men som snart har haft ett årslångt pandemi-uppehåll - och jag satt i soffan en bit bort och loooog såååå mycket för mig själv! 

"Kalle, är du där ...? Och Thomas var är du .. vi hör dig inte ..., hallååå ?" 

Så där lät det till en början och sen ..."Nån har på bakgrundsljud .,. är det du Kalle ..?" 

För sent upptäckte pv att vi inte har någon kamerafunktion på bildskärmen, så ska det bli flera såna möten, vill det nog till att skaffa sig en sån - kamera, alltså -. 

Nu chattade han i stället och kunde på så sätt göra sin röst hörd. 

(Namnen hittade jag bara på). 

Gjorde en underbart god linsgryta till middag! 

Ökade på sambal oelek, stekte i extrastark curry (hade ingen garam masala) och adderade hackad röd paprika till det hela, ja, kikärtor också. Hade tänkt mig basmatiris till grytan, men det var slut här hemma, så det blev råris och det blev hur gott som helst.

Om någon är intresserad, så finns länken här.

Det lyckas inte alltid, men jag försöker att ha åtminstone två, tre vegetariska middagar per vecka. Varför? Jo, oftast för att jag tycker mig må såå mycket bättre då.

Nu stundar mejlet till min syster i Australien, därefter tänker jag fortsätta läsandet av den bok av Håkan Nesser som pv förärade mig i julklapp. 

Tittade förresten igårkväll på "Den tunna blå linjen", polisserien som ska skildrar livet som just polis i Malmö. Eftersom jag har den yrkesgruppen i min närhet och var tillsammans med en polis i trettiofyra år, har jag kanske ett hum om hur det jobbet kan vara. 

Efter att ha tittat på programmet igår, skulle jag inte för en miljon välja det yrket! 

Det skulle däremot friherrinnan, säger hon. Själv hade jag fått blodstörtning eller hjärtinfarkt. Frågade den mig närstående vad han tyckte om programmet? Jo, såväl han som sambon tyckte att det var en tämligen rättvis bild av hur arbetet kan te sig. 

Väldigt bra tyckte jag att dom ständiga twitter-meddelandena från allmänheten var. 

Här en länk till en recension från Dagens Nyheter.

Måndag i januari ....

Min systerdotters födelsedag (tretton år yngre än sin yngsta moster)  och Hildas namnsdag. 

Grattis till er båda! (För Hilda är det även första praktikdagen i tandsköterskeutbildningen! Spännande!).

Dagens födelsedagsbarn, hon har en pappa som är världens snällaste. Innan han blev ofärdig i höfter och ben, tillbringade han varje sommar ett par veckor i Skåne med att hjälpa syrran och jubilaren (som delar en slags skånelänga) med diverse reparationsarbeten och nybyggnationer. 

Nånting som han förfärdigade, ja, det var en walk-in-closet till sin dotter och den blev ju som ett mindre rum! Ett slags vernissage blev det också och då bjöds vi på goda snittar på övervåningen av huset - det som är hennes del -. 

Och jag kunde konstatera att systerdotterns totala sko-innehav långt vida överskred alla mina inköpta skor under min tid på jorden. Skorna stod prydligt på parad i klädkammaren, ja, det påminde mig om presidenthustrun på Filippinerna .., Imelda Marcos - enorma samling av just skor. (Lite överdrivet, förstås).

Typisk Rita-ställning. 

Och här har hon min favoritassiett framför sig, dom som hon gav mig i present för många år sedan, inhandlade i Oxford, tror jag.

Här står hon längst till höger på bilden. 

Och Emma gömmer sig framför mormor och Emil är verkligen kritvit i håret, precis som min äldsta syster, tv. om jubilaren. 

Kan Emma ha varit fyra år när bilden togs .., då är det ungefär nitton år sedan?

Jag tror inte att Rita läser sin mosters blogg, men om utifall att .., så GRATTIS älskade systerdotter!

Dagens fönster ...

