... som speglar sig i motorhuven.
Det hände sig utanför Det Eleganta Hotellet i Athen.
lördag 3 oktober 2009
Massor av sena kvällsfönster ...
... som speglar sig i motorhuven.
Det hände sig utanför Det Eleganta Hotellet i Athen.
Eftermiddag ...
Samos.
Det är det där avskavda det handlar om.
Fotboll på tv.
Fisk i ugnen.
På andra sidan gatan kånkar mustaschprydda herrar på kylskåp och frysboxar .., ty nu töms lilla kvartersbutiken där jag arbetade i tretton år.
Det gestikuleras och pratas hejvilt.
En av männen tycks våldsamt upprörd.
"Snart utbryter nog skottlossning ...?" säger jag till pensionatsvärden som halvligger på soffan Ektorp och lite förstrött hejar på Kalmar FF.
"Jaså ...?" säger han som inte har bloggmadamens livliga fantasi.
Och utanför fönstret viiiiiiiner vinden.
Till Kesu ...
Så här är det.
I mitt barndomshem hängde väggklockan i köket.
Då, på den tiden, låg ett gulnat urklipp i botten på klockan och urklippet var mina systrars mammas dödsannons.
Gunhild Nilsson ..."min kära maka .., Rigmor och Birgittas mamma", stod det.
Gunhild blev trettiotre år.
Jag tittade ofta på urklippet ., och funderade över varför vi aldrig pratade om henne ..?
Jo, där fanns ett fotografi av henne ovanför öppenspisen ., hon log in i kameran .., klädd i en norsk kofta och om huvudet hade hon en slags turban virad .., kanske för att dölja bristen på hår .., ty Gunhild dog på grund av en ilsken hjärntumör.
Så småningom hamnade även pappas dödsannons på klockans botten.
Och nu .., min mammas.
Där ligger också nyckeln.
En gång i veckan; varje söndagkväll .., drar jag upp klockan som en gång hängde i min pappas farbrors hem.
Det är den absolut enda sak som jag inte vill mista, förutom kameran.
Och så här låter den.
Lördagsfönstret ....
... är mitt.
Idag är det oväder i sydöstra Skåne.
Motvinden låg som en vägg mot mig när det var dags att cykla hem från affären!
Och lokalradion varnar skåningarna.
fredag 2 oktober 2009
Fredagkväll på Regementsgatan 19 A.
Från köket doftar det av köttfärs till tacon.
Ett fönster står som vanligt öppet.
Och Lasse Berghagen är gäst i Gokväll.
Pling-pling-i-min-mobil !!
"Äntligen fredag.
Bra dag på jobb, ute alla åtta timmarna men skönt nu med ledig helg.
Ska städa, mitt hem förfaller ;-).
Frusen om fötterna, sol i hjärtat.
Kram, kram."
Av sådana ord blir man glad, hälsar bloggmadamen sittandes i sin anorak i ett hem som också har förfallit.
"Äntligen fredag.
Bra dag på jobb, ute alla åtta timmarna men skönt nu med ledig helg.
Ska städa, mitt hem förfaller ;-).
Frusen om fötterna, sol i hjärtat.
Kram, kram."
Av sådana ord blir man glad, hälsar bloggmadamen sittandes i sin anorak i ett hem som också har förfallit.
Första arbetsdagen ...
Underbara snabbjobbande och alltid genom-butiken-springande Sanna, då, på den tiden det begav sig.
En arbetskamrat så sprängfylld med energi!
... efter tio dagars ledighet .., går hur bra som helst.
Det är till och med roligt att träffa alla kunderna och många är rara och frågar hur det har varit i Grekland och var vädret fint och hur känns det att ..?
Sånt prat.
Och alla plu-nummer (förutom stjälkselleri och rödbetor i lösvikt) sitter som dom ska.
När klockan är lite över fem och jag cyklar hemåt, känns höstluften frisk och klar.
Solen flödar!
Jag ser två sädesärlor och tänker att hösten är fin den med .., och om några timmar kommer pensionatsvärden på besök och inte ett uns spår av tandvärk har jag haft.
Det är som ett nytt liv.
I alla fall nästan.
För en vecka sedan ....
