Annorlundalivet.
Och jag ler och skriver till dottern att en sån där riktigt häftig hallelujagudstjänst, det
vill jag verkligen vara med om.
På afrikanskt vis.
söndag 25 januari 2015
lördag 24 januari 2015
På den där skalan ....
gunnar i vaplan sa...
Om att vara pensionär räknas som arbete så blir det nog en snudd på en nia för min del.
Anledningen till att det inte blir full pott är för min del den dåliga lönen.
Visserligen blev det 83:- mer per månad nu i år :-)
friherrinnan - numera pensionär - säger så här ...
För min del blir det en 10:a.
Fast lönen kunde varit bättre, om man tänker att man började att jobba väldigt tidigt.
christel sa...
Ja du, en sjua får det bli. Älskar ungdomarna men det är stressigt och långa dagar som tar ner det. I skolans värld är det antingen fullt ös eller helt dött, vi övrig personal, dvs ej lärare, jobbar ju alla lov och faktiskt har vi inget att göra då utan vi gör lite hittepå.
Så en sjua blir det.
(Elisabet säger: jag tror att Christel är yrkesvägledare, om jag har förstått det rätt ...).
bettankax säger så här (arbetar inom barnpsykvård)
I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden.
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)
Turtlan (sjuksköterska) säger så här ...
Svår fråga. Högre siffra nu jämfört med för några år sedan. Det varierar också.
Kanske 7-8 ungefär. Skulle vilja jobba lite mindre än heltid som jag gjort i alla år. Vi får se när vi landar i huskostnad och sånt.
Tankevågor/Lisbeth - som just har fått sitt knä fixat - säger ...
Det är en helt tveklös 10! Har ett arbete som ibland kan kännas mycket tungt med barn som far illa och ja även deras föräldrar också. Familjer som kommer från världens alla oroshörn med många svåra upplevelser med sig.
Men att finnas där och göra skillnad i mötena med små och stora känns som en ynnest att få vara med om.
Ingenting av allt det tunga som förekommer i en lärares yrke kan ta över känslan av att jag verkligen har världens bästa jobb.
När man ser glittret i ögonen när en liten parvel faktiskt inser att han läser!
När man hittar en borttappad gummistövel. När man läser en saga och stämningen är så kompakt av magi att alla elverna applåderar när sagan är slut. När föräldrar verkligen visar att de tycker att deras barn har det bra i skolan och känner sig trygga med mig.
Nej alla tunga dagar och alla nedskärningar ingenting kan få mig att inte tycka att jag har världens bästa jobb så har du inte mer poäng än tio som högsta så får det bli en 10 ! :-)
Dinah berättar ....har arbetat på Posten bland annat som sorterare.
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.
Mellansystern - min kusin Barbro - ....
Jag har haft värdens bästa jobb som enhetschef inom äldre och handikappomsorg, för tänk så många duktiga människor som tar hand om äldre och funktionshindrade på det allra bästa sätt-. (Elisabet skriver: hon glömde nog att skriva dit tian, kusin.)
Kattis om sitt arbete ...
Jag älskar ju mitt jobb, som bildlärare, numera på högstadiet, snudd på passionerat, så...
En solklar 10:a!
Dock är passionerad kärlek inte alltid sund.
gunnar i vaplan sa...
Om att vara pensionär räknas som arbete så blir det nog en snudd på en nia för min del.
Anledningen till att det inte blir full pott är för min del den dåliga lönen.
Visserligen blev det 83:- mer per månad nu i år :-)
friherrinnan - numera pensionär - säger så här ...
För min del blir det en 10:a.
Fast lönen kunde varit bättre, om man tänker att man började att jobba väldigt tidigt.
christel sa...
Ja du, en sjua får det bli. Älskar ungdomarna men det är stressigt och långa dagar som tar ner det. I skolans värld är det antingen fullt ös eller helt dött, vi övrig personal, dvs ej lärare, jobbar ju alla lov och faktiskt har vi inget att göra då utan vi gör lite hittepå.
Så en sjua blir det.
(Elisabet säger: jag tror att Christel är yrkesvägledare, om jag har förstått det rätt ...).
 |
| Det är väl det jag alltid anat Bettankax ,-) |
I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden.
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)
Turtlan (sjuksköterska) säger så här ...
Svår fråga. Högre siffra nu jämfört med för några år sedan. Det varierar också.
Kanske 7-8 ungefär. Skulle vilja jobba lite mindre än heltid som jag gjort i alla år. Vi får se när vi landar i huskostnad och sånt.
Tankevågor/Lisbeth - som just har fått sitt knä fixat - säger ...
Det är en helt tveklös 10! Har ett arbete som ibland kan kännas mycket tungt med barn som far illa och ja även deras föräldrar också. Familjer som kommer från världens alla oroshörn med många svåra upplevelser med sig.
Men att finnas där och göra skillnad i mötena med små och stora känns som en ynnest att få vara med om.
Ingenting av allt det tunga som förekommer i en lärares yrke kan ta över känslan av att jag verkligen har världens bästa jobb.
När man ser glittret i ögonen när en liten parvel faktiskt inser att han läser!
När man hittar en borttappad gummistövel. När man läser en saga och stämningen är så kompakt av magi att alla elverna applåderar när sagan är slut. När föräldrar verkligen visar att de tycker att deras barn har det bra i skolan och känner sig trygga med mig.
Nej alla tunga dagar och alla nedskärningar ingenting kan få mig att inte tycka att jag har världens bästa jobb så har du inte mer poäng än tio som högsta så får det bli en 10 ! :-)
Dinah berättar ....har arbetat på Posten bland annat som sorterare.
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.
Mellansystern - min kusin Barbro - ....
Jag har haft värdens bästa jobb som enhetschef inom äldre och handikappomsorg, för tänk så många duktiga människor som tar hand om äldre och funktionshindrade på det allra bästa sätt-. (Elisabet skriver: hon glömde nog att skriva dit tian, kusin.)
Kattis om sitt arbete ...
Jag älskar ju mitt jobb, som bildlärare, numera på högstadiet, snudd på passionerat, så...
En solklar 10:a!
Dock är passionerad kärlek inte alltid sund.
