Kväller ...

Och det är iskallt när jag cyklar hem från affären!

I s k a l l t.

Och medan jag susar iväg längs Regementsgatan tänker jag på all värme som faktiskt finns människor emellan.

När det nästan är stängningsdags har jag en kvinna i 40-årsåldern i kassan och hon berättarm att hon har sökt två arbeten och har blivit kallad till intervju på båda och egentligen skulle hon vilja ta det ena .., men vågar inte .,. hon tror sig liksom inte om att klara det.

"Det är klart att du gör! Självklart!" säger jag som närapå kräktes av illamående när jag bytte från en liten Icabutik till en större.

Människor är olika.

För mig är trygghet på jobbet så oändligt viktigt.
Att känna sig som en del i ett pussel.
Att veta hur det fungerar .., känna till signalerna.
Att känna sig trygg, helt enkelt.

Och hon berättar om pojkvännen som hon har träffat via en dejtingsida och jag ler jag med och vi pratar om hur det kan bli och jag vittnar om nästan tre års varannanhelgspendlande till Helsingborg och mitt beslut att sedan, om jag nu alls skulle ha någon man, så fick det bli i Ystads närhet ..., och sedan blir det så att man träffar en pensionatsvärd som bor ä n n u längre bort än Helsingborg, en timme längre med tåget blir det ..., och jag säger att jag ju formligen älskar Ystad .., att jag känner mig trygg här och tycker om att gå på stan och detta eviga hejande nästan hela tiden och jag tycker verkligen om när människor tutar när dom kör förbi på gatan eller småpratet med alla kunderna som jag har lärt känna under snart sexton år i den här stan.

Men jag berättar också om den där känslan att livet är så kort och att jag ibland känner att det vore hur trivsamt som helst att få tillbringa mera tid hos den där pensionatsvärden.

Om sådant pratar vi.

Det tar kanske fem minuter, inte mera .., ändå betyder det mycket.

Det blir ett slags samspel.

Värme, människor emellan.

Ungefär så.