Elisabet

Igenkänning ....

Efter promenaden ner mot havet till tar jag med mig kaffe och en macka och slår mig ner ute vid söderväggen.

Alldeles vindstilla är det.
Skator flyger förbi .., några kråkor kraxar .., och i hagen ser jag hästen spralla och slå bakut.
Fram och tillbaka till fröautomaten kommer småfåglar flaxande och nu har det börjat skira grönt på marken igen, ja, där alla frön har ramlat ner och börjat gro.

Och där sitter jag och tänker på allt möjligt, men mest på hur livet är och jag slår numret till Vilhelmina till min moster och hon svarar som hon alltid brukar göra ... "jaaa, Larsson .." och jag säger "jaa, Nilsson ...", men hör att det inte klingar bekant, så där som förut ...,  så jag skyndar mig att förklara, för att inte göra det svårt för henne.

Hon som kallar mig Eliza sitter i mitten längst fram.

Vi pratar om mamma, om mormor och om dom två morbröderna, mest om han den blinde som dog så ung .. och vi pratar om vädret och jag säger att tänk, om du bodde lite närmare, så kunde du komma hit och dricka kaffe med mig.

"Men det är långt till Malå ...", säger hon som är min moster .., och jag förklarar lite så där allmänt att Malå är länge sedan, sen blev det Ystad och nu Halland.

"Oj, är du där .., det var det värsta!" säger hon förvånat.

Länge pratar vi och jag känner igen precis allt från mammas tid .., den där osäkerheten i pratet ., försöken att hålla sig på rätt köl och rädslan att det ska bli fel. Det måste vara som att gå svag is, med farliga isvakar runt omkring.  Och den där skräcken att drunkna i glömskans hav.

Sen säger jag att jag måste sluta och att jag älskar henne, fast jag säger det på engelska, så där som jag brukar göra - på skoj -.

"Du vet att .., ja, att I love you!"

"Eliza ..., I love you, too ...", svarar hon då.