På rätt plats ...
Äldsta dottern, hon som i massor med år arbetat inom skolans värld,
men som i botten är undersköterska, vet inte till sig av glädje över jobbet på neonatalavdelningen
på Karolinska Sjukhuset.
Vid sjutiden i morse, när hon var på väg hem efter nattpasset, kom den här bilden till min mobil.
"På väg in till KS barn från P-garaget träffar jag en annan sorts kollegor ..." skriver hon.
Ja, tänk alla småttingar som tappat små gubbar, nallar eller djur!
Och så får vi veta att hon natten mot idag fått vara med om ett kejsarsnitt ("helt fantastiskt, man blir så rörd!") och sms:et avslutas med orden: "Jag har världens bästa jobb!"
Under mina år som vänsterhandfångare, visade det sig att dom som trivdes allra, allra bäst med sina yrkesval, det var långtradarchaufförer, ja, chaufförer öht. Lokförare också, för den delen.
Och du som läser här ..., på en skala 1 - 10 .., hur bra trivs du med ditt arbete?
Det skulle vara intressant att veta.
Jag själv säger ... åtta.
 |
| Kollegorna ... |
Äldsta dottern, hon som i massor med år arbetat inom skolans värld,
men som i botten är undersköterska, vet inte till sig av glädje över jobbet på neonatalavdelningen
på Karolinska Sjukhuset.
Vid sjutiden i morse, när hon var på väg hem efter nattpasset, kom den här bilden till min mobil.
"På väg in till KS barn från P-garaget träffar jag en annan sorts kollegor ..." skriver hon.
Ja, tänk alla småttingar som tappat små gubbar, nallar eller djur!
Och så får vi veta att hon natten mot idag fått vara med om ett kejsarsnitt ("helt fantastiskt, man blir så rörd!") och sms:et avslutas med orden: "Jag har världens bästa jobb!"
Under mina år som vänsterhandfångare, visade det sig att dom som trivdes allra, allra bäst med sina yrkesval, det var långtradarchaufförer, ja, chaufförer öht. Lokförare också, för den delen.
Och du som läser här ..., på en skala 1 - 10 .., hur bra trivs du med ditt arbete?
Det skulle vara intressant att veta.
Jag själv säger ... åtta.
Sånt man kan tänka på ...
I inlägget som handlar om den nu bokade resan till Ghana, skriver Rexxie att han, helt ärligt, inte kan tänka sig något värre. Jag utgår ifrån att det är tanken på sjukdomar och annat som får honom att känna på det viset. Och så kommer jag ihåg en annan resa.
Jag tror att året var 1980 och mamma hade varit i Argentina två år och mina barns pappa och jag själv satte oss på ett plan och skumpade iväg i vad som liknade en mjölkkärretur, med stopp i så gott som alla sydamerikanska länder, för att till sist landa i Buenos Aires, där mamma mötte upp.
Därefter tåg till norra Argentina .., och sedan buss till staden Tartagal.
Mamma hade sin lilla mottagning femton mil rakt ut i bushen, räknat från närmsta stad.
Vi var tolv, tretton personer på jeepflaket, mamma stod mest hela tiden och höll i sig i taket .., och vi stoppades av militärer med k-pistar som hoppade fram ur en skogsglänta .., vi körde längs vägar som inte var vägar, utan mer getstigar fyllda mer lera .., alla fick hoppa av och "pecha!" - putta på -, och många, många timmar senare var vi äntligen framme i Puntana.
Där fanns två hus, ett av dem var mammas - det innehöll kök, vardagsrum, ett mottagningsrum och kanske ett sovrum. Runt omkring: enbart rishyddor, kaktusar, grisar, getter, hundar, katter, grodor och kackerlackor! En morgon när vi vaknade upptäckte vi en flera meter lång flådd orm som hängde i ett träd intill! I floden simmade pirayor. Vi fick veta att mamma slagit ihjäl en giftorm med sin träsko och en dag hade hon hittat en orm i den nedre ugnsluckan som ett ögonblick stått på glänt.
Rädd var hon aldrig.
Själva var vi närmast hysteriska av skräck den första veckan och min dåvarande man sa "men varför i helvete har du dragit mig med på detta!"
Sen händer nånting .., det är ju så att man klarar inte av att vara skräckslagen hur länge som helst .., rädslan lägger sig och man tänker att "ja, ja .., det får bli som det blir".
I fyra veckor var vi där.
Vi såg mamma dra ut tänder, förlösa kvinnor på jordgolv, sy ihop pirayabett på indianmännens hälar (dom fiskade i Pilcomayofloden), vi såg henne rengöra en äldre mans stora, öppna sår - han hade blivit biten av en orm och såret blev infekterat, det hade krälat av maskar i såret innan mamma tog sig an det - och vi hörde syrsor spela som galna och såg kolibris leta efter mat i färgglada klädnypor!
Det hela var ett enda stort äventyr!
Och det är så, precis så, jag känner inför resan till Afrika.
(1983, när Maria var elva år, åkte hon och grannpojken Daniel iväg till mamma som då bodde och verkade i Bolivia. Nästan ett helt sommarlov tillbringade dom där .., och fick således vara med om allt möjligt och omöjligt. Vilket äventyr för två elvaåringar! Dom åkte tillsammans med en familj som bodde i närheten av mamma och allt gick bra.)
 |
| Mamma delar ut medicin till en indianfamilj ... |
I inlägget som handlar om den nu bokade resan till Ghana, skriver Rexxie att han, helt ärligt, inte kan tänka sig något värre. Jag utgår ifrån att det är tanken på sjukdomar och annat som får honom att känna på det viset. Och så kommer jag ihåg en annan resa.
Jag tror att året var 1980 och mamma hade varit i Argentina två år och mina barns pappa och jag själv satte oss på ett plan och skumpade iväg i vad som liknade en mjölkkärretur, med stopp i så gott som alla sydamerikanska länder, för att till sist landa i Buenos Aires, där mamma mötte upp.
Därefter tåg till norra Argentina .., och sedan buss till staden Tartagal.
Mamma hade sin lilla mottagning femton mil rakt ut i bushen, räknat från närmsta stad.
