 |
| Mamma delar ut medicin till en indianfamilj ... |
I inlägget som handlar om den nu bokade resan till Ghana, skriver Rexxie att han, helt ärligt, inte kan tänka sig något värre. Jag utgår ifrån att det är tanken på sjukdomar och annat som får honom att känna på det viset. Och så kommer jag ihåg en annan resa.
Jag tror att året var 1980 och mamma hade varit i Argentina två år och mina barns pappa och jag själv satte oss på ett plan och skumpade iväg i vad som liknade en mjölkkärretur, med stopp i så gott som alla sydamerikanska länder, för att till sist landa i Buenos Aires, där mamma mötte upp.
Därefter tåg till norra Argentina .., och sedan buss till staden Tartagal.
Mamma hade sin lilla mottagning femton mil rakt ut i bushen, räknat från närmsta stad.
Vi var tolv, tretton personer på jeepflaket, mamma stod mest hela tiden och höll i sig i taket .., och vi stoppades av militärer med k-pistar som hoppade fram ur en skogsglänta .., vi körde längs vägar som inte var vägar, utan mer getstigar fyllda mer lera .., alla fick hoppa av och "pecha!" - putta på -, och många, många timmar senare var vi äntligen framme i Puntana.
Där fanns två hus, ett av dem var mammas - det innehöll kök, vardagsrum, ett mottagningsrum och kanske ett sovrum. Runt omkring: enbart rishyddor, kaktusar, grisar, getter, hundar, katter, grodor och kackerlackor! En morgon när vi vaknade upptäckte vi en flera meter lång flådd orm som hängde i ett träd intill! I floden simmade pirayor. Vi fick veta att mamma slagit ihjäl en giftorm med sin träsko och en dag hade hon hittat en orm i den nedre ugnsluckan som ett ögonblick stått på glänt.
Rädd var hon aldrig.
Själva var vi närmast hysteriska av skräck den första veckan och min dåvarande man sa "men varför i helvete har du dragit mig med på detta!"
Sen händer nånting .., det är ju så att man klarar inte av att vara skräckslagen hur länge som helst .., rädslan lägger sig och man tänker att "ja, ja .., det får bli som det blir".
I fyra veckor var vi där.
Vi såg mamma dra ut tänder, förlösa kvinnor på jordgolv, sy ihop pirayabett på indianmännens hälar (dom fiskade i Pilcomayofloden), vi såg henne rengöra en äldre mans stora, öppna sår - han hade blivit biten av en orm och såret blev infekterat, det hade krälat av maskar i såret innan mamma tog sig an det - och vi hörde syrsor spela som galna och såg kolibris leta efter mat i färgglada klädnypor!
Det hela var ett enda stort äventyr!
Och det är så, precis så, jag känner inför resan till Afrika.
(1983, när Maria var elva år, åkte hon och grannpojken Daniel iväg till mamma som då bodde och verkade i Bolivia. Nästan ett helt sommarlov tillbringade dom där .., och fick således vara med om allt möjligt och omöjligt. Vilket äventyr för två elvaåringar! Dom åkte tillsammans med en familj som bodde i närheten av mamma och allt gick bra.)
10 kommentarer:
Tänk om hon hade skrivit en bok om allt hon var med om!
Vilket äventyr och även er resa. Skrattade gott åt kommentaren som en viss dåvarande make sa. Jag hade nog sagt exakt detsamma utan tvekan!!!
Sen är det nog inte alla mammor som släpper iväg sina elvaåringar till en annan kontinent. För min del ett bra beslut för det finns väl inget mer lärorikt än att resa!
Tack för en fin liten berättelse en lördag då snön yr! Kram!
Visst är det så att man klarar mer än man tror. Har man inget val så får man ju köra på liksom. Sen är det väl det där vad man frivilligt utsätter sej för :) din mamma var ju en otrolig eldsjäl. Frågan är om hon skulle ha vågat utan sin tro? Sånt är intressant.
Stel City Anna: på kornet rätt! Hon gick i tro!
Helt och hållet!
Om man ska infoga en liten "realitycheck" till detta (som jag verkligen förstår att du glädjer dig åt, så är det att den där mammaresan du pratar om skedde för fyrtiofem år sen! Både du och världen har ju verkligen förändrats sen dess!!
Der är ju inte okänt för dig förstås men jag tycker nog det känns skönt att du har polissonen med dig och har full förståelse för att pv stannar hemma. Bara att hoppas att allt blir som du önskar dig och att du vaccinerar dig förstås som Turtlan uppmanar dig till.
Vad kan det vara för ävemtyrsgen som slår igenom om nu din mammas tro inte är det som styr?
Och vi åkte och hälsade på min kära moster 1995 och vilket äventyr vi hade när vägen framför oss rasade och en stupfull chaufför packades in i ett bagageutrymme under bussen och hans 18-årige son tog över ratten. 32 timmar tog färden mellan Villa Montes till Tariga en färd som normalt brukar ta 8 -10 timmar. och vi tog inrikesflyget upp till Cocha Bamba där en kvinna på marknaden ville ge oss sitt barn. Vi pratar ännu om den spännande resan då vi såg en flock blå papegojor flyga över oss.
Monet: jodå, visst är det ett äventyr att åka till Afrika och det är klart att jag vet att allt är annorlunda nu, men att jag skulle vara särskilt rädd för människor just för att det är i Afrika, det förstår jag inte?
Anna, som sannerligen inte är - eller har varit - den som använder sig av superlativ, hon säger att vänligare människor har hon väl aldrig mött, än dessa!
Självklart ska jag vaccinera mig och inte går jag ut ensam om kvällarna i Stockholm heller, så det är ju inget annorlunda.
Dessutom är jag fatalist.
Jag har inte mammas tro - hon trodde i STEN på att Vår Herre hade omsorg över henne och hade han nu inte det - så var det väl tänkt så ,-)
Nej, jag tycker att det ska bli såååå spännande!
Och händer det nånting, så är jag bland älskade barn .,. ja, det ordnar sig säkert på nåt vis.
Barbro: till mamma i Bolivia hade jag däremot aldrig i livet åkt; jag är så vansinnigt höjdrädd, så det fanns liksom inte på kartan, den tanken! Jag vet kollegor till mamma som åkte samma hemska väg som ni, där dom ropade högt att mamma skulle be till Gud, så dom skulle klara sig helskinnade!
"Jag har bett en gång, det räcker, jag tjatar inte på vår herre .., han vet om det!" svarade mamma ,-)
Din mamma verkar ha varit något alldeles extra, vilken lycka att ha fått till sig en del av världen och bondförnuftet genom henne och hennes gärning!
Om Ghana kan sägas att det anses vara ett tryggt resmål enligt de landguider som utfärdar sådana rekommensationer. Det finns givetvis länder och resmål på den afrikanska kontinenten som jag inte skulle resa till, men man kan verkligen inte dra allt över en kam.
Nu blev det nog lite missförstånd på vägen. Vet mig inte ha uttalat att man behöver vara särskilt rädd för människor i Afrika??
Tror nog att det handlar precis om det som både Rexxie och pv uttrycker, ingenting annat. Och vi är alla olika och tur är det!
Monet: ja, jag kanske missförstod dig, det var det där att det var tryggt att ha polissonen med mig, att det skulle göra mig tryggare.
Skicka en kommentar