Dagens fönster ....

Så här skriver avsändaren, som är annannan: 

"Sitter på ett Öresundståg i Malmö och väntar på sen personal. En ordinarie personal och en som är på inskolning efter att tidigare ha kört pendeltåg i Stockholm står och pratar arbetsvillkor i förarhytten. 

Jag går inte fram och hälsar men fångar fönstret lite diskret. Tänker att du skulle varit med och tjuvlyssnat på lokförarsamtalet!"

//Tack annannan! Någon gång har jag fått följa med där framme i lokförarhytten och så otroligt intressant det var! Och så helt annorlunda i jämförelse med att sitta som passagerare.  Vilka vyer!

Spridda skurar från en måndag i december ...

När jag handlat på Hemköp idag, upptäcker jag att pv har ringt. Jo, han berättar att han bitit av en tand i överkäken och står nu och väntar på bussen in till Halmstad, till Folktandvården på Nyhem. 

Jag säger att jag kan hämta upp honom, så kan vi ta en sväng förbi Clas Olsson efteråt och så blir det. 

Det här är övervåningen på vårdcentralen. Här finns även röntgenavdelning och diverse annat, och bakom ryggen där jag står, ligger tandvårdens lokaler.

En gång tidigare har jag varit där .., det var när vi för kanske fem år sedan drabbades av influensa och var sjukskrivna i veckor.

Hela tiden kommer och går människor och många kommer från andra länder och även om barnen som ropas upp är i tio, elvaårsåldern, följer föräldern med in i undersökningsrummet. Det kanske är det vanliga numera? Nästan ingen i väntrummet - förutom pv - har hängt av sig ytterkläderna. Själv sitter jag och läser en Svensk Damtidning från i höstas och intill mig ligger pv:s tjocka vinterjacka. Ett högt skåp med olika låsbara fack står i ena hörnet av lokalen .., så praktiskt, där kan man låsa in plånböcker och annat man är rädd om. Smart. 

Väntrummet är stort. Alla sitter långt från varandra.

Utsikten från det första våningsplanet. 

Runt den lilla gräsplätten i mitten av bilden, fanns idag rena skridskobanan. 

Hemåt igen. 

Nej, det visade sig vara rent omöjligt att köra upp på backen hos oss .., bilen bara glider. 

Pv hämtar en spade och hackar sönder isen .., slängde därefter ut sand på vägen och efter knapp en timmes kämpande, kunde han köra upp. 

Så här ser gräsmattan ut. 

Och här har hackandet tagit sin början.

Klockan är nu kring  21:30 och medan jag skriver detta, slängs ett öga på Aktuellt. 

Det handlar om Putins besök i Belarus. 

Amen.

Undrens tid och så vidare ....

Plötsligt händer det! 

Vännen Eva från Tyresö ringer och efter allt prat .., det som handlat om den senaste sjukhusvistelsen och om barnbarnet Erik som är hos dem och övar sig på matematik (Den Halvlånge, f.d. lärare på KTH, är icke allenast morfar, nej, han bistår Erik med matteträningen) och om vädret och om julkortet som kommit, ja, när allt det vanliga är avhandlat, säger Eva - denna förut så totalt icke-sportintresserade kvinna - att hon igårkväll tittade på finalen i fotbolls-VM. 

Det är knappt att jag tror mina öron! 

Jodå. Så var det. Middagen intogs inte vid matbordet, utanför fram tv-apparaten, allt för att inte missa något av matchen. 

"Och jag ÄLSKAR Messi! Han är så fin och det var så roligt att dom vann!" säger hon lyriskt. 

Det låter nästan som hade hon skådat ljuset. 

Och läser du här Eva, så vet att: I love you!

                          Måndagsfönstret ...

                  Fanns i min lilla 1:a och speglar sig i den affisch som jag en gång fick via tidningen Vi.

Fjärde advent och en massa dryckjom ...

Idag hade vi röjning av hyllorna i källartrappan. Trappan dit ner är brant, ja, i mina ögon närapå livsfarlig och på ena sidan av den, där finns fem hyllplan av trä och där har det under årens lopp samlats allt möjligt rat. 

På nedersta hyllan har det stått en hel hop med flaskor, varav kanske 90% visat sig vara icke-öppnade. Man kan fråga sig varför. 

Ja, en förklaring är väl att vi ytterst sällan dricker ren sprit, det är någon Martini när vi seglat och lagt till och pustat ut och samma sak med Jägermeister, som pv brukar bjuda seglarkompisarna på - även då när dagens seglats avklarats -.

Men allt det andra ..? Hur många år har dessa flaskor stått där på hyllan?