Vi var tolv, tretton personer på jeepflaket, mamma stod mest hela tiden och höll i sig i taket .., och vi stoppades av militärer med k-pistar som hoppade fram ur en skogsglänta .., vi körde längs vägar som inte var vägar, utan mer getstigar fyllda mer lera .., alla fick hoppa av och "pecha!" - putta på -, och många, många timmar senare var vi äntligen framme i Puntana.
Där fanns två hus, ett av dem var mammas - det innehöll kök, vardagsrum, ett mottagningsrum och kanske ett sovrum. Runt omkring: enbart rishyddor, kaktusar, grisar, getter, hundar, katter, grodor och kackerlackor! En morgon när vi vaknade upptäckte vi en flera meter lång flådd orm som hängde i ett träd intill! I floden simmade pirayor. Vi fick veta att mamma slagit ihjäl en giftorm med sin träsko och en dag hade hon hittat en orm i den nedre ugnsluckan som ett ögonblick stått på glänt.
Rädd var hon aldrig.
Själva var vi närmast hysteriska av skräck den första veckan och min dåvarande man sa "men varför i helvete har du dragit mig med på detta!"
Sen händer nånting .., det är ju så att man klarar inte av att vara skräckslagen hur länge som helst .., rädslan lägger sig och man tänker att "ja, ja .., det får bli som det blir".
I fyra veckor var vi där.
Vi såg mamma dra ut tänder, förlösa kvinnor på jordgolv, sy ihop pirayabett på indianmännens hälar (dom fiskade i Pilcomayofloden), vi såg henne rengöra en äldre mans stora, öppna sår - han hade blivit biten av en orm och såret blev infekterat, det hade krälat av maskar i såret innan mamma tog sig an det - och vi hörde syrsor spela som galna och såg kolibris leta efter mat i färgglada klädnypor!
Det hela var ett enda stort äventyr!
Och det är så, precis så, jag känner inför resan till Afrika.
(1983, när Maria var elva år, åkte hon och grannpojken Daniel iväg till mamma som då bodde och verkade i Bolivia. Nästan ett helt sommarlov tillbringade dom där .., och fick således vara med om allt möjligt och omöjligt. Vilket äventyr för två elvaåringar! Dom åkte tillsammans med en familj som bodde i närheten av mamma och allt gick bra.)
Dagens fönster ....
Från Lena i Östersund kommer dagens fönster .., och även fönsterbrädan där svärmorstungor samsas med nån slags vacker kaktus! Och så ljuset!!
Så här skriver Lena:
Från Lena i Östersund kommer dagens fönster .., och även fönsterbrädan där svärmorstungor samsas med nån slags vacker kaktus! Och så ljuset!!
Så här skriver Lena:
"Elisabet, oooom jag förstår att du längtar till din fantastiska resa till Ghana? Jaaadå!!
Visst är det vintervackert!
Många
gånger tycker jag att det är själva vägen till målet som är bäst,
alltså den där längtan när man drömmer, funderar och planerar. Som en
förfest ungefär :)
Idag hände det som jag väntat, längtat men
också fasat lite, lite för. Solen steg så högt över skogskanten på andra
sidan Storsjön att den orkade skina in i mitt vardagsrum/tvrum några
minuter.
Härligt, men också nödvändigt för mej att börja använda de där
fula persiennerna!"
Ja, jag tog med dom vackra bilderna också, som Lena skickat!
Visst är det vintervackert!
Tack snälla! säger jag.
fredag 23 januari 2015
Nu är det gjort!
En sak vet man ju och det är att man har många eländiga egenskaper och en av dem som
bor i mig, det är det där att jag lätt har för bråttom.
Fort, ska det gå!
Det är inte heller nånting medvetet, nej, säkerligen genetiskt, för min mamma var precis likadan och ååå, så irriterad man kunde bli på henne!
Och är man är lagd åt bråttomhållet är det ju inte så underligt om det ibland blir fel .., och när jag för några år sedan bokade flygbiljetter till Emma och mig till London, ja, då råkade jag skriva in fel avresedatum och det kostade mig dryga tusenlappen att få det ändrat, för att inte tala om vilken panik jag kände!
Så .., när jag för några timmar sedan satt framför datorskärmen och klickade i mitt och sonens namn (stavar han verkligen efternamnet på det viset ...?) fick jag sms:a honom både en och tre gånger för att vara riktigt, riktigt, riktigt säker (det visade sig att han och pappan ändrat stavningen på efternamnet samma år som jag blev ensamseglare, inte underligt att jag inte fick det till att stämma!) och jag såg för min inre syn hur sonen satt där i polisbilen och tog emot det ena sms:et efter det tredje och loooog åt den stirriga mamman.
Men nu är det gjort.
Nu ska jag lämna in detta (semesteransökan) till chefen och hans fru (jag har förvarnat) och så är det bara att sätta igång och längta. Det där med l ä n g t a n .., det är ju faktiskt min allra, allra bästa gren!
Vad ser jag mest fram emot?
Ja, förutom att träffa mellanbarnet och hennes man, så är det det här vardagliga.
Vardagslivet, helt enkelt.
Och en helt annan kultur.
Andra färger.
Och dofter.
Och ljud.
Annan mat.
Kanske att åka buss i flera timmar och komma till staden Kumasi och vandra bland marknadsstånden.
Men hjääälp, så spännande!
Åka buss i ett annat land!!
Ja, för mig är det som det allra härligaste äventyr!
Nu ska ni slippa res-dröm-prat, men nog kan ni väl förstå att jag längtar!
 |
| Nattflyg på hemresan. |
En sak vet man ju och det är att man har många eländiga egenskaper och en av dem som
bor i mig, det är det där att jag lätt har för bråttom.
Fort, ska det gå!
Det är inte heller nånting medvetet, nej, säkerligen genetiskt, för min mamma var precis likadan och ååå, så irriterad man kunde bli på henne!
Och är man är lagd åt bråttomhållet är det ju inte så underligt om det ibland blir fel .., och när jag för några år sedan bokade flygbiljetter till Emma och mig till London, ja, då råkade jag skriva in fel avresedatum och det kostade mig dryga tusenlappen att få det ändrat, för att inte tala om vilken panik jag kände!
