onsdag 8 augusti 2012

Här och nu ... okänt avsnitt.

Några timmar innan det är dags för andra dagens arbetspass, går jag ner till stranden.
Nu blåser det friskt; det är nästan höstvindar .., vågorna är höga och det skummar friskt! 

Strandskator, måsar, drillsnäppor och sädesärlor syns nere vid vattenbrynet. 
Och så svalorna som kommer likt projektiler! 

Det här är första dagen på länge - sex veckor, tror jag - som pv inte är hemma.

Tycker jag att det känns hemskt?
Ensamt?
Nej.
Det är skönt med egentid.

När jag flyttade hit från min lilla etta i Ystad, sa jag någon gång till honom att jag inte vill gå in i nån slags amöbatillvaro där vi två är allt på jorden .., jag vill kunna resa själv och känna en slags frihet och samma sak gäller förstås honom.

Och nu har jag i någon timmes tid spankulerat omkring på stranden tillsammans med en sprittglad harry och vi har träffat en tysk familj med sex barn som tyckte att Stensjö var sååååå vackert (en enda bil stod på parkeringen, häromveckan räknade jag till femtiosju stycken, bilar alltså ...!!) och innan vi kom till Fabrikör Johanssons bygge (där det nu läggs skifferplattor), mötte vi en ung joggande kvinna som tog paus och stod alldeles, alldeles stilla och blickade ut över havet och harry lade sig platt på marken och stirrade häpet på henne .., runt midjan hade hon en orangefärgad sjal som fladdrade i vinden och  s o m  han funderade över detta!

"Får jag hälsa på honom ...?" sa den unga kvinnan och det fick hon förstås.

Och vi mötte en kund från affären som kom promenerande med sin rottweiler-tik som kom springande lös.

"Det är ingen fara, hon är låg i rang ...", sa kvinnan och harry och den andra hunden viftade på svansarna, allt medan jag insöp synen av rönnbärsklasar, renfana, blåklockor och nånting som jag inte vet namnet på.

Himlen var blå.

Vinden friskade i.



1 kommentar:

Kattis sa...

Jag trivs också alldeles utomordentligt väl i mitt eget sällskap! Tänker att vi, jag och min P, bara också blir bättre av det.