Där är en Tullamore whisky - kanske har den använts till Irish Coffee någon gång, för ingen av oss tycker om whisky; den får friherrinnan - och längst till höger här på bilden står en flaska tysk eller polsk vodka, en present från den polska familjen vars hund bet Harry i huvudet .., då, när han bara var valp, det var väl någon slags tröst i bedrövelsen.

En flaska champagne upptäckte vi .., och Gordon´s Gin (aha .., jag tycker ju om Gin & Tonic, men vi glömmer alltid bort att flaskan finns och kommer vi plötsligt ihåg att vi ju har Gin, ja, då har vi i gengäld glömt att köpa hem Schweppes tonicwater till), ungefär så är det. 

Alltså var det timligt stort sällskap med dryckjom vilka trängdes på hyllan. 

Dammiga flaskor som nu fått ny lyster. 

Bäska droppar måste vara inhandlad vid någon jul, påsk, eller midsommarhelg. Ingen av oss tycker om snaps, men när grannen Birgitta i höstas bjöd på surströmming, bjöds jag på Norrlands Akvavit, då tyckte jag om den och det berodde inte enbart på namnet.

En flaska med avlång och otroligt smal etikett, märkt "Apelsinvin, 1982", upptäcktes också. Det var pv:s mor Gunvor som tydligen agerat vintillverkare. 

För övrigt kan meddelas att Gunvor - som arbetade som kontorist - på dom flesta varor som köptes hem, märkte dem med inköpsdatum och pris. 

Nå, hur smakade hennes vällagrade apelsinvin?

Jo, efter att pv testat en slatt på tungan, åkte det i slasken. 

Nu är hyllorna torkade och rengjorda .., allt som inte ska vara där har sorterats bort .., och i skrivande stund är där riktigt prydligt i mörkret.

Måtte vi nu inte fastna i frestarens garn, ja, vad beträffar dryckjom. 

Nej, nu gäller det att vara ståndaktig!

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

I det här huset - som förmodligen sett bättre dagar - bodde tydligen min mammas morfar och mormor en del av sitt liv. När bilden togs; det måste ha varit många, många år senare, tycks det övergivet. Tre personer står där till vänster och tittar på huset .., kvinnan eller mannen i mitten pekar upp mot husgaveln .. en hund tittar mot fotografen. 

Mammas morfar hette Per-Olof Hansson och mormor Charlotta, f. Westerlund.

När jag köper potatis .....

... blir jag stående en stund och funderar på om det ska vara mjölig eller fast potatis till frestelsen.

Intill mig står en kvinna i min ålder. Kort, mörkt hår. Påminner lite om min mamma. 

"Hej, du verkar vara lite av en potatisexpert .., vad tror du, fast eller mjölig potatis till Janssons?" säger jag. 

Kvinnan ler och vet besked. Jo, men hon använder den fasta sorten. 

Det blir kanske en halv minuts prat, möjligen det dubbla .., men jag känner på en gång att jag tycker så mycket om henne. 

Det känns som om vi har nycklarna till varandras hjärtan. 

Visst är det förunderligt, detta att ibland behövs inga omvägar.

Allt klickar.

Dagens fönster ...

... blir ett fönster från Plockton i nordvästra Skottland .. ett samhälle med tropiskt klimat, sa en av hotellgästerna där vi bodde för en natt (i ett mögeldoftande rum ...)  i den här staden nära havet.

"Ja, dit måste ni åka .., det är inte långt härifrån och ni ångrar er inte!" fortsatte han. 

Så det gjorde vi. 

Och det var vackert och vi satt på stranden och slängde en bit bröd till en lurvig hund som gärna ville smaka av vår lunch. På väg tillbaka till bilen upptäckte jag fönstret och det fina vykortet. 

Sånt som gör hjärtat varmt ...

Jo, när man på SVT:s nyheter råkar titta på ett reportage från Hudiksvall, där elever på ett teknikprogram - tillsammans med påhittiga lärare - har satt samman (läs: svetsat med mera)  femtio mindre kaminer, vilka ska skickas till Ukraina. 

Tomrummet i kaminerna fylls med powerbanks, ljus och pannlampor - allt sponsrat från lokala företag -. 

Hurra för sånt här! Ni har min fulla beundran, ungdomar!

Dagens fönster och DN:s quiz ...

Juli 2016. Vi klev på tåget vid stationen i Edinburgh och detta var vad vi såg från vår horisont. Det tycks ha varit ett knepigt korsord som mannen i den rosa skjortan ägnade sig åt .., oj, så han funderade!

