lördag 3 oktober 2009
Till Kesu ...
Så här är det.
I mitt barndomshem hängde väggklockan i köket.
Då, på den tiden, låg ett gulnat urklipp i botten på klockan och urklippet var mina systrars mammas dödsannons.
Gunhild Nilsson ..."min kära maka .., Rigmor och Birgittas mamma", stod det.
Gunhild blev trettiotre år.
Jag tittade ofta på urklippet ., och funderade över varför vi aldrig pratade om henne ..?
Jo, där fanns ett fotografi av henne ovanför öppenspisen ., hon log in i kameran .., klädd i en norsk kofta och om huvudet hade hon en slags turban virad .., kanske för att dölja bristen på hår .., ty Gunhild dog på grund av en ilsken hjärntumör.
Så småningom hamnade även pappas dödsannons på klockans botten.
Och nu .., min mammas.
Där ligger också nyckeln.
En gång i veckan; varje söndagkväll .., drar jag upp klockan som en gång hängde i min pappas farbrors hem.
Det är den absolut enda sak som jag inte vill mista, förutom kameran.
Och så här låter den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag har en byrå som min mamma hade i sitt barndomsrum. En vit byrå, lite annorlunda i modellen.
Men tänk så jag gillar den!
Den ska jag alltid ha i mitt sovrum oavsett var jag bor!
Min mormor hade en liknande klocka som Din.
Den finns hos min bror nu. I säkert förvar :-))
Turtlan
Jag har så mycket fint att läsa in mig på på din blogg, eftersom jag har haft det lite stressigt på sistone. Men jag önskar dig välkommen tillbaka och hoppas att dina hemska tandplågor är slut. Bara att njuta av alla fina minne som du naturligtvis också har.
Turtlan: ja, det underliga är att mina storasystrar alltid kivades om vem som skulle få den där klockan .., när den dagen kom.
Sen köpte min f.d. man och jag föräldrahemmet när mamma susade iväg till Sydamerika efter pappas död och plötsligt blev klockan min.
Jag hade inte ens haft en tanke på den.
Nu betyder den såå mycket.
Lisette: Tack du .-)
Och inte det minsta lilla ont har jag längre och det är stor lycka det!
Vi har olika sätt att ta hand om sorg - min svärfar totalvägrade att prata om svärmor som dog när han var 87 och hon 73. Han höll tyst och ville inte titta på kort i 6 år, så länge han levde. Om han lät bli att tänka på att hon var död, kunde han lura sig själv att hon inte var död, trodde han...
Medan min mamma pratade dagligen pratade om pappa efter att han dog.
Jag drr också upp klockan på helgen. Den hängde i min fars mormors föräldrahem.
Precis en sån klocka har vi också. Men det är inte arvegods utan jag köpte den i en antikaffär och gav den till min man en gång när han fyllde år. Han hade en liknande i sitt föräldrahem och ville ha en tickande klocka. Men nu står den sen i somras. I väntan på att lämnas till urmakare för genomgång. Och han är pensionär och har lång sommarledighet! ellem
Tack Elisabet! Nu vet jag till och med hur din klocka LÅTER! Fantastiskt!
Skicka en kommentar