... promenerade jag i små gränder .., lyssnade till småfågelkvitter .., och hälsade på kattorna som strök förbi.
Nu är det oktober.
Allt är som vanligt igen.
På en krok hänger min röda arbetströja.
I högerfickan väntar sprättkniven.
Och tänk ...., all tandvärk är som bortblåst!
torsdag 1 oktober 2009
Insikt nr 158 ...
En vecka i Grekland utan tv och radio och man tänker inte ens på det.
Men så kommer man hem och ligger på soffan Ektorp, slår på tv:n och slukar allt.
Där är Plus med ettrig Sverker .., Mitt i naturen .., där är ett norskt program om livet på landet - "Där ingen skulle tro att någon kunde bo .." - .., och så ett fullkomligt underbart danskt program där barn filmar och berättar om sin vardag; det handlar mycket om skilsmässor ..., och sist av allt ..., Debatt som ikväll handlar om riksdagspolitiker .., ja, rubb som stubb.
(Och jag gillar Stig-Björn Lundgren som debattör, fast han säkert retar livet ur många ..., det är nånting med hans kynne.)
Bäst var detta:
"Där ingen skulle tro att någon kunde bo"
Hamnar på Aftonbladet som väl vill berätta om Viktiga Saker i vår värld.
Jo, jo.
Jag undrar jag hur många kvinnor som ikväll ligger på rumsgolvet och testar detta.
Själv har jag inte hunnit dammsuga, så det får vara.
En vecka i Grekland utan tv och radio och man tänker inte ens på det.
Men så kommer man hem och ligger på soffan Ektorp, slår på tv:n och slukar allt.
Där är Plus med ettrig Sverker .., Mitt i naturen .., där är ett norskt program om livet på landet - "Där ingen skulle tro att någon kunde bo .." - .., och så ett fullkomligt underbart danskt program där barn filmar och berättar om sin vardag; det handlar mycket om skilsmässor ..., och sist av allt ..., Debatt som ikväll handlar om riksdagspolitiker .., ja, rubb som stubb.
(Och jag gillar Stig-Björn Lundgren som debattör, fast han säkert retar livet ur många ..., det är nånting med hans kynne.)
Bäst var detta:
"Där ingen skulle tro att någon kunde bo"
Norsk programserie från 2008. Reportage om människor som valt att bo långt från staden, men nära naturen. På fjällgården Fossdal, på gränsen mellan Møre og Romsdal och Sør-Trøndelag, bor tolv år gamla Anita Martinsen tillsammans med sina föräldrar och gårdens alla djur. Framtidsplanerna har hon redan klara, Anita ska bli författare, veterinär och fjällbonde.
Även i SVT1 4/10, SVT24 4/10 och SVT1 7/10
Av bara farten läser jag även tidningarnas webbsidor.Hamnar på Aftonbladet som väl vill berätta om Viktiga Saker i vår värld.
Jo, jo.
Jag undrar jag hur många kvinnor som ikväll ligger på rumsgolvet och testar detta.
Själv har jag inte hunnit dammsuga, så det får vara.
Och här kommer fyra, nej, fem .. kvällsfönster.
"Hej Elisabet!
Som lite välkommen hem och plåster på tanden så kommer det två fönster från mig från en dagstur förra lördagen.
En dagstur som bl a gick till vackra Grythyttan.
Fladderfönstret ,-)
Som äntligen kom rätt.
Fönstret med röda väggar runt om är ett fönster på Grythyttans Gästgiveri.... ja just det gästgiveriet som han Carl Jan numera har haft hand om.
Gardinerna som fladdrar lite är så fina tycker jag!
Sen från antikvariatet i samma by ( är det en by... ? )
Tyvärr var det stängt när vi kom förbi.
Fångade fönstret istället för att kanske köpa en bok.
Nu är jag på Loka Brunn och fotar.
Där kan man så klart dricka deras eget riktiga brunnsvatten i just det här rummet med sina pelargonfönster!
Vattnet smakar lite mossa och järn. Men vad gör det om det är nyttigt.
Vattenpaviljongen tror jag rummet heter..... om jag kommer ihåg rätt...?
KvällsHej från mig!
Turtlan."
Ops, nu kom jag på..... det ena fönstret är ju fångat i Lokas egen lilla kyrka.