Och intill oss satt ett kortspelande ungt par från Skottland, vilka aldrig besökt London .., men nu var dom på väg. 

Att resa med tåg är bara så trivsamt! 

Så till veckans Nutidsquiz. 

Vid 6-tiden plingade det i min mobil. Jaha, då förstod man .., pv var klar och nu skulle jag få resultatet! Så var det också, men jag höll på att trilla ur sängen när jag såg texten - 7 rätt -! Var det möjligt?  Om pv har sju rätt, då har jag nog inte mer än fem, tänkte jag och blev aningen orolig. 

Men dra på trissor .., jag hade 9 rätt! Fel på fråga 7 (Europafrågan). Gissade vilt på trean.

Ja, jag är jätteglad för mina nio och ska fira detta med en lussekatt. Pv är inte fullt lika glad :).

Ajöken, sa fröken.

Spridda skurar från landet Halland ...

I fjorton år har jag känt pv (tiden rusar iväg!) och i drygt tolv år har jag varit bosatt i landet Halland, men aldrig har jag varit med om en sån kyla och halka som under den här veckan! 

Det har ömsom snöat, regnat och frusit på och att gå ut med Harry är i sanning spännande, inte enbart för att vi såg en helt underbart vacker räv, nej, ska man komma hem med livet i behåll, eller utan att ha brutit något ben?

Så här ser det på vår altan. 

Som synes har julgranen tagits in, men ännu inte klätts. 

Igårkväll blev det liten före-jul-träff hos Ecke och Britt inne i stan. 

Där känner sig Harry hemma och alldeles väldigt gärna vill han hoppa upp i soffan, men okej då, "jag kan väl lägga mig under bordet då", tänker han nog. 

Och när Britt kom med en wienerkorv att kalasa på, ja, då glömde han t.om bort Ecke, han som i vanliga fall är den stora favoriten.

Så lättköpt kan en hund vara. 

Innan dess hade vi varit ute vid "Hallarna" - på Biltema - och hittar man inga julklappar där, då är det illa ställt.

Pv hittade i alla fall vad han sökte.

Det blev ett par trivsamma timmar tillsammans. 

Britt hade gjort Janssons, men eftersom pv inte är någon sillälskare, fick han en slags egen Janssons gjord på kalkonköttbullar. Jättegod var den! 

Allt möjligt diskuterades, inte minst deras installation av solceller! 

Att någon - som om fem år kan fira 100-årskalas - läser på allt om solceller och därefter bestämmer sig för att "ja, detta ska vi satsa på!" och gör det och har stenkoll på hur mycket dessa celler har sparat in till dem, ja, det är för mig så fantastiskt.

Nu har deras villa ett perfekt läge mot söder, det spelar förstås in, men ändå. 

Vi pratade också om detta att vara blind. Pv hjälpte till att ta in deras julgran och Ecke sa att .. , ja, om ljusen kommer upp eller inte betyder ju inget för honom. 

"Det är lika svart oavsett vad ...", sa han lite leende. 

Att ha förlorat synen .., fy, så hemskt.

Dagens fönster ....

... fångades under någon av dom där härliga dagarna i Berlin just innan påsk och kanske tänkte jag inte på just fönster när bilden togs .., mer på floden Spree och människorna och detta att på vissa träd hade löven börjat slå ut. 

Och så hade jag ju besvär av en hälsporre och kunde inte gå många hundra meter förrän jag fick sätta mig - om där nu råkade uppenbara sig en bänk att sitta på -. 

Bara en stund, sen upp igen! 

Å, så jag tyckte om dom där dagarna och även boendet, det som var så spartanskt. Mängder av ungdomar bodde där, många var på skolresa och en grupp kom från England. Och på innergården fanns en förskola med hojtande småttingar som gick på rad och lyste upp tillvaron med sina reflexvästar.

Här ett vykortsställ vid Prenzlauer Allé, det var där vi hoppade på och av spårvagnen. 

Har jag inte sagt det förut, så säger jag det nu: jag älskar vykort som är lite annorlunda. 

Inte bara vyer över slott eller som i Malå - över kommunalhuset eller minigolfbanan -, dessutom med fotografens skugga över det sistnämnda.

Köpte jag något vykort? 

Kanske inte.

Detta eviga vykortsskrivande, då, i ett annat liv. 

Nu hamnar bokstäverna här, på bloggen, eller på instagram. 

Bilden togs i Grekland .., i staden Rethymnon, tror jag. Vi hade tagit en sista-minuten-resa med Spies resebyrå och efter en vecka fick vi byta boende .., det var rena skräcken den första tiden. 

