tisdag 4 juni 2013

Och tänk, han tror på mig! 

Ojdå. Jag har visst glömt att raka benen. Rakhyvel hitåt!

Kvart i tio har jag fått tid på vårdcentralen i Harplinge.
Innan dess ringer mammas sjuksköterskeord i mina öron ..."kom ihåg att alltid vara ren om fötterna!" (alternativt: ha rena underkläder!), för tänk om det händer en olycka och ni hamnar på sjukhus!", och mina fötter är alldeles lortiga efter barfotagräsklippandet, så det blir ett fotbad nån timme innan det är dags att ge sig iväg.

Och jag sitter ute på altanen, med fötterna i mitt eget lilla fot-spa och ler för mig själv.
Ja, jag tänker på allt som fastnar i ens minne.
Viktigt och oviktigt.

Himlen är blå.
Koltrasten flöjtar ännu.

Sen tar jag moppen och susar iväg söderut.
Tjugo minuter tar turen - knappt - och vägen till Harplinge - när man har svängt av från kustvägen, ååå, den är så vacker så man tappar nästan andan!

När allt är klart ...

Vårdcentralen ligger i ett villaområde där någon klipper gräs och någon annan målar ett staket och i väntrummet sitter Hemköps kunder på rad och jag blir så glad och säger "men hej, är hela kundkretsen här, så roligt!" och det blir mycket prat och bara så trevligt!

I bakgrunden hörs svag musik och tänk, vad det lättar upp!

Så där sitter vi och pratar om robotgräsklippare och den härliga morgonen .., och vi är sju stycken som sitter i dom väldigt spartanska möblerna och på bordet ligger en tidning som handlar om motorsport.

Ja, så såg det ut efter operationen ...

Efter tio minuters väntan blir det min tur.

Läkaren - som heter Mats och är pensionär men arbetar extra - har bruna ögon och ett leende som gör att man nästan blir frisk bara av att se honom.

Och han tar i hand och hälsar välkommen och när vi kommer in i det lilla undersökningsrummet, försöker han släta till papperet på britsen, men jag säger att det behövs inte och så får jag berätta om mitt knä och om den där knivskarpa smärtan när knäet låser sig och jag säger att detta att jag knappt kan gå när jag kommer hem om kvällarna, ja, men det inser jag att det beror på att jobbet är tungt och kanske inte det mest lämpliga, men vem står med öppen famn och säger "åååå, Elisabet! dig har vi väntat på, kom och arbeta här hos oss!", inte när man snart fyller sextio .., så det eländet kan jag köpa - ja, att det blir så -, men den där smärtan och stelheten som gör att jag av och till blir låghalt, det är nånting annat. 

Och läkaren som har satt sig på en stol mitt emot mig, han säger att det här känner han igen, han har haft flera patienter med knäprotes där blivit just så här ..,  den där känslan av att någon sticker en kniv i knäet och vrider om .., just så .., och när han säger det har jag svårt att hålla tårarna borta - äntligen,  någon som inte säger ..."men Elisabet, det förstår du väl, man KAN inte ha ont i ett knä med protes!" 

Så det blir ny remiss till röntgen och jag måste väl lära mig den svåra konsten att stå på sig .., att även om röntgenbilden inte visar problemet (läkaren förklarar vad det kan vara ..., det har med protesen att göra, men inte så att den har gått sönder) , så bör jag få träffa en ortoped och kanske blir det artroskopi, ja, vi får se.

Men han tror på mig .., det är det viktigaste.


Och så åker jag hemåt.

Handlar i affären .., pratar med Bodil som nästan ramlar baklänges när hon ser mitt knä (jag lyfter på kjolen och visar och hon slår händerna för munnen! och det är  i n t e  för att knäet är vackert ,-) och så handlar jag lite lunchmat och pratar med Lena i kassan som visar nya bonuskortsystemet som introduceras idag (krångel, som vanligt) och sen åker jag hemåt .., stannar till här vid stoppskylten och ser korna i hagen .., svänger vänster och så raka spåret hemåt.

Brygger kaffe .., slår mig ner på stentrappan .., lyssnar till den ihärdige lille gransångaren och det underliga är att allt jag känner är ren och skär  g l ä d j e.

Prick så.





13 kommentarer:

Ulrika sa...

Åh Elisabet vad glad jag blir! Jag vet e x a k t hur viktigt det är, det att bli trodd. Och hur det är att inte bli det.

Mycket bra läkare, denne Mats!

Imorgon ska jag till sjukhuset och försöka bli trodd... Min rygg är paj och jag är nästan helt säker på att det är ett nytt diskbråck eller nåt annat problem med just kotorna.
Igår när jag for in akut till ortopedmottagningen blev jag "lilla gumman"-behandlad och hemskickad av en snorkig manlig sjuksköterska. Jag borde ju ha stått på mig, men jag hade så ont och var så fruktansvärt trött att jag bara lommande iväg. Efteråt blir man så arg på sig själv!

Kraaaaam!!

Annika sa...

Det var ju på tiden, finaste du - att du blir trodd! Och jag kan då förstå din lyckokänsla över allt det fina... Stora famnen från mig

annannan sa...

Det där att man inte kan ha ont i ett protesknä är ju dravel. Det är klart att själva protesen är livlös, men överallt runtomkring den är det ju levande vävnad full av nerver som reagerar.

