fredag 25 april 2014

Idag ...


Vid elvatiden kommer rara friherrinnan och hon har med sig fikabröd och så sitter vi ute på altanen och pratar om allt och inget, allt medan hon väntar på klarsignal från hundtrimmerskan i Getinge, men så länge - tills den lurvige hunden blir klar -, blir hans matte här hos mig.
Tänk, vad såna besök gör för den själsliga hälsan!

Friherrinnan är även idag iklädd den fina blå artistrocken från Gudrun Sjödén och som vanligt är hon solbränd .., armar och ben är redan somrigt bruna.
Och jag fryser och fryser.
"Det är för att du har ont Elisabet!" säger hon.


Efteråt, när den rara madamen har åkt för att hämta sin nyfriserade hund, lägger jag mig på sängen i sal 1 och läser såväl DN som GP.
Där är en intressant artikel om försöken att utrota malaria.


Och vi läsare får stifta bekantskap med spärrvakten Eva i Stockholm.., hon berättar om sitt yrke och vad det betyder och om sånt som hon varit med om å jobbets vägnar.

Jag älskar sånt! 
Det är verkligen så, att alla människor har en historia.
Alla har något att berätta.


I Dagens Industris Weekend-del, fascineras jag över omslaget som visar skådespelerskan Stina Ekblad. Det är hennes händer jag tittar på.

Jag minns nämligen en gång när jag stod framme hos en lokförare - inte den lurvige, men han stod där också -, och det pratades om ålder och då sa mannen som körde tåget att ...."jag har svårt att bedöma din ålder Elisabet, men när jag ser dina händer, då förstår jag att du i alla fall inte är ...".
Han tyckte - helt rätt också - att mina händer avslöjade åldern.

Kanske är det därför jag tycker så mycket om Stina Ekblads händer.
Vi människor må fylla ut våra rynkor med botox eller strama till ansiktet med hjälp av kniv eller laser, men händerna ..., nej, allt går inte att dölja.

Det tycker jag om.


Fönstret här intill skrivbordet står på glänt.
Jag hör en motorgräsklippare och fågelkvitter.
Flädern har slagit ut.
Och spireorna - som doftar överjordiskt -.


Sist av allt läser jag en recension om en indisk film - "The lunchbox" - som jag lovar mig själv att titta på. Jag blir glad bara av att läsa om den .., och så tycker jag nämligen att ingenstans på vår jord finns vackrare människor än i Indien.

Det är väl ungefär vad den här dagen har bjudit på och nu ska jag ta harry på promenad.

2 kommentarer:

Tankevågor sa...

Någon sorts bloggatmosfärssymbios råder för här sitter jag och har ont i ett knä och har läst samma artiklar (i alla fall i DN) ;-)

Ruta Ett sa...

Nej, allt går inte att fylla ut och "föryngra - på halsen kan man också se åldern på människor. När man blir äldre får somliga ibland det som på skånska kallas "tockaslör" (tocke=tupp slör=slöja, kan översättas med löst hängande skinn under hakan, som kalkoner har).

Filmen "the <lunchbox" är nog sevärd.Min lokalsambo s¨g den häromdagen på förhandsvisning och tyckte verkligen om den.