Det var strax efter 11:e-september-eländet som jag första gången hörde talas om det där med ursprungsspråket och vad det kan betyda. I tv berättade en brandman i New York hur det blev när larmet kom och hans kollegor insåg att nu hade helvetet brakat loss, jo, då plötsligt surrade luften - inte av amerikanska/engelska - utan av polska, italienska och andra hemspråk!
När nånting riktigt hemskt eller känslosamt händer, då återgår vi till det ursprungliga .., då kommer barndomens språk fram i oss!
Själv minns jag en resa från Ystad till Lycksele och någonstans kring trakten av Umeå kom Radio Västerbotten in på bilradion och jag översköljdes av värme och började gråta .., det var den här känslan av att vila i sin egen dialekt.
Ett annat tillfälle: efter fem veckors vistelse i Sydamerika har vi, på vår väg hem, kommit till Skellefteå. Jag står vid entrén utanför Domus och plötsligt hör och ser jag tre äldre män som står tillsammans och småpratar och deras dialekt är precis densamma som min pappas - han, som då inte längre är i livet -.
Ännu trettiotre år senare kan jag komma ihåg känslan av igenkänning och vad den gjorde med mig!
Allt det tänker jag på när jag läser underbara Karin Thunbergs krönika i Svenska Dagbladet idag.
(Hon ensam skulle kunna vara en orsak att förlänga prenumerationen på tidningen, men så blir det inte. Dödsannonserna är dessutom stela och tråkiga och det är mest överstar och direktörer och deras karriärer som det skrivs om).
Dagens Nyheter har vi under helgerna.
För mig är det inte dom storslagna rubrikerna som gör att jag formligen har ett kärleksförhållande till DN, nej, det är dom där små notiserna.
Som den här, här ovanför, till exempel.
Det får mig att bli inutivarm mest hela dagen och när jag lite senare idag ska stå bakom kassan, då ska jag tänka på just detta som Kjell Öberg i Täby har berättat om.
(Dessutom tycker jag om den numera så allmänt bespottade Hanne Kjöller, ja, hon är också en anledning till att jag gladeligen betalar prenumerationen!)
10 kommentarer:
Här är en till som älskar DN och precis som du tycker jag mycket om Hanne Kjöller och kan inte förstå att hennes kollegor har haft mage att gå så hårt åt henne.
Kram från en snorig Anne i Mantorp
Nämen, nu blev jag ju lite tårögd av buss-notisen!
Åh, den bussnotisen... även jag blir tårögd.
Den där notisen (liknande händelser) känner jag ingen från mina strax över tjugo år bakom en bussratt. Mycket har hänt och så här i efterhand skulle jag skrivit ned alla episoder som hänt.
Det är som du säger att det är de små notiserna som gör det värt att läsa en tidning, sällan att "krigsrubrikerna" fångar mig.
Och jag är SvD- prenumerant sen många herrans år.Fram till vi flyttade till Frankrike så nu läser jag bara ibland på nätet. DN också men känner inte igen mig alls i den. SVD 's Idagsida är helt suverän och har alltid varit, debatt och ledare också plus bra analyser av ekonomi, näringsliv och internationella skeenden .Mycket bättre förr än nu. Alla dagstidningar lider av sotdöden!
Dödsannonserna är verkligen inte alls bara överstar och direktörer, det är helt vanliga människor också och det skrivs varmt och inkännande om människorna, inte bara deras karriärer. Det ärexakt samma regler som gäller för DN, man får helt enkelt inte skriva för personligt. Det är i landsortstidningarna man tillåter t.ex barnen att skriva kärleksfulla omdömen om sin mamma och det blr förstås oerhört färgat, alla är så perfekt underbara bullbakande och omhändertagande att det blir lika tokigt som vännerna som skriver uppskattande om någons chefsegenskaper. Jag tycker båda sätten är OK men skulle aldrig välja prenumeration utifrån det.
Har man råd är det bra med en stor dagstidning och en lokaltidning, då får man både det stora och lilla perspektivet! Och ja, visst är Karin T bra! Har du läst hennes böcker?
Monet: nej, det är inte alls såna minnesord jag menar, som i hemtidningen, jag menar dom vanliga nekrologerna/minnesorden i SvD och där är det utan tvekan mest direktörer och andra höjdare, inte alls som i DN! Det är ju inget fel i det, men personligen känner jag mig inte hemma där. Ja, jag har läst och har böcker av Karin Thunberg, jag tycker oerhört bra om hur hon skriver och DET hon skriver om.
Det var en fin liten berättelse. Tur det finns snälla busschaufförer. Hoppas pojken kom hem ordentligt.
Anne i Mantorp: välkommen i gänget ,-)
Rexxie, qi, Tony och Steel City Anna: ja, visst blir hjärtat varmt! Å, vad jag tycker om såna människor!
Håller med dig om dödsannonser och bröllopsdito i Svenskan, Elisabet, där lever den gamla läsekretsen kvar minsann! Men man kanske inte tänker på det om man kommer från en högborgerlig miljö själv? Jag gillar Svenskan för övrigt och har oftast båda tidningarna. Gillar förstås inte att Svenskans kulturdel fått somna in och numera krympt till några sidor i förstadelen. Näringsliv är oftast jättetråkigt att läsa om, så det är inte därför jag har tidningen heller. Men jag gillar att man är intellektuell och för djuplodande resonemang. DN är väl lättviktig nuförtiden, men jag gillar den som en gammal vän:)
cruella: att jag inte känner mig hemma med SVD beror väl till stor del på att den aldrig har varit "min tidning"; jag har aldrig prenumererat på den och då blir det väl som det blir. Jag känner mig vilse i den.
DN har funnits i min närhet av och till under årens gång. Först i Sthlm .., sen hemma - dagligen eller på helgerna -, sen blev det Sydsvenskan som jag OCKSÅ tyckte oerhört mycket om .., och bara Namn och Nytt-sidan kan få mig att vilja behålla DN ,-)Samt Hanne Kjöller. Och Åke Ekdahl.
Lokaltidningen HP är tunn som en servett och känns helt onödig för mig.
Skicka en kommentar