Om man kommer körande söderifrån längs kustvägen och svänger vänster in på Ejdervägen, då, i det första huset på höger hand, där bor Jeanette med sin man - han som är född i Grekland och ofta syns joggande och även har sprungit maratonlopp -. 

Jeanette har en dotter som heter Simona och henne mötte jag under en promenad med Harry och efter lite hundprat berättade Simona att hon hade sökt arbete i Portugal - i Lissabon - och om (det visade sig att hon hade arbetat i flera olika länder här på jorden) hon fick jobbet, så skulle hon ta det. 

Så gick det några veckor och plötsligt dök bilder från Portugal upp på Simonas instagramkonto. I förrgår -  den här bilden - från Porto, av alla ställen. 

Det är ju där annannan bor. 

Eftersom jag inte har några skamkänslor (i alla fall inte när det handlar om fönster), frågade jag Simona om en av bilderna möjligen fick bli ett Dagens Fönster och fick svaret "självklart!" 

Så här är det .., tre fönster från Porto!

Tack snälla Simona! säger jag.

Söndag i januari ....

Bilden: Åklagaren Jacob t.v. och utredaren Jens Möller t.h.

Långt efter alla andra människor tar vi oss an den danska tv-serien Utredningen, den som handlar om det makabra mordet på journalisten Kim Wall i Skåne. Kanske hade jag en känsla - innan vi tittade - att detta skulle bli ett frosseri i alla hemskheter och jag tänkte på Kims föräldrar, hur det skulle kännas för dem. 

Men så började jag titta på det första avsnittet och sen var jag fast. Vilken fantastisk produktion! Dels tycks skådespelarna plockade med pincett och fingerkänslighet .., ingen faller ur ramen och det gäller inte minst Rolf Lassgård och Pernilla August vilka spelar Kims föräldrar. Men helt outstanding är ju chefen för utredningsgruppen - Jens Möller - (Sören Malling) och alla hans kollegor, inte minst Maibritt Porse (Laura Christensen). 

Serien är gjord med föräldrarnas godkännande och den kallblodige mördaren nämns aldrig med namn och finns heller inte med som rollfigur, där finns inte en enda blodig scen, nej, allt handlar om själva utredningen och hur den böljar fram och tillbaka och dessa idoga polisers arbete.

Något som verkligen etsade sig fast i mitt minne (jag såg fyra avsnitt igårkväll, gick i säng halv tre) och resterande två idag och nu har jag börjat om, mer för att  se i lugn och ro .., då lägger man märke till så mycket annat, och hur det hela är upplagt. I alla fall gör jag det. Då blir det mer det filmtekniska man funderar över.  

Vem är då mannen med dom blå ögonen på bilden här ovanför? Jo, det är Rune Tonsgaard Sörensen och det är han som står för musiken i serien. Helt  p e r f e k t! Lågmäld ... som en inre  puls, nästan.

Denne violinist är född 1983 och jag ska banne mig skicka ett tackbrev till honom. 

Bilden: från i somras när vi låg i hamn i Gislövsläge.

Manusförfattare och regissör till serien heter Tobias Lindholm och är född 1977.  Men bilden, vad har den med den mannen att göra? Inget, men lite ändå med serien. '

I somras när vi låg inblåsta i Gislövsläge, kom den rara hedgrenskan och hennes man på liten visit. Vi satt vid caféet och pratade i någon timme eller mera och kanske var det då vi fick veta att familjen Walls hus inte alls låg (och ännu ligger) långt från där vi var. Och också att människor som passerat där - utav stenar - format ett hjärta till Kim Walls ära och att hjärtat hela tiden växer och blir allt större. 

Tanken på att gå dit för att liksom hedra den mördades minne fanns hos mig, men det tog emot. Jag ville inte känna mig som en.., som en nyfiken människa, även om syftet var gott. Och nu menar jag inte att alla som besöker platsen är nyfikna. Nu däremot, skulle jag kunna tänka mig att gå dit med en fin sten i handen och fortsätta att forma hjärtat.