Så var det ju!
Kvällströtter tror jag visst!
Sylvia Vegas vänstra hand ...
På tåget hem från Köpenhamn hamnar jag intill Sylvia.
Sylvia är kund i affären och frågar så där apropå om jag fortfarande ägnar mig åt att fånga vänsterhänder?
Jo, det gör jag ju .., men kanske inte så ofta som tidigare.
Så jag blir glad och tar fram kamera, penna och papper från ryggsäcken.
Det visar sig att Sylvia är född 1970, är Jungfru och lillasyster.
Hon kommer från Ecuador och varit i Sverige sedan 1994 .., i femton år, alltså.
Var hon arbetar?
Jo, på MAS i Malmö, på sjukhusets neurologavdelning, som läkarsekreterare.
På den där skalan mellan 1 och 10 .., ja, hur tillfreds hon är med sitt liv just nu, säger hon nästan genast ..."nio".
Hon trivs med arbetet och fritiden, med sin familj och inte minst med taxen Piplup.
Ungefär så är det med Sylvia.
Pling-pling ...
Från underbara vännen Bente i Norge kommer en länk susande genom rymden.
Jo, jo.
Nu vet vi det.
Från underbara vännen Bente i Norge kommer en länk susande genom rymden.
Jo, jo.
Nu vet vi det.
När det är över ...
Från den blå sportväskan som står på golvet intill tv:n, ser jag dem.
Fru Snorkel och Herr Cyklop.
Ännu ouppackade.
Och fiskarna i det turkosfärgade havet var små och genomskinliga och där fanns större sorter, men då oftast bara en och en.
Ibland hände det att småfiskarna nafsade på våra ben.
Från den blå sportväskan som står på golvet intill tv:n, ser jag dem.
Fru Snorkel och Herr Cyklop.
Ännu ouppackade.
Och fiskarna i det turkosfärgade havet var små och genomskinliga och där fanns större sorter, men då oftast bara en och en.
Ibland hände det att småfiskarna nafsade på våra ben.
På soffan Ektorp ....
... tillbringar jag mesta delen av denna den första dagen hemma.
En stor hög med DN ligger och väntar på bordet.
Jag läser dem från första till sista sidan.
Jag läser om Lydia Cacho från Mexico, född 1963, som kämpar för mänskliga rättigheter i allmänhet och driver ett center för kvinnor och barn som utsatts för trafficking eller våld.
Denna modiga Lydia som efter ett pedofilavslöjande lever under ständigt dödshot, men vägrar att ge upp.
Och jag läser nekrologer .., bland annat om Carin Bäcklin som har avlidit i en ålder av 101 år och som bara någon vecka innan hon dog, köpte nytt läppstift och mascara.
Sånt säger ganska mycket om en människas framtidstro och hopp.
Och där är bilder på nygifta par som ler rakt in i kameran.
Elva bröllopsbilder inalles i en av tidningarna och jag är femtiofem år, snart femtiosex, och tänker cyniskt..., ja, ja .., hur många ler lika lyckligt om tio år och bara detta att den tanken finns hos mig, får mig att må illa.
Och jag tittar på husannonser i Stockholm och upptäcker att man nu kan boka biljett till julshower och där är en annons med bild på Jonas Gardell som uppträder i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden de 28 september och där hade jag gärna varit och lyssnat, men nu är det för sent.
På sidan 35 finns spalten "Så träffades vi".
Där berättar en kvinna som kallar sig "S" om hur hon en natt drömde om en norrländsk korridorgranne, ja, själv hade hon då redan sällskap.
Hon drömde att hon dansade med den för henne tämligen okände mannen från norr och hur enkelt och rätt det kändes och hur förvånade de båda var över att de blivit ett par.
I drömmen, alltså.
En tid senare tar det abrupt slut mellan kvinnan och hennes pojkvän och inte långt därefter råkar hon, av en slump, träffa mannen som hon drömde om, på en pub.
Kvinnan och mannen gick hem tillsammans och har sedan dess, det är trettio år sedan, varit ett par.
Åå, så härligt och den delen av mitt hjärta som ibland är synnerligen osympatiskt cyniskt, puttas åt sidan.
Ja, så där pågår fredagslivet medan jag ligger där på soffan Ektorp.
