Väntar på samtal från sjukhuset, men ännu har ingen pensionatsvärd hört av sig.
I morse när han ringde, ja, då låg han i ett förråd då det var fullt i salarna på hjärtintensiven, men det gick bra det också, sa han.
I väntan på det samtalet, ringer jag till min moster i Vilhelmina.
Hon tillbringar nu sina dagar (och nätter) på ett gruppboende och en vänlig kvinna svarar och säger att jomenvisst, visst kan jag få prata med min moster!
Förr räckte det med att moster Lisbeth svarade "jaa, Larsson ..?" och jag "ja, Nilsson ...", så visste hon precis på pricken.
"Men ååå, lilla Eliza!" brukade hon då säga.
Nu är det knepigare, men vi kan ändå föra ett samtal och visste jag inte bättre skulle jag kunna tro att allt är som förut.
"Jodå, nog trivs jag bra .., jodå, här är trevligt men inte som ...., jooo .., få se .., var är det du bor numera ...?"
Allt känns igen.
Och jag översköljs av värme för den här fina människan som är min mammas lillasyster.
Tidigare på morgonen pratade jag med äldsta dottern, hon till höger på bilden.
Efter en natt på KS tillsammans med pyttepyttepyttte små barn som kämpar för livet, var hon nu på väg hem för att sova. Vi pratar om hennes arbete .., att försöka trösta förtvivlade föräldrar och detta att känna att man har ett meningsfyllt värv.
Och sonen har fullt upp i Malmö.
Gränskontroller och allt annat.
Och på Facebook läser jag vad den där knuburtan till vänster på bilden har skrivit.
Så här:
"Ungefär som alla andra vill jag helst av allt bara leva mitt liv i lugn
och ro med nära och kära. Blir lite förundrad över att vi nu beter oss
som en bag in Box och återkommande stöter ut "vad var det jag sa?" Vi
gnäller på regeringen, på skolan, på polisen, på Säpo, på förra
regeringen, på EU, på samhället. Tänker att vi är ju samhället. Jag är
en del av samhället. Och vad gör jag mer än att rösta en gång var fjärde
år och sen bara tycker en massa i det tysta. INGENTING. Och jag skäms
som en hund över min flathet, min frånvaro av engagemang och
otacksamheten över de som byggt upp det vi faktiskt har. Ska ta mig en
ordentlig funderare och se hur jag kan bidra till att vårt samhälle blir
som jag önskar."
4 kommentarer:
Jag söker också något att engagera mig i lite extra. Dra fler strån till stacken.
Som komikern Ronny Eriksson, så väl uttrycker det: "Inte är jag ung och arg längre. Men vad är det för fel att vara medelålders och jävligt irriterad?
Hur är det med Pv?
Kraaam
Men åh, så jobbigt ni har det med flimmereländet. Är det värt att lägga mer stress i skolan? Ingen tackar den som jobbar ihjäl sig... Hoppas att det har lugnat sig. Hälsa!
Bert i Luleå: ja, det borde man verkligen göra! Pv:s storebror med fru - som båda är pensionärer - har tagit hand om två pojkar från Afghanistan. Beundransvärt.
Ulrika:det är bra! Han fick ligga i förrådet till vid tretiden, sen hem med bussen och han var hemma vid halv sju. Nu byter han däck :)
Bloggblad: nej, verkligen inte .., ingen tackar en. Övertiden menar jag som så att han har fler lektioner nu än vad han egentligen ska ha. Svårt att hinna med .., knappt nån lunchrast. Ingen andningspaus.
Skicka en kommentar