Så .., när jag för några timmar sedan satt framför datorskärmen och klickade i mitt och sonens namn (stavar han verkligen efternamnet på det viset ...?) fick jag sms:a honom både en och tre gånger för att vara riktigt, riktigt, riktigt säker (det visade sig att han och pappan ändrat stavningen på efternamnet samma år som jag blev ensamseglare, inte underligt att jag inte fick det till att stämma!) och jag såg för min inre syn hur sonen satt där i polisbilen och tog emot det ena sms:et efter det tredje och loooog åt den stirriga mamman.
Men nu är det gjort.
Nu ska jag lämna in detta (semesteransökan) till chefen och hans fru (jag har förvarnat) och så är det bara att sätta igång och längta. Det där med l ä n g t a n .., det är ju faktiskt min allra, allra bästa gren!
 |
| Marknaden i Kumasi, Ghana. |
Vad ser jag mest fram emot?
Ja, förutom att träffa mellanbarnet och hennes man, så är det det här vardagliga.
Vardagslivet, helt enkelt.
Och en helt annan kultur.
Andra färger.
Och dofter.
Och ljud.
Annan mat.
Kanske att åka buss i flera timmar och komma till staden Kumasi och vandra bland marknadsstånden.
Men hjääälp, så spännande!
Åka buss i ett annat land!!
Ja, för mig är det som det allra härligaste äventyr!
Nu ska ni slippa res-dröm-prat, men nog kan ni väl förstå att jag längtar!
Ännu en morgon ....
Vilken gåva .., att man får lämna sängen och vara med ännu en dag!
Sannerligen inget att ta för givet, allra helst som vi igårkväll satt och tittade på programmet om hjärtebarnen, dom som fötts med mer eller mindre svåra hjärtfel.
Då, om någonsin, förstår man att uppskatta det man har.
Och det är en alldeles övermåttan ljuvlig morgon.
Hög, klar luft!
En sol på väg upp.
Nere vid stranden simmar familjen Svan.
Längre ut räknar jag till tolv stycken.
Det är ett stilla vågskvalp.
Harry och Nelly skuttar runt, runt .., eller Harry springer och Nelly skuttar.
Skutt-skutt .., som en liten hare, allra helst när hon har bråttom.
Med havet i ryggen ...., ser man upp mot sommarhusen som ligger på kanten av åsen.
Till vänster om dem, längre ner mot havet till, finns ett antal - men inte många - ganska stora hus med året-runt-boende-grannar.
Några har sålts - då har det varit äldre människor som inte längre orkar med tomterna - eller som vill ha närmare till affärer och sjukhus. Priserna har varit hejdlösa, men husen är också stoooora och renoverade.
Nästan hemma igen.
Tvärs över vägen, inte långt alls från Eckes gula hus - bara bäcken skiljer ..., ser jag ett tydligt vårvintertecken .., träden som vilar sig mot lagårdsväggen.
Mot öster till är det gråare .., och nu står det röda, lilla grannhuset tomt igen .., lille Messi - den där tuffe kattkrabaten - har flyttat med matte och husse till Småland.
Huset var - precis som pv:s - en gång arbetarbostad, men pv har byggt ut sitt.
Och nu ska jag ta mig en kopp kaffe och lyssna till Sven-Bertil Taubes senaste cd som bär titlen "Hommage" - en födelsedagspresent från den rare pv -.
Ha en skön dag alla vänner!
Vilken gåva .., att man får lämna sängen och vara med ännu en dag!
Sannerligen inget att ta för givet, allra helst som vi igårkväll satt och tittade på programmet om hjärtebarnen, dom som fötts med mer eller mindre svåra hjärtfel.
Då, om någonsin, förstår man att uppskatta det man har.
Och det är en alldeles övermåttan ljuvlig morgon.
Hög, klar luft!
En sol på väg upp.
Nere vid stranden simmar familjen Svan.
Längre ut räknar jag till tolv stycken.
Det är ett stilla vågskvalp.
Harry och Nelly skuttar runt, runt .., eller Harry springer och Nelly skuttar.
Skutt-skutt .., som en liten hare, allra helst när hon har bråttom.
Med havet i ryggen ...., ser man upp mot sommarhusen som ligger på kanten av åsen.
Till vänster om dem, längre ner mot havet till, finns ett antal - men inte många - ganska stora hus med året-runt-boende-grannar.
Några har sålts - då har det varit äldre människor som inte längre orkar med tomterna - eller som vill ha närmare till affärer och sjukhus. Priserna har varit hejdlösa, men husen är också stoooora och renoverade.
Nästan hemma igen.
Tvärs över vägen, inte långt alls från Eckes gula hus - bara bäcken skiljer ..., ser jag ett tydligt vårvintertecken .., träden som vilar sig mot lagårdsväggen.
Mot öster till är det gråare .., och nu står det röda, lilla grannhuset tomt igen .., lille Messi - den där tuffe kattkrabaten - har flyttat med matte och husse till Småland.
Huset var - precis som pv:s - en gång arbetarbostad, men pv har byggt ut sitt.
Och nu ska jag ta mig en kopp kaffe och lyssna till Sven-Bertil Taubes senaste cd som bär titlen "Hommage" - en födelsedagspresent från den rare pv -.
Ha en skön dag alla vänner!
... får bli dessa .., fönster i före detta slavfortet Cape Coast Castle i Ghana.
Idag ska jag boka biljett.
Nio dagar + två resdagar.
Man får hoppas att inga fler tänder tackar för sig.
AP tog bilden och jag bara älskar den.
torsdag 22 januari 2015
I väntan på ....
.... friherrinnan som just besöker Apoteket, slår jag mig ner på en bänk belägen i butikens entré.
Intill mig sitter en handikappad kvinna i rullstol - en sån här avancerad rullstol - och en vårdare gör henne sällskap. Vårdaren är irriterad ..., det är för övrigt kvinnan i rullstolen också.
