Om man frågar ett antal syskon om deras minnen från sin barndom, så kan man - jo, så är det verkligen -, få för sig att barnen har vuxit upp i helt olika familjer!
Så har det ibland varit för oss tre systrar.
Nu är åldersspannet oss emellan relativt stort och det är säkert en orsak till att man minns så olika .., föräldrarna har då blivit äldre och agerar kanske på ett helt annat sätt med det yngsta, än med det äldsta barnet.
Det är som om det är vissa saker som etsar sig fast hos olika syskon.
Just så är det ju förstås också med andra människor, inte bara ens föräldrar.
När jag tänker på t.ex. Ingelas pappa, då ser jag framför mig en alltid leende man (läs: kund i affären hemma) som rör sig med en slags självklar pondus. En som är trygg i sig själv. Men det är leendet jag minns.
När jag tänker på grannfrun Margareta - hon som arbetade på biblioteket i Malå - är det hennes inåtvridna fot som jag minns .., och sättet hur hon låg på knä på med rumpan i luften .., ja, när hon rensade i rabatterna.
Tänker jag på grannen Gustav, så ser jag honom sitta på farstutrappan av trä ..., och där sitter han och tänder sin pipa och tittar ut över trädgårdslandet.
Där är det ett slags oerhört rofyllt lugn som jag förknippar med honom.
Lekkamraten Leifs mamma - tant Marianne - hade stora bröst och ett förkläde.
Jag tyckte att hon såg ut som drömmamman personifierad.
Märta från trakten av Umeå, hon som gifte sig med vår granne - han, den evige ungkarlen (trodde vi) Gunnar Persson -, var inte bara underbart snäll och rar, som lillflicka tyckte jag dessutom att hennes läppar var så ovanligt stora och vackra ..., och tänk, sedan dess tycker jag nästan alltid omedelbart om människor med just stora läppar!
Det är oftast det till synes så .... oviktiga, som man kommer ihåg.
Inget storslaget .., inget hjältedåd.
Ett av förra veckans fönster visade jägmästarbostället i Malå och jag berättade då om mina minnen från det huset .., mest om bidén (tala om oviktigt minne) som jag trodde var en slags fot-tvätt.
(Här hade jag skrivit något om Gunilla som - genom sin man - kände till familjen Magnusson, men jag tar bort det, eftersom jag hade för bråttom och skrev utan att tänka mig för. Är det ovanligt? Svar: nej)
Och helt ofattbart hör jägmästar-dottern av sig via mail ..,. och nu kommer jag till det som egentligen det här inlägget skulle handla om; det här om vad man minns.
Ty i ett mejl skriver hon (som var sex år när familjen flyttade från Malå till Småland) att hon minns vägen ner till vårt hus .., hon minns mitt rum på ovanvåningen .., stövarna .., hon minns min pappa Ivar vid matbordet och minns hans röst .., hon minns att hon fick palt med sirap och smör och att hon låg sjuk på vår soffa i vardagsrummet och tappade rösten, det var just i den vevan när familjen skulle flytta från Malå.
Men så kommer det där på slutet .., det som gör att mina tankar om vad vi egentligen minns, sätter igång.
Så här skriver hon som var sex år när flytten gick söderut:
"Din mamma minns jag mycket väl med värme, hon tröstade mig ofta när jag var ledsen, jag minns hennes händer och hur det var att hålla henne i handen. Hon var trygghet för mig som jag minns det, och den som förklarade för mig var det var att flytta."
Om allt detta hade jag absolut ingen aning!
Som tonåring tror man väl heller inte att ens (som många tycker: töntiga föräldrar) ska ha någon som helst betydelse för andra människor och allra minst för andra barn eller ungdomar.
Tack som berättade! säger jag.
Och nu frågar jag er: om ni tänker på er mamma eller pappa, eller någon annan människa som har fastnat i ert minne, vad är det första som då tjoppar upp i er minnesbank?
Om ni vill .., får ni mer än gärna berätta!
Jag gör som jag brukar .., lägger upp era kommentarer allt eftersom, ja, om det nu kommer några.
(Kvinnan längst till höger på bilden är min mamma. Då bildens tas är hon 20 år.)
10 kommentarer:
Jag minns min moster, som hette Rind Sara Gunnel Yvonne med glädje. Jag kände ingen annan som hade så många förnamn och ingen som hette Rind. I mina öron hette hon Mosterrind.
Hon var min mammas storasyster närmast i ålder. Jag tror det skilde 3 år och hon var för mig den tjusigaste dam man kunde tänka sig. Hon var allt som min mamma inte var - Hade tjusiga högklackade skor, fina kläder, stooora hattar och stoooora handväskor.
Hon var ogift och hade inga egna barn, så hon blev lite extra mamma för mig.
Mosterrind var den som svepte mig med till Köpenhamn. Vi åkte färjan från Malmö, vi åt i restaurangen och stod på däck och såg ut över Langelinie när vi närmade oss Köpenhamn. Hon tog med mig på Tivoli och vi åkte hemska karuseller och åt glass och...och...allt var underbart.