Här finns en länk till en artikel där Kim Walls föräldrar får ge sin version av vad dom har för känslor  om serien.

Dagens fönster ...

"En fönster kan också finnas i en balkongdörr. Vi har bra med snö, så fönstren på bottenvåningen syns i nederkant av bilden. Hälsningar Guy."

//Tack Guy! Och här vi pyttepyttelite snö, eller egentligen mer som lite frost. PÅ bottenvåningen .., den stackars människan, lever dom/hen i en igloo-tillvaro? Och en sak till: på min födelsedag skickade Guy en hälsning och det viktigaste han ville förmedla, det var väl angående detta med att bli äldre, var två ord, nämligen: passa på! Så sant!

Glädje ...

Vi har inte särskilt mycket gemensamt, pv och jag själv, men det vi har, tycker jag om. 

Vi tycker oerhört mycket om att lösa DN:s fredags, - och lördagskorsord och vi är ett bra team. Han fixar ofta långordet och jag är bra på att fylla i när vi kommit en bit på vägen. 

Vi är båda intresserade av samhällsfrågor och politik. Lyssnar ofta på USA-podden tillsammans och högläser artiklar som vi finner intressanta. 

Vi tycker om ungefär samma sorts mat. Numera är jag den som mest står vid spisen, men det faller sig naturligt eftersom han arbetar och jag kan göra vad jag vill på dagarna. 

Och så är det ju det här med badandet. Jätteroligt att han hakar på!

Idag tog vi oss an såväl gårdagens som dagens korsord och oj, vad vi fick kämpa med sistnämnda. Bilden är från fredagskrysset där pv hade stor fördel, han som är NO-lärare och har full koll på allt som har med stjärnor, planeter och galaxer att göra. Eller "full koll". Han kan i alla fall sååå mycket mera än jag själv på det området.

För övrigt?

Han är ganska kvällstrött och jag är väldigt kvällspigg. 

Är vi hemma båda två, är jag som regel den som är mer morgonpigg.

Han dricker te på morgonen, jag väljer kaffe.

Jag vill ha väldigt grovt bröd med tuggmotstånd, det vill inte han.

Och jag tycker om långlagrad ost - han vill ha vanlig Herrgård -.

 

Ungefär så.

Lördag ...

Ja, det kan jag säga, att efter att ha bloggat i snart sexton år, så lägger jag inte ned någon större möda på finurliga rubriker på nya inlägg. Kanske hade det varit lika så bra att bara numrera dem?

Men lördag är det i alla fall. 

Nu är jag sextiosju år och en dag. Jag är ett år äldre än min pappa var när han dog. En ungdomskompis till pv .- numera pensionerad läkare boendes i Limhamn - skrev på min facebooksida att rent statistiskt så om en kvinna når sextiosju års ålder, så är chansen stor att hon lever tills hon är åttiosju, ja, t.om nittiofem. 

Det återstår att se det. 

Jaha, den som läser här undrar kanske om det blev något dopp idag? 

Jodå, det blev det. Nu hade pv föresatt sig att testa min metod, det vill säga, att lugnt och stilla gå ut i havet en tjugo meter kanske och så simma tillbaka, men se .., det skippade han. Det blev ett tvärdopp, även huvudet. Själv simmar jag och jag tror att jag spänner mig nåt hemskt under den där simturen, för jag får alltid ont i nacken och huvudet när jag kommer hem.

Kanske syns det inte på bilden, men sedan igår hade nästan hela den inre hamnen blivit isbelagd. En tunn, tunn is. Harry är hopplös på att springa absolut nära-nära kanten på bryggan/piren och tänk, om han trillar i! Nej, nu blev han bunden i kopplet medan vi doppade oss. 

Kom hem och fyllde på med fågelfrö och på Lantmännen hade jag innan badet köpt en omgång med mat innehållande mycket fett/kokos/nötter och annat och det kan jag lova att det blev succé bland blåmesar och talgoxar! 