Ja, det här blev - som så ofta annars - tankeflykt.., från Dagens fönster till vykortsskrivande. 

Nu ska jag dricka upp kaffet. 

Ett nyöppnat paket Arvid Nordquists Gran Dia. Det är lycka det.

Jag bestämde mig tidigt ...

Nej, i år skulle jag dra ner på julkortsskrivandet. Kanske skulle jag inte skicka ett endaste ett?

Meddela på Facebook bara?  Och kanske sätta in motsvarande summa till något behjärtansvärt ändamål. 

Jo, det tänkte jag. 

Gjorde jag det? 

Nej, men betydligt färre än tidigare år.

Man kan också - och det har gjort - skicka julhälsningar i form av digitala gåvokort. Till exempel till Operation Smile,  UNHCR .., Individuell Människohjälp .., Amnesty International, Erikshjälpen,   Hjärnfonden ..., Hjärt och Lungfonden  , ja, där finns många att välja på .

Själv har jag valt Operation Smile och UNHCR.

Och om någon nu får ett julkort av mig och inte har skickat ett eget, så gör det inget. Ingen behöver sucka och tänka "oj, nu har jag inte skickat till henne .., hjälp, nu måste jag ...!" 

Nej, det måste man absolut inte!

För mig är det här med julkorten ren och skär terapi och ett sätt att emellanåt få känna sig lite kreativ.

 Och så ett kvällsfönster ....

.... från Hornsgatan på Söder i Stockholm. 

Den som fångade denna härliga vy, jo, det var grannen Annelie, som väl bodde där innan sommarstugan här nere revs och så byggde Annelie ett helt annat slags sommarboende, ett som min son tycker är "jättehäftigt".

Tack rara Annelie!

    Män som sjunger ...

Jo, jag har tipsat om den här dokumentären tidigare, men gör det återigen. S o m  jag tycker om den! Programmet handlar om ett gäng herrar där dom flesta har fyllt åttio och mer än så och alla bor dom i Wales, övar i sin kör en gång per vecka och så får man följa deras tillvaro - mest handlar det om sjungandet -. 

Det handlar också om körledaren - en härlig kvinna som verkligen betyder mycket  för dem alla -. 

Filmen är gjord av Dylan Williams som är son till en av herrarna, han som står näst längst till vänster och var nittio år när filmen spelades in. (Hans tillvaro hade liksom tippat över styr). Upptäckte reprisen igårkväll och lägger in en länk till den, om någon är intresserad. Filmen kan endast ses i Sverige.

Här kan man läsa lite om handlingen.

"This humorous and melancholic portrait of a Male Voice Choir begins when the filmmakers’ father, widower Ed, 90, sells the family home and arranges his own funeral. His only remaining solace is Tuesday night practice, but with an average age of 74 and suffering a hemorrhaging of the bass section his beloved choir is facing a crisis of its own.

They must act or face extinction. So the hunt begins to find ‘brown haired men’ in their 40s and 50s who can take the choir forward. As their search intensifies we come closer to them. Whilst Ed finds new meaning, Merf deals with his own bad news by focusing on the Choirs revival and Gwyn laughs at his prostrate cancer diagnosis and walks on the wing of a plane to raise money. Finally, they raise themselves and travel to Northern Ireland to perform for the first time in 20 years."

Sååå sevärd, tycker jag.

     Dagens fönster ....

..... fanns i min lilla 1:a i Ystad. 

Det där fåret som mest liknar en råtta om nosen, fick jag av min syster i Australien. 

En bra tisdag ..Kör till en butik i en närliggande by och hämtar ut paket och blir sååå glad när jag kan visa kassapersonalen hur man räknar ut vad en postens vadderade påse - en som ska skickas utrikes -  kostar, men egentligen tog det tid innan dom trodde mig. 

Tänker ofta på hur dåligt det är av butikschefer, detta att inte se till så att de som arbetar i kassan - och som dagligen ska hantera postärenden - inte får lära sig detta ordentligt. Det är illa skött mot personalen (som får känna sig mindre vetande) och det är även oförskämt mot kunderna. 

Dålig service, helt enkelt. 

Jag har skrivit om detta tidigare, men gör det igen: det tar TID att lära sig allt om hur man skickar paket runt jorden ., ordnar med tullhandlingar etc, plus allt det övriga, sådant som handlar om fullmakter och Gud-vet-allt, allra helst när man, inom vissa områden, kanske hanterar dem bara någon enstaka gång per år. Men detta att ha koll på hur man skickar paket, det tycker jag är grundläggande ., det borde alla få träna på, särskilt innan man landar i julmånaden.

