Min pappa brukade säga ....
.... att med Ann-Gerd och Elisabet är det så, att dit det bär, dit bär det.
Och så är det.
På alla områden.
Det där med sans och måtta, med den biten är det illa stället.
Så ..., efter att ha arbetat ute nästan hela dagen; röjt i rabatten och stått framåtböjd och ryckt upp trädgårdslysing i parti och minut (läs: parti!) och klippt gräset och ansat plommonträdet och tvättat och städat bilen och planerat för stenpartiet och den där spaljén vid altanen och målat hyllplanen med samma namn som min pappa, ja, så är jag nu stel som en pinne i högerbenet.
Och ikväll, efter att ha vilat på soffan en stund, kommer jag knappt att ta mig upp.
Så är det.
Att man någon gång ska lära sig .., nä, det har jag givit upp hoppet om.
Och gör man det, då är man väl ändå för gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar