lördag 10 juli 2010

Och så hittar jag ett brev ...



... skrivet av min mamma, daterat den 12:e mars 1980.

I brevet berättar hon om en resa från Puntana till Tartagal.

Puntana låg eller ligger kanske fortfarande mitt inne i den argentinska djungeln, eller mer som ett ökenområde eller måhända nånting mitt emellan, alldeles nära gränsen till Bolivia.
Det var där som mamma höll till de första åren.
Hon kallade det för ett "campamente" och där var mest rishyddor där indianerna bodde .., där fanns ett litet vitt hus med två rum, varav mamma hade det ena som mottagning. En trädgård hade hon också, där hon kunde plocka paprikor, grape, pomelo, citroner, tomater och alla möjliga grönsaker. Fisk köpte hon av indianerna som lade ut nät i Pilcomayofloden alldeles i närheten.

Till Tartagal, cirka femton mil från Puntana, åkte hon för att hämta post och handla medicin och ta ut pengar.

Så här - bland annat - skriver mamma:

"Kära Eliza!

Tänk, äntligen är jag här igen!!!'

Vägen var obeskrivbar på sina ställen, men långa sträckor riktigt bra.

Frisia (lärare, som började studera till läkare, men bytte bana ..) och bror till hans fru skulle åka samtidigt, eftersom Frisia har en inflammation i en spottkörtel och har rysligt ont - och hans svåger skulle börja arbeta till veckan.

Detta blev en i sanning intressant resa.

Frisias bil krånglade eftersom det kommit vatten i bensinen, lägg därtill några andra problem.

Vi startade kl.10. från Puntana och kom fram kl.3 i natt!
Då hade Frisia fastnat i en grop gjord av traktor och vi kunde omöjligen få loss bilen och bogserlinan av stål gick av i ett. Dessförinnan hade han generöst tagit upp en bekant familj till honom som varit på vägen sedan i i fredags! (Det är tisdag idag).

Tio personer tillsammans med höns, en gris, tre getter och en fru, hade han att köra.

Innan Frisia körde fast hade en traktor dragit loss oss från ett sur-hål som vi fastnat i.

Frisia har inte kommit ännu, fast klockan är 14.30 på onsdag.

Hans svåger satt långa stunder på biltaket med en plåtburk och en slang till motorn - eftersom den vanliga tillförseln inte fungerade -.
Å, Eliza, detta var en syn att skåda och jag önskade att jag hade haft en kamera med.

Sedan fick vi låna en glas-dameján av en criolle efter vägen. Den band de fast framför bilrutan, sedan var det bara att fylla på mer bensin. Den bättre bensinen fick de av andra som fastnat längs vägen i fredags förra veckan.

Ps. Det visade sig att jag hade sjutton brev att hämta ut på posten. Tre var från dig, plus några norrantidningar med artiklar om Ingemar Stenmark! Tusen tack! Ds.

2 kommentarer:

Karin på FOX sa...

Vilket vackert foto av din mamma! Tänk vilken skatt ni har i hennes brev. Modig kvinna - en förebild som heter duga.

Elisabet. sa...

Karin på FOX: bilden togs den sista kvällen mamma var hemma .., det måste ha varit kring -91 eller -92, då var hon alltså sjuttio år.

Hon brukade bli borta i ett par år och jag tänkte, när jag satt där med kameran - mitt emot henne vid köksbordet - att detta är nog sista gången?

Det visste mamma att jag tänkte.

Och jag tog flera bilder och vi sa inte ett pip .., plötsligt kände jag hur tårarna rann nerför kinden .., men vi sa fortfarande ingenting.

Det behövdes heller i nte.