"Jaha, är det så att du blir arg, då följer jag dig aldrig mera till affären, jag hade inte behövt göra det idag heller .., jaså, på det viset, ja, då går jag en sväng!" säger vårdaren och ställer sig bara en liten bit bakom rullstolen, osynlig för sin patient eller brukare eller vad det nu är? Kanske ett syskon? Kanske hennes mamma?
Hon står där alldeles tyst och kvinnan i rullstolen har ett stort fönster framför sig, så där så hon kan se ut över parkeringen och på alla människor som kommer och går. Till höger om ingången sitter en rumänsk kvinna och ser dyster ut. En tiggerska. Hon håller en stor kartongbit i handen där det står att hon behöver hjälp.
Och jag tänker på dagens elände.
På väg till affären hittar jag nämligen ett paket Stimorol i handskfacket.
En liten bit tar jag .., och genast händer det: den rotfyllda och därefter hoplappade tanden, den som vållade sån gräslig smärta under semestern i Grekland, den går sönder. Rakt av. Poff, bara!
Jag visar Lena vad som har hänt och innan vi tar sikte på olika affärer, kör jag vägen förbi Söndrum och Folktandvården .., två timmar senare får jag tid för besök hos tandläkaren.
Det visar sig att den är helt körd - goodbye kära tand - och om två veckor åker den ut.
Sedan .., i bilen, skrattar vi gott åt eländet (men helst vill jag ju gråta!), vad annat ska man göra?
"Det finns många goda soppor Lena ..!" säger jag, som för att trösta mig själv.
Och sen kommer jag hem och efter en timme ringer telefonen.
Nu är det den kära friherrinnan.
Och tro det eller ej .., nu har h o n bitit sönder en tand!
.... friherrinnan som just besöker Apoteket, slår jag mig ner på en bänk belägen i butikens entré.
Intill mig sitter en handikappad kvinna i rullstol - en sån här avancerad rullstol - och en vårdare gör henne sällskap. Vårdaren är irriterad ..., det är för övrigt kvinnan i rullstolen också.
"Jaha, är det så att du blir arg, då följer jag dig aldrig mera till affären, jag hade inte behövt göra det idag heller .., jaså, på det viset, ja, då går jag en sväng!" säger vårdaren och ställer sig bara en liten bit bakom rullstolen, osynlig för sin patient eller brukare eller vad det nu är? Kanske ett syskon? Kanske hennes mamma?
Hon står där alldeles tyst och kvinnan i rullstolen har ett stort fönster framför sig, så där så hon kan se ut över parkeringen och på alla människor som kommer och går. Till höger om ingången sitter en rumänsk kvinna och ser dyster ut. En tiggerska. Hon håller en stor kartongbit i handen där det står att hon behöver hjälp.
Och jag tänker på dagens elände.
På väg till affären hittar jag nämligen ett paket Stimorol i handskfacket.
En liten bit tar jag .., och genast händer det: den rotfyllda och därefter hoplappade tanden, den som vållade sån gräslig smärta under semestern i Grekland, den går sönder. Rakt av. Poff, bara!
Jag visar Lena vad som har hänt och innan vi tar sikte på olika affärer, kör jag vägen förbi Söndrum och Folktandvården .., två timmar senare får jag tid för besök hos tandläkaren.
Det visar sig att den är helt körd - goodbye kära tand - och om två veckor åker den ut.
Sedan .., i bilen, skrattar vi gott åt eländet (men helst vill jag ju gråta!), vad annat ska man göra?
"Det finns många goda soppor Lena ..!" säger jag, som för att trösta mig själv.
Och sen kommer jag hem och efter en timme ringer telefonen.
Nu är det den kära friherrinnan.
Och tro det eller ej .., nu har h o n bitit sönder en tand!
Mitt enjängda liv ...
Men ganska så trivsamt är det ändå.
Tidningsläsning .., frukost (men i omvänd ordning) .., brevskrivande till mellansystern i Australien ..., hundpromenader vid havet ..., alldeles vindstilla är det.
Anar ni känslan ...?
Och nu ska det enjängda brytas av .., nu ska två damer i sina bästa år åka in till stan och äta thai-mat - buffévarianten - och strosa omkring lite och ett förstoringsglas ska inhandlas och kanske en bok?
Från vardagsrummet hör jag Nellys snarkningar ..., såväl hon som harry tycks nöjda och belåtna.
Jo, men det är som bäst.
Men ganska så trivsamt är det ändå.
Tidningsläsning .., frukost (men i omvänd ordning) .., brevskrivande till mellansystern i Australien ..., hundpromenader vid havet ..., alldeles vindstilla är det.
Anar ni känslan ...?
 |
| Små pölar som frusit till is ... |
Och nu ska det enjängda brytas av .., nu ska två damer i sina bästa år åka in till stan och äta thai-mat - buffévarianten - och strosa omkring lite och ett förstoringsglas ska inhandlas och kanske en bok?
Från vardagsrummet hör jag Nellys snarkningar ..., såväl hon som harry tycks nöjda och belåtna.
Jo, men det är som bäst.
Dagens fönster ...
Från Jämtland, bara några kilometer från Gunnar i Vaplan, bor pv:s brorsdotter Kajsa och hennes Emil. Dom bor i ett timrat hus och utsikten från gården är makalös!
Så här skriver Kajsa (Stenbock, för övrigt):
"Vintern är ju här nu och Emil har dragit fina spår. Ett spår går 3 km in i skogen till detta ställe. Fönstret tillhör en gammal fäbod och intill ligger det en ganska nybyggd grillkåta. Runtom är det skog och hagar och vi har en liten dröm om att en dag ha djur på bete där, och cykla eller ta mopederna dit på kvällarna.
I sommar ska jag bestämt tälta utanför den lilla stugan, eller övernatta inuti. På väggarna inne är det ristat gamla årtal och det finns vemod och ensamhet, skönhet och stillsamhet i luften. Som du förstår gillar jag platsen.
Ha det fint, hälsa havet!
Kramar Kajsa."
 |
| Fönstret .... |
Från Jämtland, bara några kilometer från Gunnar i Vaplan, bor pv:s brorsdotter Kajsa och hennes Emil. Dom bor i ett timrat hus och utsikten från gården är makalös!