Efter påfyllningen låg jag på soffan och läste DN. 

Det var då jag råkade slänga ett öga mot lillhallen och trappan upp till övervåningen. Så glad jag blev. Solljus!

Dagens fönster ...

Letar nånting, men hittar nåt annat. 

Ett fönster. Sååå fint!

Och så här var det: för nio år sedan, i januari 2012, kom den här bilden susande genom rymden .

Avsändare var Monica i Lysekil och så här skrev hon då: 

"Hej Elisabet! 

Här kommer några sjukhusfönster till ditt fönsterlager.

Fönstren är målade direkt på väggarna i en trappuppgång med "riktiga fönster" också, men dessa var så fina, uppmuntrande och tröstefulla, så jag föredrar dem. 

I det här fönstret ser det ut som om sigge nilsson och pElle sitter och tittar ut, medan Harry står på muren. 

Hälsningar från Lysekils-Monica."

Kväller ...

En underbar dag på alla sätt och vis. 

Strålande solsken, ljuuust blå himmel ., besök av friherrinnan och besök på bageriet i Slöinge och promenader med Harry och så iväg till Gullbrandstorp för att hämta pv.

Jag hade värmt glögg som vi hade i termos - utifall att - men vi hade inte bestämt oss för om det skulle bli något bad, ty det var ju skidskytte som började en halvtimme innan pv slutade för dagen och det ville nog gärna någon titta på. 

Ja, jag med, egentligen. 

Satt i bilen och lyssnade på radion till missarna bland skyttarna och så kom pv och nej, han kände inte för något bad. Men det gjorde jag. Så vi körde till Skallkroken (hade glömt min sticketröja och pv:s tjocka vinterjacka och liggunderlagen som vi står på efter doppen) och jag gick i och ut och simmade så långt det gick och höll på att frysa ihjäl efteråt, men skönt ändå. 

I början av hamnen låg en tunn ishinna över vattnet och när jag klev i var det en liten snökant på några decimeter, sen var det bara att besluta sig. 

Underbart med glögg efteråt, särskilt detta att värma frusna händer runt muggen. 

Resten av kvällen i hemmets lugna vrå, som alltid. 

Först På Spåret och därefter Carina Bergfeldts nya talkshow som hon fixade galant. 

Avspända samtal .., det kändes som om man satt i någons vardagsrum och pratet gick fram och tillbaka mellan - i mina ögon - sympatiska gäster. 

Ulla Löfven - vilken drömgäst -! 

Ja, ungefär så händelselös är tillvaron just nu. 

Har pratat med alla tre barnen och en liten minsting i Skåne och fått så fina hälsningar från rara och vänliga människor och jag har spelat quiz och VUNNIT en match över Bert i Luleå, bara en sån sak, det är ju nästan bäst av allt en sån här dag. 

(Och han har vunnit flera över mig! Att få ämnet geografi när man har en motståndare som arbetat på resebyrå, ja, det är inte det mest angenäma  ...).

Ungefär så har det varit. 

Tack livet! vill jag säga.

Idag ....

... tänker jag fira livet. 

Ja, eller i alla fall min födelsedag. 

Sextiosju år. 

Det bär iväg utför. 

Men oj, vilken glädje att ha fått vara med så länge! Tänk, på allt som har kunnat hända! 

Bara detta att man inte har ramlat och slagit ihjäl sig i någon av alla trappor vilka funnits med i mitt liv. Den långa trappan i Malå .., den nästan lodräta trappan i Bjäresjö och den vinklade och ganska hala trappan här i gula huset! 

Och vilken lycka att man inte satt i halsen och kvävts, allra helst med tanke på hur matglad jag är och alltid har varit! 

Det är ju nästan ofattbart att man klarat sig! 

Eller .., att man inte drunknat! 

Tillsammans med kamraterna cyklade vi flera kilometer till Solviksbadet hemma i Malå och allt mamma sa var "kommer du hem och har drunknat får du pisk!" 