Det handlar också om yrkesstolthet - alldeles oavsett vilket yrke man råkat hamna i eller sökt sig till -. Att man vill göra ett bra jobb.

I det avlånga paketet låg dels den fina teckningen/målningen/trycket som jag beställt, men också en väggkalender av samme man, Henning Trollbäck. 

Å, den är så vacker! 

Den är ganska stor och jag får fundera på om det ska få bli en julklapp  eller om jag behåller den själv.

Och nu kan jag ju träna på att teckna vackrare tulpaner än mina egna som blir enahanda och ganska fula.

Här under några småbilder från kalendern, frånsett då tulpanerna som står här på rumsbordet. 

Natten mot idag var det på tok för varmt i sovrummet och då får jag alltid mardrömmar.  

Drömmen i natt slog alla rekord. Då befann jag mig i yttre rymden på något vis och plötsligt sögs jag ut ännu mera i allt det svarta - jag liksom kände hur otroligt fort det gick - och jag kunde på inga villkors vis hålla  mig kvar, utan bara svischade iväg. 

I drömmen tänkte jag att "jaha, är det så här det går till när man dör?"

Otroligt olustigt var det.

Erkki  ...

Kunskapskanalen ikväll och Erkki Makkonen från Finland tävlar i att simma i isvakar.

När han inte tävlar, går han ner till sjön och badar, iklädd endast stickemössa och badbyxor.

Länge blir han i .., simmar och har sig.

Efteråt tar han sin rullator och ger sig av hemåt, fortfarande endast i badbyxor.

Och så går han på gym och tränar, för "när man simmar behöver man starka lårmuskler", förklarar denne  friskus.

När filmen spelades in var Erkki nittioett å r.

Dagens fönster ...

... fångades i Halmstad och byggnaden med den i mina ögon så härliga färgen, heter Gula Briggen och var tidigare ett fängelse. 

Om jag har fattat det rätt är det nu ett hotell. 

Jo, så är det.

Här kan man få veta mera och har man inte nött in namnet Gula Briggen tidigare, så har man det efter att ha läst på den sidan. Garanterat. 

Biokväll och lite annat ...

Så var vi då igårkväll inne i Halmstad och tittade på filmen "Min vackra stjärna" - en titel som för mig är helt obegriplig i sammanhanget, men så är det ju ofta med titlar. 

Vi var kanske åtta personer i hela salongen, så det var gott om plats. Och filmen var låååång, lite mer än två timmar. 

Hur var den?

Jo, en inte alldeles typisk Kore-eda-film, såväl pv som jag själv hade svårt att hänga med i svängarna, särskilt i första halvan av filmen. På väg hem liksom "dissekerade" vi handlingen, i ett försök att få kläm på det hela. 

"Ja, men just det, så kanske det var tänkt!"

"Jaha .., utspelade den sig i Sydkorea, jag trodde det var i Japan!"

Bra skådespelare, som alltid i Kore-edas filmer och ingen är enbart ond eller god .., jag älskar att människor skildras med så mångfacetterade personligheter!  En liten kille på kanske 5 år, kommer in i bilden efter halva filmen och hjälp, vad den pojken betyder mycket! Helt obegripligt hur en så ung gosse kan agera sååå bra!

Så här skrev Aftonbladets recensent Emma Grey Munthe och jag håller med i allt. 

"Den vanligtvis finlirande regissören Hirokazu Kore-eda brer på tjockt med sentiment, förenklar, överlastar med känslosamt pianoklink och dito gitarrplink. Men någonstans där under finns precis som i hans långt bättre "Shoplifters" fina skådespelarprestationer och en varm – och emellanåt rolig – berättelse om hur hittade och valda familjer många gånger övertrumfar blodsband, och om hur det tar en by att ta hand om ett barn. Utspridda här och där finns scener som kommer att sitta kvar länge i hjärtat, för hur Kore-eda med små medel förmedlar något stort om människan och vad vi kan vara för varandra."

Björn Jansson i SR:s Kulturnytt tyckte annorlunda. 

Så här. 

(Fällde vi några tårar ..? Nej.)

Nöjesguidens recensent var lyrisk. 

Betyget från mig blir en stark 3:a och pv - som inte är hemma och därför inte kan sätta något betyg - menade att filmen hade mått bra av att kortas ned med kanske en kvart. Båda var vi eniga om att det kanske vore en idé att se om filmen senare - hemmavid - då brukar man se det hela med andra ögon -. 

Och fotot var  U N D E R B A R T.

(Den fina julgranen stod på Lilla Torg, alldeles intill biografen).