 |
| Mopperepartören Lasse och hans fru Barbro. |
Det här är Lasse och Barbro, kunder i lilla affären där jag arbetar.
Det var Lasse som en gång stod i kassakön och hörde hur jag berättade om min krånglande moped och verkstaden som hade evighetslång väntetid för att reparera den .., och det var Lasse som sa "Elisabet, jag kan hjälpa dig med mopeden!" och det var precis vad han kom att göra!
I säkert fyra års tid blev Lasse räddaren i nöden, då, när moppen krånglade.
Alltid lika vänlig och hjälpsam!
Men nu är ju moppen såld och bor i Hässleholm i Skåne och jag beslutar mig för att bjuda Lasse och Barbro på middag i Steninge, så där som för att säga tack-på-riktigt.
Det blir två härliga timmar, fyllda med prat.
Och Lasse berättar om sin uppväxt och om Tuula, krigsbarnet från Finland som kom till Lasses föräldrar och blev kvar där i fyra år och under tiden föddes Lasse, som blev som en lillebror till Tuula och hon, förstås, som en storasyster, för övrigt det enda "syskon" han kom att få.
 |
| Man kan ju tänka sig om det hade varit ens egna barn som skickats iväg .... |
Efter fyra år fick Tuula återvända hem till Helsingfors.
Hem .., till föräldrar som hon inte längre kunde prata med - finskan hade hon glömt bort - och man fick ha tolk för att kunna förstå den lilla tösen som varit hemifrån så länge. Man kan ju bara ANA vilken frustration det måste ha varit!
Och åren gick och Tuula fick en "ny" lillebror, Heikki, som fick sitt namn efter hennes svenske "pappa" Henrik och Tuula och Lasse har hållit kontakten genom årens lopp och när Lasse berättar om allt detta, blir jag så rörd så jag kan knappt prata.
När klockan är sex börjar personalen på Göstas plocka undan från borden (han som serverat oss återvänder nu till Silicon Valley i USA där han studerar) och vi förstår att nu ska det stängas.
Lasse och hans rara Barbro tackar för sig, medan pv och jag själv går ner till stranden för ett dopp.
Ja, det är bara en som doppar sig eller simmar under ytan och känner vattnet mot pannan.
"Jag vet ingen människa som är så tokig i att bada som du ...!" säger den som står på piren, invirad i en rosa kofta.
Sen cyklar vi hemåt.
Jus så var det, den där ljuvliga senommarkvällen i slutet av augusti.
5 kommentarer:
Det var nog inte så lätt för de finska krigsbarnen. Inte så lätt finnarna överlag på den tiden. Med ryssen att tampas med.
Andra året i Hjo: nej, det måste ha varit oerhört traumatiskt för många; precis som det säkerligen är för många av flyktingbarnen som kommer ensamma hit till Sverige. Dom har ju kanske inte ens hoppet om att en gång återförenas med sina föräldrar?
Att skicka iväg sina barn till en oviss framtid måste vara det mest fasansfulla för föräldrar!
...och jag tänker också på alla nu ensamkommande flyktingbarn. (Inbillar mig att krigsbarnen från Finland möttes av större, och varmare, famnar. Om än inte alla, så...) Arma ungar!
Ruta Ett: ja, jag kan omöjligen tänka mig nånting mer fasansfullt!
Kattis: och Finland är ju inte på andra sidan jorden, men det är klart, det visste ju inte krigsbarnen ...
Skicka en kommentar