Bilden visar hur min pappa försöker locka mig ut i vattnet .., ja, det var på den tiden jag inte upptäckt det här med iskalla bad.

Under bilden hade mamma skrivit: "Bättre fly än illa fäkta".

Och fortfarande .., alla bad. 

Ibland ensam, ibland med andra.

Bilden: efter en heldagsseglats med friska vindar, var man så här elegant.

Ja, man får verkligen vara tacksam över hur livet krumelurade sig och blev. 

Ingen spikrak autostrada, men himla bra ändå. 

Många operationer och olyckor, flera benbrott av olika slag och hundbett och annat, men det hade ju kunnat vara långt mycket värre. 

Nu ska jag ringa till min syster i Australien. 

I hennes morgonmejl stod det att hon - dagen till ära - skulle "tänka på mig hela dagen" och det tror jag väl inte mycket på, men jag ska i alla fall meddela att nu kan hon slappna av och tänka på nånting annat ,-)

Hej och hå!

Och så ett kvällsfönster ...

.... från Babsan, som nu har flyttat på riktigt - från Uppsala till Raggarön - 

Om jag har fattat det rätt, bor hon och maken i en gammal skola och helt underbart vacker natur tycks det vara på ön.

Tack att du tog dig tid att ta fram håven, Barbro!

Torsdag ...

Råkallt i vinden och glashalt på vanliga vägarna, så jag tar harry och så går vi här, mellan åkrarna i stället. Det var just här, i närheten av trädet på bilden, som Nelly en gång ramlade ner i diket - som är ganska djupt - och absolut inte tog sig upp. 

Så rädd hon blev .., hon gnydde som en liten valp och jag - som då hade så ont i mitt knä - försökte hasa mig ner bland tistlar och brännässlor och fick till sist fatt i henne och så upp igen och hon viftade så glatt på svansen och skuttade iväg på sitt speciella vis.

Lillpigan! 

Men nu är det länge sedan det hände och vi är på väg hem. 

Harry får gå lös och det märks att han är äldre nu - fyller tio år i maj - han håller sig bara en bit ifrån mig. 

Jag stannar till vid hästhagen och småpratar med en av hästarna .., den som är så vacker. 

Nästa gång kanske han får en äppelbit. Eller en morot. 

Kommer hem och upptäcker ett mejl från pv. 

Han har fått bilder från varvet på Orust; detaljerade bilder som steg-för-steg visar hur det nya däcket har lagts på (såååå fint det blir!) och längst ner har avsändaren skrivit "slutfakturan skickas snart, du kan dela upp betalningen om du vill". 

Så otroligt vänligt! 

Nu tror jag inte att pv kommer att anta det erbjudandet, men ändå .., så generöst!

Vilket fantastiskt hantverksarbete detta ändå är! 

Först såga upp hela däcket, plasta och så lägga på det nya.

Heja er på Vindövarvet! 

Jag är fylld av beundran för era kunskaper!

Over and out!

Dagens fönster ...

... finns i landet Halland, närmare bestämt i Stensjö. 

Fångades av hundens matte.

Som att repa upp en stickning ...

Får telefonsamtal från f.d. svägerskans son i Alingsås. Han är på besök hos sin mamma som nu fått ett nytt boende och jag har bett honom att ringa upp mig, så får jag göra ett försök att prata med E; hon som alltid varit så oändligt snäll mot mig, ja, från allra första början, den där sommaren, då för en evighet sedan. 

Det vill säga om en evighet är femtio år. 

Då var jag sjutton år och sommarjobbade i en konsumbutik på Hisingen i Göteborg .., bodde hos denna E och delade rum med den unge mannen, han som några år senare skulle bli pappa till mina barn. Hennes bror, närmast henne i ålder.

Vilken underbar svägerska hon har varit! 

Vi har firat semestrar tillsammans .., sommarveckor på Tjörn i Bohuslän och i Grekland. Och i norra Tyskland, när hon fyllde femtio år. 

Och vi har spelat plump miljoner gånger!