Mosterrind talade inte bred skånska. Det lät fult tyckte hon och hon närde en dröm om att bli sångerska. Hon tog sånglektioner och fick av sina syskon utstå mycket spe för det. Man skulle inte förhäva sig. Men åh...vad jag beundrade min Mosterrind hela hennes liv, för att hon var så rebellisk och levde som HON ville och inte som "man borde" !
Nu blev det kanske för långt, men det som tjoppar upp är att hon var en sån tjusig dam!
Vilka fina minnen, Ruta Ett. Och så härligt du beskrev det: "svepte med mig till Köpenhamn".
Ja så är det verkligen för oss syskon också, som att vi växt upp i olika familjer när det gäller minnen alltså. Jag är äldst, tre år yngre en bror o 6 år yngre ytterligare en bror. När vår pappa hade dött för 20 år sen skulle vi sälja huset (mamma dog för 30 år sen, 65 år) våra föräldrar byggt o vi växt upp i. Jag o min yngsta bror sov över i huset när vi tömde, fördelade allt mm. Vi satt o pratade sent på nätterna om allt. Min bror som jag skötte som en liten mamma när jag var 6 o framåt mindes helt andra saker än mig. Inte att han var allas vår lilla älskling, mest mammas o min. Han överöstes som minsta gullungen av kärlek men hans minnen var dystra tyckte jag. Så sorgligt när jag bara minns ljus o lycka. Undrar hur det kan komma sig.
Ska fortsätta o läsa bakåt, har hunnit till Elvis, ohh Elvis!! och hur har jag kunnat glömma Emile Ford!! som jag tom har LP-skivor av i stugan i Norrland.
Elisabeth i Västmanland
Ruta Ett: men det är ju dig själv du skriver om! Du måtte ha fått massor i arv av din moster!
Elisabeth i Västmanland: t a c k snälla som berättade! Det är precis där det där jag menar ...
Oj, nu blev det lite fel. Jag skrev som kommentar till ditt inlägg om jägmästaren i Malå "Min svärfar var bekant med Åke Magnusson och min man är kamrat med Lasse Magnusson. Så jag har suttit här och lyssnat om scouter och rådjur och lite av varje. Vi bor inte i Eksjö så jag har inte träffat någon av familjen". Samt: "Vill du ha lite nyheter om barn, fru(ar?) och arbete och så också?" Jag känner absolut ingen av familjen Magnusson, det är min man som gör det och jag har absolut inte lovat att få fatt i dottern eftersom det enda jag kan få tag i är lite nyheter om hennes bror. Men vad härligt att hon dök upp alldeles av sig själv i din blogg och att du har fått ta del av hennes minnen. Och vilket fint minne hon delade med sig av din mamma.
Gunilla: nu får jag göra som kvällstidningarna och skaffa mig en Rättelse-avdelning ,-)
Hur kan jag ha missuppfattat dig så totalt!!! Alzheimer kan uppenbarligen börja tidigt .. jag rättar på en gång!
Det är lugnt. Det är sån't som händer. Kan ju inte precis påstå att jag aldrig blandar ihop än det ena än det andra. Jag kanske kan få utnyttja din rättelsaavdelning när jag behöver?
"Ruta Ett: men det är ju dig själv du skriver om! Du måtte ha fått massor i arv av din moster!"
Det har jag inte tänkt på, men ju mer jag läser det, desto mer undrar jag om du inte har rätt!
Jag tar det som en komplimang!
Ruta Ett: för mig är det solklart! Det lilla jag känner dig, ja, men det är ju din moster rakt av ,-)
Gunilla: jodå, du kan få vara med där hur mycket du vill ,-)
Det är ofta så med mig, att ord går före tanke. Bokstäver också, för den delen ,-)
Vilket fint inlägg! Intressant vad man minns, man undrar ju vad folk kommer tänka om en själv när man går hädan :) Jag säger ett minne från morföräldrarna istället för föräldrarna:
Mim morfar minns jag med brun- och svart smårutiga skjortor med många små knappar, stora glasögon och ett milt lite roat leende. Jag minns allra bäst när jag och morfar var i köket och alla andra hade gått till nåt annat rum efter middagen och jag satt och ritade väldigt koncentrerat i flera timmar. På hela den tiden kunde morfar säga "jaa, du tycker om att rita du" och jag svarade "ja, det gör jag". Det var annat än när det var föräldrar och mostrar och morbröder inblandade det, eller mormor för den delen, då sa morfar "nu hör jag ingenting, för alla pratar samtidigt".
Mormor minns jag mest med ett enda ord: oro. Från när jag var yngre minns jag mormors pillemariskhet, men den liksom tonande ut med åren. Jag minns leendet där också, det pillemariska, och ögonen, de oroliga.
Skicka en kommentar