Så här skriver Kajsa (Stenbock, för övrigt):
"Vintern är ju här nu och Emil har dragit fina spår. Ett spår går 3 km in i skogen till detta ställe. Fönstret tillhör en gammal fäbod och intill ligger det en ganska nybyggd grillkåta. Runtom är det skog och hagar och vi har en liten dröm om att en dag ha djur på bete där, och cykla eller ta mopederna dit på kvällarna.
I sommar ska jag bestämt tälta utanför den lilla stugan, eller övernatta inuti. På väggarna inne är det ristat gamla årtal och det finns vemod och ensamhet, skönhet och stillsamhet i luften. Som du förstår gillar jag platsen.
Ha det fint, hälsa havet!
Kramar Kajsa."
Dagens utsikt ...
"Här kommer en bild tagen från vår terrassdörr -
fönstret ut mot vår trädgård.
Just idag är det gråmulet och regnar men
häromdagen hade vi strålande januarisol och en härlig stund i
trädgården."
Så skriver Monet från Frankrike.
Tack och bock! säger jag och börjar drömma om vår och sommar.
onsdag 21 januari 2015
Men man måste klicka på dem ...
Gör man det, då hamnar man i bildhimlen.
(Allra helst om man har en stor och vid bildskärm ...).
Och så råkade jag läsa detta och kände igen mig precis på pricken.
Gör man det, då hamnar man i bildhimlen.
(Allra helst om man har en stor och vid bildskärm ...).
Och så råkade jag läsa detta och kände igen mig precis på pricken.
Och Agnetha har namnsdag ...
Kanske känner jag fyra Agnethor, med eller utan h?
Agnetha Jonsson från Malå som var så vanvettigt förtjust i Kevin Kostner .., Agneta Bjuhr på andra sidan sjön - också i Malå - som delar födelsedag och år med mig .., och så Agnetha Stensdotter-Bergström som, liksom den första Agnetha, numera bor i Skellefteå.
Och min kusin Agneta förstås, i Oskarshamn och Agnetha Forslund i Malå, hon som föder upp långhåriga taxar och det var hos henne och maken som vi köpte Snobben, - då var jag kanske elva år eller nåt sånt -?
Frånsett namnsdagstänket gör jag inte så mycket på min lediga dag.
Vid halvelvatiden kommer Friherrinnan på besök och i ena handen håller hon en brun papperspåse och i denna ligger två ljufvliga wienerbröd från Börjes konditori i Harplinge.
Så sitter vi tillsammans i tv-rummet ..,dricker nybryggt kaffe och kalasar på wienerbröden (utan minsta tanke på att detta eventuellt skulle vara syndigt ...) och vi pratar om allt möjligt och friherrinnan har precis besökt frisörskan och är snygg i håret, ja, snygg hela hon!
Hon är glad och nöjd .., säger att hon trivs så bra med livet som pensionär.
Och vi pratar om ljuset som har återvänt.
Friherrinnan, som från sitt vardagsrumsfönster ser havet, berättar om när hon var sex år och stod vid fönstret och så sa hennes mormor att .., "när solen kommer fram där borta .., då Lena, då kommer du att ha lärt dig att läsa ...", och så blev det också.
Det tog väl några månader, förstås.
Friherrinnan har alltid koll på solens läge.
"Nu är den där borta vid Särdals håla ...", eller "nu är den vid svarta stenen - där vi gick i och badade i somras ..., jag tror att somliga kallar den för paddan -", säger hon.
Själv ser jag skillnaden när solen tar sats och svingar sig över kullen, mot söder.
Så här såg det ut i morse när jag lämnade sängen, ställde mig vid fönstret och tittade ut.
Då var världen vit.
Nu är den bara halv-vit.
Kanske känner jag fyra Agnethor, med eller utan h?
Agnetha Jonsson från Malå som var så vanvettigt förtjust i Kevin Kostner .., Agneta Bjuhr på andra sidan sjön - också i Malå - som delar födelsedag och år med mig .., och så Agnetha Stensdotter-Bergström som, liksom den första Agnetha, numera bor i Skellefteå.
Och min kusin Agneta förstås, i Oskarshamn och Agnetha Forslund i Malå, hon som föder upp långhåriga taxar och det var hos henne och maken som vi köpte Snobben, - då var jag kanske elva år eller nåt sånt -?
Frånsett namnsdagstänket gör jag inte så mycket på min lediga dag.
Vid halvelvatiden kommer Friherrinnan på besök och i ena handen håller hon en brun papperspåse och i denna ligger två ljufvliga wienerbröd från Börjes konditori i Harplinge.
Så sitter vi tillsammans i tv-rummet ..,dricker nybryggt kaffe och kalasar på wienerbröden (utan minsta tanke på att detta eventuellt skulle vara syndigt ...) och vi pratar om allt möjligt och friherrinnan har precis besökt frisörskan och är snygg i håret, ja, snygg hela hon!
Hon är glad och nöjd .., säger att hon trivs så bra med livet som pensionär.
Och vi pratar om ljuset som har återvänt.
Friherrinnan, som från sitt vardagsrumsfönster ser havet, berättar om när hon var sex år och stod vid fönstret och så sa hennes mormor att .., "när solen kommer fram där borta .., då Lena, då kommer du att ha lärt dig att läsa ...", och så blev det också.
Det tog väl några månader, förstås.
Friherrinnan har alltid koll på solens läge.
"Nu är den där borta vid Särdals håla ...", eller "nu är den vid svarta stenen - där vi gick i och badade i somras ..., jag tror att somliga kallar den för paddan -", säger hon.
Själv ser jag skillnaden när solen tar sats och svingar sig över kullen, mot söder.
Så här såg det ut i morse när jag lämnade sängen, ställde mig vid fönstret och tittade ut.
Då var världen vit.
Nu är den bara halv-vit.
Dagens fönster ....
I hela mitt liv, så länge jag i alla fall kan minnas, har jag tyckt om att åka tåg.
Då, för evigheter sedan, stod vi på perrongen vid järnvägsstationen i Bastuträsk - åtta mil hemifrån - och väntade på någon av mina systrar som kom med Lapplandspilen.
Rigmor som under en tid bodde i Karlskoga .., eller när Birgitta kom hem från New York och hade illrosa långbyxor och vi bara gapade!