Mot söder står fönstret står öppet.
Rullgardinen fladdrar lite i vinden.
Bilar kör förbi.
Och inte en endaste liten fågel hörs kvittra.
... tillbringar jag mesta delen av denna den första dagen hemma.
En stor hög med DN ligger och väntar på bordet.
Jag läser dem från första till sista sidan.
Jag läser om Lydia Cacho från Mexico, född 1963, som kämpar för mänskliga rättigheter i allmänhet och driver ett center för kvinnor och barn som utsatts för trafficking eller våld.
Denna modiga Lydia som efter ett pedofilavslöjande lever under ständigt dödshot, men vägrar att ge upp.
Och jag läser nekrologer .., bland annat om Carin Bäcklin som har avlidit i en ålder av 101 år och som bara någon vecka innan hon dog, köpte nytt läppstift och mascara.
Sånt säger ganska mycket om en människas framtidstro och hopp.
Och där är bilder på nygifta par som ler rakt in i kameran.
Elva bröllopsbilder inalles i en av tidningarna och jag är femtiofem år, snart femtiosex, och tänker cyniskt..., ja, ja .., hur många ler lika lyckligt om tio år och bara detta att den tanken finns hos mig, får mig att må illa.
Och jag tittar på husannonser i Stockholm och upptäcker att man nu kan boka biljett till julshower och där är en annons med bild på Jonas Gardell som uppträder i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden de 28 september och där hade jag gärna varit och lyssnat, men nu är det för sent.
På sidan 35 finns spalten "Så träffades vi".
Där berättar en kvinna som kallar sig "S" om hur hon en natt drömde om en norrländsk korridorgranne, ja, själv hade hon då redan sällskap.
Hon drömde att hon dansade med den för henne tämligen okände mannen från norr och hur enkelt och rätt det kändes och hur förvånade de båda var över att de blivit ett par.
I drömmen, alltså.
En tid senare tar det abrupt slut mellan kvinnan och hennes pojkvän och inte långt därefter råkar hon, av en slump, träffa mannen som hon drömde om, på en pub.
Kvinnan och mannen gick hem tillsammans och har sedan dess, det är trettio år sedan, varit ett par.
Åå, så härligt och den delen av mitt hjärta som ibland är synnerligen osympatiskt cyniskt, puttas åt sidan.
Ja, så där pågår fredagslivet medan jag ligger där på soffan Ektorp.
Mot söder står fönstret står öppet.
Rullgardinen fladdrar lite i vinden.
Bilar kör förbi.
Och inte en endaste liten fågel hörs kvittra.
"Säg till om det gör ont .."
Skugga och Ljus på Samos.
I jämförelse med Sofiasjukhusets avdelning för tandbesvär, ja, i Athen, är Folktandvården i Ystad rena himmelriket.
Där är tyst och lugnt i väntrummet .,. en man sitter och läser lokaltidningen och en äldre kvinna kommer in och ställer gåstavarna ifrån sig ..., och så ler hon så vänligt mot oss andra ..."godmorgon, godmorgon!".
Och så sitter vi där tysta och väntar.
I väntrummet.
Och så öppnas dörren.
"Men hej Elisabet!" säger en tandsköterska vänligt och visar mig vägen in till behandlingsrummet.
Sköterskan är kund i affären, jo, jag känner igen henne, men visste inte vad hon arbetar med.
Och för den blonda tandläkerskan som kommer från Polen och heter något så förtroendeingivande som Anna, får jag berätta och jag visar röntgenplåten från det grekiska sjukhuset och Anna och tandsköterskan ler och jag berättar om Strrrrong Pills och allt det andra.
Det visar sig att min tand är rejält inflammerad och det blir rotfyllning rakt av .., ja, inte fyllning, utan rensning.
Rejält med bedövning, ändå vickar jag ihärdigt på tårna och kan nog mest liknas vid en svävande dam.
När allt är överstökat för den här gången .., känner jag hur tårarna bränner bakom ögonlocken.
Ååååå, detta att bli vänligt bemött .., det är nästan det viktigaste av allt!
Nu är det bara att vänta på att bedövningen ska släppa ,-)
Återbesök nästa fredag.
Och himla synd att alla Strong Pills har tagit slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)