Från allra första början har hon varit så lojal .., och hon överöste barnen med kärlek och när hennes lillebror och jag själv långt, långt senare gick skilda vägar - när jag blev ensamseglare på livets ocean - fanns hon där. Vi ringde ofta till varandra; flera gånger i veckan. Småprat bara, om ingenting och om viktigheter. Och om hennes arbete på banken, det som hon tyckte blev så krångligt; då, när allt skulle datoriseras.

Nu är allt annorlunda. 

Med hennes minne är det alldeles bedrövligt, men jag tänker att kanske, kanske att jag kan locka fram några minnesglimtar när vi pratar. Så jag börjar med att förklara vem jag är .., att jag var gift med hennes bror .., om våra barn .., och jag går baklänges till resorna till Rhodos då hennes man ännu levde .., och jag säger att "jag minns hur goda mackor du alltid gjorde, så fint dekorerade, när vi hälsade på och du hade kokat kaffe på morgonen!" 

En gång i världen arbetade hon som kallskänka.

"Men Bettan ...! Men Bettan!" säger hon om och om igen. 

Inte en susning har jag om hon verkligen förstår, eller kommer ihåg. 

Det spelar heller ingen större roll, i själva nuet tycks hon glad och det är ju, till syvende och sist, det enda som betyder nånting.

Dagens fönster ...

... fångades genom bilrutan, det var under den där härliga semestern i Skottland. 

Och så en återblick igen .., nu oktober 2020.

(Hys hopp, det närmar sig slutet .,.-)

I oktober blir det en diskussion  på såväl instagram som här på bloggen och det hela handlar om den invasiva lupinens vara eller icke vara. Vad man än tycker om den, så vacker är den ju.

I oktober sitter jag på en stor sten i hästhagen när den här hästen blir nyfiken .., den närmar sig sakta och till slut känner jag hästens mule mot min nacke. 

Då stiger jag upp. 

Och Guy bidrar med ett sååå typiskt Guy-fönster! 

Underbart i all sin enkelhet.

På väg till affären (jag cyklar) upptäcker jag en bil där chauffören vinkar så glatt. Jag fattar ingenting. Lite längre fram, vid Göstas Café, ser jag hur chauffören och hans passagerare har hoppat  ut ur bilen och står där med breda leenden. 

Ja, men å, då ser jag ju, det är mina före detta svågrar, Tommys yngre bröder! Vi glömmer precis allt vad covid heter och det blir sååå varma kramar och en stunds småprat. 

När jag skriver det här, sitter jag och ler hela tiden och har svårt med tårarna.

Annat trevligt .., en eftermiddag får vi besök av den här rara kvinnan och hennes man, vilka vi aldrig träffat tidigare, däremot är dom instagramvänner. 

Det är James som i ett meddelande frågar om vi inte kan träffas och jo, inga problem och så kommer dom - Sonja och James - och delar en stund med oss i uterummet. 

Sååå trevligt! 

Medan vi surrar om allt och inget, ligger deras hund Buster på soffan och sover.

Och vi får besök av lille goe Edvin, som i sommar fyller tre år. 

En nyfiken liten krabat som börjar prata och härmar nästan allt man säger.

Den fjärde oktober grips jag av våldsam längtan efter fisksoppa.

Längtan stillades lagom vid sextiden på eftermiddagen.

Går på långa promenader och tänker att nu är det höst på allvar.

Någon gång i oktober har vi lovat att ställa upp som barnvakt åt minstingen i Skåne. 

S o m   jag ler när det här meddelandet dyker upp i min mobil. Det är Maja som vet att svärmor (och även pv) tillhör den icke-tekniska-delen-av-mänskligheten, i alla fall när det gäller moderna fjärrkontroller.

Hon som är farmor, hon kämpar för att väcka bokintresset hos den där lillkillen. 

Det går så där. 

Det absolut enda han är intresserad av är sånt som har fyra hjul och helst låter.

Ja, sex hjul går också an.

