Sprängvärk i vänster knä - det blir nog väderomslag - och knappt att man kan gå i affären.
Treo och Voltaren Gel.
Suck och pust.
Stappelgång.
Man känner sig som hundra år.
Sista kvarten frågar vänlig kund var jag kommer ifrån?
"Norra Västerbotten", svarar jag.
Och han berättar om sonen som flyttat till Umeå, ja, sonen och hans fru/sambo fick båda arbete i Umeå - dom hade läst på Chalmers bägge två - och jag frågar om dom trivs och jovisst, jättebra!
Då klickar det till.
"Få se .., din sonhustru .., är det möjligen Inger och Olles dotter Kajsa det ...?" frågar jag.
Javisst, så är det!!
Och plötsligt blir vi som bekanta med varandra, Gunnar A och jag själv.
Så är det verkligen, att världen är liten.
I alla fall mindre än man tror.
När jag kommer hem, ringer jag till Inger och berättar om det här.
Jag hinner bara säga "hej, det är Elisabet ...", så utbrister Inger: "ååå, jag har tänkt på dig hela eftermiddagen!"
Antennvänskap.
Eller nåt sånt.
Är det nog?
2 kommentarer:
Härligt att världen inte är så stor.
Det blir närmare då mellan människor.
Men ditt knä!!!!!! Hua.
Ska det opereras?
Eller vad ska man göra?
Kram från eva i Tyresö
Eva i Tyresö: men värken gör inte så mycket, för det troliga är att det berodde på väderomslaget.
Då får jag så där djäääävulskt ont att jag knappt kan gå och inte ens räta ut vänsterbenet,det kommer på en gång, helt omotiverat.
Idag känns det mycket bättre och så har temperaturen stigit ..., nu är det lågtryck mer än högtryck ,-)
Hade det inte varit så, hade det varit värre. Nu vet jag ju.
Skicka en kommentar