Om att vara en fegis ...

Till höger på bilden: hon som var rädd för nästan allting som lillpiga.

I alldeles purfärska numret av tidningen Equipage, skriver Anna om det här med rädsla.

Helt ärligt ska jag säga att jag älskar den krönikan och ja, jag inser att jag - som mamma - är alldeles oerhört subjektiv, men ändå.

Och varför tycker jag så mycket om den?

Jo, jag tillhör nämligen själv fegisarnas skara.
Inte i allt, men när det gäller detta med arbetslivet.

Det finns människor som gladeligen skuttar mellan arbetsplatser och bara finner det hela utmanande .., ååå, så roligt att få nya arbetskamrater och hjälp, så kul att lära sig nya saker!

Själv reagerar jag precis tvärtom.

Jag är livrädd att inte begripa allt det nya .., jag är orolig att arbetskamraterna ska bli irriterade på mig och i fikarummet säga ..."å, den där nya, hon är ju rent hopplös!"

Sånt.

Jag är också rädd att inte bli omtyckt.

Det är sånt man knappt får säga.



Och när jag läser Annas krönika, då inser jag att hon - på pricken - har fångat även min känsla.

Det är precis så jag fungerar.

Om och om igen måste jag öva mig och känslan när jag begriper och förstår sammanhanget, är obeskrivlig.

En lättnad så ofattbar stor .., så där som att ha tappat ett ton rädsla.

Just så.

Och du som läser här .., vad är du rädd för?

Om du vill .,. får du mer än gärna berätta, så lägger jag ut det här.

sportigajenny sa...

Precis så känner jag just nu, vad gäller mitt sommarjobb. att de ska tycka jag är värdelös, då jag frågar samma sak typ 100 ggr. Men hellre att jag frågar en gång för mycket, och får det rätt, än att inte fråga och det blir fel!

Ruta Ett sa...

Jag är rädd för höjder. Om jag går upp i ett högt torn eller nåt och tittar ner, då känns det som om jag sugs neråt.

Evas blogg sa.

Jag är också rädd för höjder. Och allt som går fort (köra bil fort, slalom...). Jag är också rädd för att inte bli accepterad för den jag är.

Christina sa...

För mig var Anna den kavata, lite kaxiga, tjejen. Som med STORT allvar sade att hon inte kunde äta ketchupen, för att den inte var inköpt på ICA :o

(Men Christina (Berglund ...?): Anna har alltid varit modig och vanvettigt rak, men artikeln handlar om hästar och detta att man inte i hästkretsar pratar om rädsla).

bloggtant sa...

Jo du, det är mycket det. Fast mest är jag rädd för att tappa kontrollen över livet, att inte veta vad som händer härnäs.

AP sa...

Christina: Jag skrattar ju så jag gråter. Kommer till och med ihåg det där med Konsums ketchup. Kaxig kunde jag ju vara bland er - där var jag ju redan trygg från början :)

Ingela sa...

Här skriver en god vän om mod och rädsla.

Själv är jag inte någon som är särskilt rädd av mej.Jag gillar inte att flyga fast riktigt rädd är jag nog inte. Agressiva människor är nog det obehagligaste jag vet, så det kan man väl säga att jag är rädd för. Sen är man förstås alltid rädd/orolig att det ska hända de man älskar något tråkigt.

Agnetha (från Malå, men bor i Skellefteå .., vågade dock följa med till Grekland) säger ...

Hej Elisabet!

Jag är rädd för mycket men allra mest rädd är jag för att flyga vilket hämmar mig
mycket, måste avstå från saker bara för att jag jag är så rädd för att flyga.
Är också rädd att vara ute på vattnet, tycker inte om båtturer och så är jag förstås väldigt åkrädd när jag åker bil. Går bra när jag kör själv, tycker då att jag har kontroll.

Cecilia N sa...

Rädslorna varierar med orken tror jag. Fast höjdrädslan är ihållande.
Och ändå glömmer jag den för att jag vill se utsikten där uppifrån.
Tills jag kommit mig en bit och kommer ihåg: ja visst ja ...
Ormrädslan finns också ständigt även om den inte är aktiverad för jämnan.