Och så tycker han om pv, han som just då gör en äppelpaj, men tar sig tid att lyfta upp den där lillkillen.

Och i oktober får jag ett sms från sonen som undrar vad jag gör.

Städar, svarar jag.

Av erfarenhet vet han att hon som är mamma och borde veta bättre, ibland helt sonika lägger dukar över tidningshögar och annat, när hon inte vet vad hon ska göra av dem.

Jo, jo. 

(Ja, helt rätt. Det är enklare att skriva om sig själv i tredje person när man skäms lite).

Och i den här ljuvligt vackra månaden oktober .., då ser det ut så här när jag har varit ute med Harry och svängt in från Kustvägen. Nu är det inte långt kvar innan vi är hemma. 

En minuts prommis kanske.

Men ändå ....

Egentligen vet jag inte mycket - jo, 11:e september förstås - som har gjort mig så upprörd, som "invasionen" av kongressbyggnaden i Washington. 

Inte ett dugg förvånad blev jag, men ändå .., inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat drömma om att det skulle bli sååå hemskt! 

Och fem människor som inte längre är i livet.

Och en president som inte kan vara vid sina sinnens fulla bruk. 

Vi satt som klistrade vid tv:n, pv och jag själv och det jag fann värst av allt; det var det så uppenbara och totalt gränslösa hatet från många av Trumps följare. 

Att då dagen därpå upptäcka sånt här - bilden längst uppe - på instagram, gjorde i alla fall att jag drog på munnen. 

Och så kom detta och då loooog jag ännu mera. 

Humor kan ibland vara så oerhört  b e f r i a n d e! 

Med det sagt oroar jag mig våldsamt inför presidentinstallationen och kommer Joe Biden att klara sig med livet i behåll under dom fyra åren .., ja, jag är rädd att någon av alla skjutglada republikaner kan bestämma sig för att en gång för alla ta saken i egna händer. 

Nej, sannerligen inget upplyftande inlägg, men det var heller inte särskilt upplyftande det som hände. Och apropå nedstängningen av presidentens konto .., jag tänkte redan då det meddelades att å, så skönt, men det tog inte lång tid, förrän fler tankar kom upp. 

Om sociala medier kan stänga ner politiskt opassande inlägg, då vill det till att det sitter omdömesgilla personer i ledningen för dessa medier. 

Nog är det rätt jobbigt ändå, detta med å ena och andra sidan. 

Så mycket enklare tillvaron skulle vara, om man genast visste vilken väg som var den rätta.

Dagens fönster ...

... kommer från Skellefteå - nästan hemifrån alltså - och då vet man att det är ellem som varit farten. Det här är utsikten från tvättstugan, ut mot gården. Hjälpas, så mycket snö som kommit i ett huj!

Vänder hon sig om, då är det två andra fönster hon ser. 

Tack ellem!

Himmelsfärd ....

På fyrtiofem minuter hinner man alltså åka raka spåret till paradiset, enbart genom ett besök hos frisörskan i Harplinge - eller för den delen i vilken salong som helst -. 

Den där känslan att få luta sig bakåt och få håret tvättat och hårbotten masserad, ja, det är en sån lycka så det är inte sant! Efteråt ligger lockar i drivor på golvet och när frisörskan håller upp spegeln för att jag ska få se "hur fint det blev" där bak, vill jag bara blunda .., det liknar mest pälsen hos ett lockigt får! 

Sen blir det till att betala och så in i bilen och köra hemåt. I baksätet ligger harry och sover och jag trevar efter hårspännet medan jag kör .., saktar till sist in och parkerar på en grusväg .., sätter upp håret och tänker att oj, så mjukt och lent det blev! Det är väl den där Arganoljan förstås. 

Nu hemma och kaffe och hårdmacka och pv som ringer från nytt nummer och äldsta dottern som - efter nattjobbet - varit ute med Charlie på långpromenad, 

Hällregn här utanför. Och Susie Arioli som sjunger gudabenådat vackert för hund, katt och mig själv. "All the way", heter låten.