Den tjugotredje april fyllde en av mina lekkamrater år.
Hon hette - och heter säkert ännu - Eva-Lena.
Fräknig, spikrakt hår och enda barnet.
Och fyller såklart år nu också.
Hennes mamma var en mästare på att sticka, virka eller sy Barbiekläder och ingen Barbiedocka var finare än Eva-Lenas.
Om somrarna fick jag följa hela familjen (som var liten, den bestod bara av Margareta, Arvid och dottern - min lekkamrat -) till Näsudden till deras sommarstuga och så åkte vi motorbåt ut på sjön och fiskade eller hade picknick på stranden .., jag lärde mig att doppa knäckebröd med ost och marmelad i kaffe.
Sedan säkert fyrtio år tillbaka har jag helt tappat kontakten med den forna lekkamraten och Margareta, som arbetade på biblioteket och var en sån härlig granne, överlevde sin make med många, många år, men nu är även hon borta.
Livet går vidare.
På bilden syns sal 1 och min medkompis - inte patient - harry nilsson.
Han är verkligen min bäste vän dom här dagarna i huset.
På fönsterbrädan i tvättstugan (som ännu är precis som den ska, ordning råder ... heja!) trängs fyra tomatplantor och en gurkplanta.
Lycka.
Och under plommonträdet växer familjen styvmorsviol och pv klipper runt hela sällskapet, precis som fotografen Åke Burwall hemma i Malå gjorde .., fast med blåklockorna. Han sparade också på småblommorna.
4 kommentarer:
Min pappa hette Georg i andrananm. Så säger grattis på namnsdagen.
Sover Harry med dig på nedervåningen? Håller liksom koll på "konvalescenten".
Hoppas dagarna inte känns för långa. En bra tid vara hemma eftersom det är lätt att vara ute jämfört med tex november december.
Ha det gott!
Turtlan: nej, jag sover uppe som vanligt, men det är mest på dagarna när jag tar mig en lur, som den här extrasängen blir så perfekt. Då ligger harry på soffan och håller mig sällskap.
Min chef tyckte att det var så synd om mig, ja, att vara sjukskriven den här tiden på året. För mig är det tvärtom. Förra gången opererades jag i november och det var ju bara mörker och elände i flera månader!
Och ibland, när Arvid och Margareta besökte mina föräldrar och Eva-Lena var med, tänk då fick jag vara med henne. Vilken lycka, en tjej som var som en storasyster, själv hade jag ju bara småsyskon. Sen, när ni gick i högstadiet beundrade jag henne oerhört, du minns säkert att hon hade en egen stil, lite tuff och galen på samma gång. Medan M levde träffade jag E-L och barnen nästan varje påsk i slalombacken men nu är det länge sen jag såg henne.
Ingela: ja, Eva-Lena var speciell, otroligt stark redan som väldigt ung .., som en asfaltblomma fast i Malå, på nåt vis.
Vi lekte väldigt mycket med våra Barbiedockor, spelade kort (Margareta lärde alla gatans barn allt vad kortspel hette) osv fram tills högstadiet, då gick hon ju fortfarande i mellanstadiet - jag gick ju med dem som var ett år äldre - och då blev gapet större.
Skicka en kommentar