Och sen .., alla resor som man själv gjorde.
Den till Göteborg tillsammans med bästa kompisen Eva - vi hade fått sommarjobb i var sin Konsumbutik på Hisingen - tåget lämnade stationen vid sjutiden på kvällen och vi kom fram vid tolvtiden dagen därpå.
Eller Anna och Maria som själva åkte till farmor i Göteborg ..., aldrig att jag begriper hur vi vågade låta dem åka alldeles på egen hand!
Minns ni tågljuden?
Dunket från skarvarna på rälsen .., plingelinget från järnvägsbommar/korsningar .., det där bortdöende ljudet.
Och världen som susade förbi.
Jag minns andra tågresor: en lång rackare från Buenos Aires i Argentina till staden Salta längre norrut. En skräckresa med vidriga toaletter (hål-i-golvet-varianten) där golven flödade av ren och skär dynga! Men ändå .., vilket äventyr!
Eller den där tågresan från Dublin till Galway, tillsammans med en pensionatsvärd!
Småtöserna som satt och lekte med varandra, snett mitt emot oss.
Hjärtan som värmdes!
Igår såg jag ett helt underbart program från UR/SVT ..., "Livet är en tågresa".
En tysk herre och hans son reser runt i världen - på tåg, förstås - och möter människor som generöst berättar om sina drömmar och sina liv.
Det är från det programmet som fönsterbilden kommer och just i det ögonblicket som bilden tas, berättar en ung kvinna med rötter i Indien om hur hon känner sig som en kenyan, trots att många inte tror henne .., hennes hy är ju så mycket ljusare än andras och just som hon sitter där och berättar .., så ser man en man som hänger utanför tåget och tittar in genom fönstret! (Ja, skrolla upp så får ni se!)
Och man får möta en ung kvinnlig astronom som reser runt och i byskolor försöker locka småttingar att bli intresserade av naturvetenskap! Tjugosex minuter in i programmet kan man se just detta och jag satt och inutivärmdes mest hela tiden.
Eller den unge mannen som för första gången i sitt liv åker tåg, han ska besöka sin bror .., och han vittnar om sin tillvaro hemmavid .., hur han drömmer om att bli stamäldste och hur han, bland annat, vill förändra kvinnornas situation bland massajfolket.
Ett program som rekommenderas varmt!
Ja, jag har ju varnat er .., här är en som inte kan fatta sig kort!
I hela mitt liv, så länge jag i alla fall kan minnas, har jag tyckt om att åka tåg.
Då, för evigheter sedan, stod vi på perrongen vid järnvägsstationen i Bastuträsk - åtta mil hemifrån - och väntade på någon av mina systrar som kom med Lapplandspilen.
Rigmor som under en tid bodde i Karlskoga .., eller när Birgitta kom hem från New York och hade illrosa långbyxor och vi bara gapade!
Och sen .., alla resor som man själv gjorde.
Den till Göteborg tillsammans med bästa kompisen Eva - vi hade fått sommarjobb i var sin Konsumbutik på Hisingen - tåget lämnade stationen vid sjutiden på kvällen och vi kom fram vid tolvtiden dagen därpå.
Eller Anna och Maria som själva åkte till farmor i Göteborg ..., aldrig att jag begriper hur vi vågade låta dem åka alldeles på egen hand!
Minns ni tågljuden?
Dunket från skarvarna på rälsen .., plingelinget från järnvägsbommar/korsningar .., det där bortdöende ljudet.
Och världen som susade förbi.
Jag minns andra tågresor: en lång rackare från Buenos Aires i Argentina till staden Salta längre norrut. En skräckresa med vidriga toaletter (hål-i-golvet-varianten) där golven flödade av ren och skär dynga! Men ändå .., vilket äventyr!
Eller den där tågresan från Dublin till Galway, tillsammans med en pensionatsvärd!
Småtöserna som satt och lekte med varandra, snett mitt emot oss.
Hjärtan som värmdes!
Igår såg jag ett helt underbart program från UR/SVT ..., "Livet är en tågresa".
En tysk herre och hans son reser runt i världen - på tåg, förstås - och möter människor som generöst berättar om sina drömmar och sina liv.
Det är från det programmet som fönsterbilden kommer och just i det ögonblicket som bilden tas, berättar en ung kvinna med rötter i Indien om hur hon känner sig som en kenyan, trots att många inte tror henne .., hennes hy är ju så mycket ljusare än andras och just som hon sitter där och berättar .., så ser man en man som hänger utanför tåget och tittar in genom fönstret! (Ja, skrolla upp så får ni se!)
Och man får möta en ung kvinnlig astronom som reser runt och i byskolor försöker locka småttingar att bli intresserade av naturvetenskap! Tjugosex minuter in i programmet kan man se just detta och jag satt och inutivärmdes mest hela tiden.
Eller den unge mannen som för första gången i sitt liv åker tåg, han ska besöka sin bror .., och han vittnar om sin tillvaro hemmavid .., hur han drömmer om att bli stamäldste och hur han, bland annat, vill förändra kvinnornas situation bland massajfolket.
Ett program som rekommenderas varmt!
Ja, jag har ju varnat er .., här är en som inte kan fatta sig kort!
tisdag 20 januari 2015
Tre på raken ...
Den här varannan-veckan-glädjen med tre lediga dagar på raken, å, den hoppas jag verkligen att jag får behålla tills det är dags för pension! En sån ofattbar glädje är det. Tre dagar. Om själen har släpat efter, så hinner den verkligen ikapp.
I vanliga fall är det onsdag-torsdag-fredag som gäller, men nu har T bytt med mig och i gengäld arbetar jag hennes fredag. Då blir det fre-lör-sön-mån-tis-torsd-fredag och sen ledig helg. Jo, men det är okej.
Den första lediga dagen sover jag ovanligt länge ..,kanske för att nattsömnen varit dålig ett tag .., det blir en mjukstart på den här mitt-i-januaridagen, ja, innan jag tar hundarna och går på promenad.
Det första som slår mig när vi kommer ut, är doften av bensin eller olja.
Och så här ser det ut på vägen.
Hmmm.
