Tack och adjö ....
Igår var det alltså dags att för alltid säga adjö till fine Gösta.
Ni som har varit med här vet hur mycket han kom att betyda .., ja, han blev helt enkelt som en fadersgestalt för mig.
Om man själv har förlorat sin pappa i relativt tidiga år, aldrig träffat sin morfar eller farfar - vilka båda dog långt innan man själv föddes -, ja, då kan ett möte med en underbart fin och snäll och go människa bli till nånting viktigt.
Så, var det med Gösta.
Begravningsakten hölls i lilla Olaus Petri - kyrkan mitt i stan.
Den ser inte mycket ut för världen, men visade sig vara varm och fin, med vackra träfigurer på vänster sida om altaret,.
Vi var där i god tid, väldigt god tid .., och då var där bara kistan, den kvinnliga - och sååå rara - kantorn, samt pv:s brorsdotter Kajsa, som kommit från Jämtland och nu skulle spela trumpet för sin pappas morbror Gösta.
Så .., jag satt i bänken och lyssnade till övandet och tänkte på vad som komma skulle.
Och på vad som hade varit.
Sen, när alla begravningsgästerna kom (och det var många, Gösta hade en stor vänskapskrets) .., tänkte jag bara på en enda sak: att jag var den enda som hade somrigt bara ben!
Men vid kaffet efteråt, då bad jag faktiskt - i mitt tal - Gösta om förlåtelse för just den sakens skull .., och jag tror nog att han hade överseende och mest log lite plirigt åt den där hopplösa västerbottensmadamen som inte har lärt sig hur det går till här i världen.
Dessutom läste jag upp bloggvännernas fina och ömsinta hälsningar, ja, från dagen då jag här på bloggen berättade om vad som hänt Gösta.
Inte en enda gång tog jag upp min kamera, förutom när Kajsa övade på trumpeten.
Filmen just här ovanför tog jag under ett besök hos familjen Pehrson.
2 kommentarer:
Tänkte så mycket på er och på Gösta igår. Trots att jag aldrig träffade Gösta så tyckte jag såå mycket om honom och önskar att jag hade träffat honom.
Jag kommer sakna honom i dina små filmer.
Kajsa - så otroligt vackert!!!
Och där kom tårarna.
Så fint.
Skicka en kommentar