Jag har en god vän som också har ett ledsamt knä (sviter efter en benbrottsoperation) och som varit lika frustrerad över hur hon blivit bemött som du. Nä, mer, tror jag, för hon är veterinär och är van att befinna sig på andra sidan och van att bemöta bättre än hon själv tycker att hon blivit bemött. Nu har hon hittat en förstående läkare som förhoppningsvis kan hjälpa henne. och oj vad jag önskar dig detsamma!

SoF sa...

"Men han tror på mig .., det är det viktigaste."

Så sant!!

Solskens & Semesterhälsningar!

mossfolk sa...

Vad skönt! Jag har många gånger undrat vad det beror på att det är så svårt att bli tagen på allvar när man söker läkarhjälp i Sverige (hur det är i andra länder kan jag inte uttala mig om). Det är som om de har bestämt sig redan innan för att man bara är där för att gnälla över oväsentligheter. Och det här klappandet på huvudet som Ulrika skriver om, det är jag akut allergisk mot!

Hur som helst, hoppas nu att det faktiskt syns något på röntgenbilderna, så att det går att få rätsida på det där eländiga knäet!

Kattis sa...

Det är ju många gånger det mänskliga mötet som är av största vikt!

Även här betonades vikten av att ha på rent under, utifalll att... Likaså det att inte störa doktorn i onödan, vilket lett till att jag sällan sökt vård i rätt tid, utan oftast då det gått lite för långt.

Eva i Tyresö sa...

Ja den där känslan är befriande!
Känslan att någon allvarligt bryr sig.
Det är otroligt viktigt för läkningen.
Så finns alltid det där att doktorns tid är helig......
konstigt allas tid borde vara viktig!!!
Jag var hos örondoktorn idag med samma befriande känsla av att han engagerar sig....Det blev penicillin och droppar.Och läkningen började när han vänligt tog hand om mig fast det ingen tid fanns alls......

Sven Teglund sa...

Jag minns också det där med att ha rena fötter, egentligen bara o m något skulle hända och man måste in på sjukhus, En grannflicka bröt sitt ben en gång och jag minns att tanterna samlades runt henne och alla pratade mest om att hon hade smutsiga fötter och det måste åtgärdas innan ambulansen kom. Själva benbrottet var inte lika viktigt.

Att bli trodd, ja det är viktigt. Att söka läkare för mig, det är det sista jag gör. Jag måste bara vara rejält sjuk så det inte går att misstänka att jag simulerar. Idag måste man släppa rädslan, eller undergivenheten mot läkarna, och ställa krav. Det är det enda sättet att få rätt hjälp, att kolla upp och ringa och stöta på. De har det så stressigt inom vården så mycket glöms bort.

Stackars dig vad besvärligt du har med knäet, och just att du har ett sånt slitigt jobb dessutom, gör ju inte saken bättre. Hoppas den snälle doktor hittar felet och gör så att det blir bra igen!!

Evas blogg sa...

Att bli trodd är det viktigaste av alla bemötanden. Vilken fin läkare du träffade. Förra veckan träffade jag en ung AT-läkare, det mötet var rena katastrofen. Hoppas du får hjälp med ditt knä för att ha ont det tär på. Kram!

Anonym sa...

Nog är det väl egentligen bedrövligt att man ska bli så glad för att man blir trodd när man söker hjälp hos sjukvården. Det borde ju vara självklart att bli trodd och tagen på allvar!! De flesta går dit för att det är nödvändigt, inte för att det är kul. Men jag förstår också din känsla. Så har jag också känt. ellem

Jessica sa...

Underbart Elisabet och hoppas röntgen ger svar!


Kram på dig!

(Från en som inte heller kan konsten att stå på sig när det gäller min hälsa, utan bara biter ihop en-gång-till..)

Elisabet. sa...

till er alla: ja, det är viktigt att känna att någon lyssnar. Jag har varit hos den här läkaren tidigare och tyckte så bra om honom och det har jag nog gjort med dom flesta, utom en barsk dam som inte ens hälsade.

I min uppväxt var det som hos Kattis .., man skulle vara halvdöd innan man besvärade sjukhuspersonal och när pappa hade gallstenanfall sa mamma ..."men du förstår Ivar, doktorn har inte fått sova på flera dygn .., nu måste han få vila innan vi åker upp".
Det där skojades det friskt om i familjen under hela uppväxten.

När jag kom till vårdcentralen i morse kunde jag gå hur bra som helst och när jag skulle visa doktorn hur jag går när det är stelt, då gick det bara inte! Jag kunde OMÖJLIGEN komma på hur man går när man haltar.

Men .. när jag kom hem gick jag på toaletten. Då låste sig knäet igen och nu har jag varit låghalt resten av dagen och har fått förklara för alla kunderna ,-)

Min arbetskamrat J sa, när jag hasade mig nerför trappan: "Elisabet, precis så där hade jag det innan jag fick min diagnos".
Hon har MS.

Jag förlorade tillfälligt synen på vänster öga för tio år sedan kanske .., då gissade läkaren på MS, men det var inte.

Elisabet. sa...

Eva i Tyresö: läkaren trodde inte att röntgen skulle ge besked; jag var där i samma ärende för ett år sedan och dom såg inget. Han menade att i det här fallet är artroskopi nog det som gäller, för att kolla.