Nelly och Harty får gå vid sidan om.
Vid Lilla Stensjö är det tyst och lugnt ..., i ett träd sitter en hel flock med kajor.
För övrigt: intet.
Och Nelly - som får gå lös när vi lämnat kustvägen -, börjar känna sig hemmastadd.
Nu är hon mycket gladare .., spring-skuttar och viftar på svansen .., vet förstås att hem kommer vi. Och hon lyfter på bakbenet och kissar som en hanhund, flera gånger dessutom!
Är det så kastrerade tikar gör?
Kanske.
Med posten igår kom chili från Västmanland och den så rara Birgitta.
Snabb leverans var det också - bara någon dag tog det -.
Underbart!
Lite "chilisalt" - två olika smaker - gjorde chilin sällskap.
Fler som är sugna på lite hetta?
Kontakta Birgitta.
Mera glädjepost!
Från vännen Bente i Norge kom en födelsedagshälsning i form av en dvd-film.
Åååå, det är underbart med människor som känner sina får på gången.
Den här ska jag titta på idag. Jag ska tända ljus, ta mig en kopp kaffe och luta mig bakåt i
loppisfåtöljen. Tack Bente!
Om detta skriv jag på FB och då tipsade Rexxie om ytterligare tre dokumentärer.
En har jag sett, den om syskonparet Hugo och Rosa, men två andra var nyheter och båda tänker jag titta på under den här ledigheten.
Tack Anders!
Vilka det var ..?
Jo, det var den här.
Och den här.
Ja, så är livet i ett gult hus på en kulle, den här gråmulna dagen i mitten av januari.
 |
| Lilla Stensjö .., kustvägen där framme i korsningen. |
Den här varannan-veckan-glädjen med tre lediga dagar på raken, å, den hoppas jag verkligen att jag får behålla tills det är dags för pension! En sån ofattbar glädje är det. Tre dagar. Om själen har släpat efter, så hinner den verkligen ikapp.
I vanliga fall är det onsdag-torsdag-fredag som gäller, men nu har T bytt med mig och i gengäld arbetar jag hennes fredag. Då blir det fre-lör-sön-mån-tis-torsd-fredag och sen ledig helg. Jo, men det är okej.
Den första lediga dagen sover jag ovanligt länge ..,kanske för att nattsömnen varit dålig ett tag .., det blir en mjukstart på den här mitt-i-januaridagen, ja, innan jag tar hundarna och går på promenad.
Det första som slår mig när vi kommer ut, är doften av bensin eller olja.
Och så här ser det ut på vägen.
Hmmm.
Nelly och Harty får gå vid sidan om.
Vid Lilla Stensjö är det tyst och lugnt ..., i ett träd sitter en hel flock med kajor.
För övrigt: intet.
Och Nelly - som får gå lös när vi lämnat kustvägen -, börjar känna sig hemmastadd.
Nu är hon mycket gladare .., spring-skuttar och viftar på svansen .., vet förstås att hem kommer vi. Och hon lyfter på bakbenet och kissar som en hanhund, flera gånger dessutom!
Är det så kastrerade tikar gör?
Kanske.
Med posten igår kom chili från Västmanland och den så rara Birgitta.
Snabb leverans var det också - bara någon dag tog det -.
Underbart!
Lite "chilisalt" - två olika smaker - gjorde chilin sällskap.
Fler som är sugna på lite hetta?
Kontakta Birgitta.
Mera glädjepost!
Från vännen Bente i Norge kom en födelsedagshälsning i form av en dvd-film.
Åååå, det är underbart med människor som känner sina får på gången.
Den här ska jag titta på idag. Jag ska tända ljus, ta mig en kopp kaffe och luta mig bakåt i
loppisfåtöljen. Tack Bente!
Om detta skriv jag på FB och då tipsade Rexxie om ytterligare tre dokumentärer.
En har jag sett, den om syskonparet Hugo och Rosa, men två andra var nyheter och båda tänker jag titta på under den här ledigheten.
Tack Anders!
Vilka det var ..?
Jo, det var den här.
Och den här.
Ja, så är livet i ett gult hus på en kulle, den här gråmulna dagen i mitten av januari.
måndag 19 januari 2015
Efter stormen ...
Är hela stranden som upp-och-nervänd!
Stoooora sjok av stenar har hamnat på land ..
Och ute vid klipphällarna ligger åtta svanar tillsammans .., två andra simmar lite närmare land, just där bäcken mynnar ut i havet.
Och favoritställen där man tidigare tagit sig ner, där det varit mjukt och fint, där är det som ett enda stort "stenskravel".
Och tång .., i såna mängder som jag knappt sett här nere ....!
I sanddynegropar ligger stora högar med inlandflutet skräp.
Kapsyler, flaskor, plastrep, nappar .., och tre par skor, men inte i par .., bara högerskor och då ler jag för mig själv .., för jag tappar alltid, alltid bara högervantar.
Ååå, så roligt det är att få springa omkring på stranden, tycker harry.
Nelly lullar på lite för sig själv .., men idag är hon så glad, så glad .., viftar på svansen och kommer skuttande med väldig fart när vi helt enkelt inte väntar in henne, utan går ner till vattnet.
Är hela stranden som upp-och-nervänd!
Stoooora sjok av stenar har hamnat på land ..
Och ute vid klipphällarna ligger åtta svanar tillsammans .., två andra simmar lite närmare land, just där bäcken mynnar ut i havet.
Och favoritställen där man tidigare tagit sig ner, där det varit mjukt och fint, där är det som ett enda stort "stenskravel".
Och tång .., i såna mängder som jag knappt sett här nere ....!
I sanddynegropar ligger stora högar med inlandflutet skräp.
Kapsyler, flaskor, plastrep, nappar .., och tre par skor, men inte i par .., bara högerskor och då ler jag för mig själv .., för jag tappar alltid, alltid bara högervantar.
Ååå, så roligt det är att få springa omkring på stranden, tycker harry.
Nelly lullar på lite för sig själv .., men idag är hon så glad, så glad .., viftar på svansen och kommer skuttande med väldig fart när vi helt enkelt inte väntar in henne, utan går ner till vattnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)