... kan man minnas gårdagskvällens cykeltur hemöver.
Vid utsiktsplatsen mellan Stensjö och Steninge, där stod den största husbil jag någonsin har skådat - den liknade mer en turnébuss (hette Caravan) och upptog tre fjärdelar av parkeringen - samt två mindre varianter och alla ville vi fånga solen på väg ned.
Hemma i Malå kunde vi - sittande i soffan - se solen försvinna på andra sidan sjön, men under tiden i Ystad var det knapert med solnedgångar. (Vårt hus låg i en svacka).
I Helsingborg var det precis tvärtom! Och nu här, i Halland, är det som att vara på bio .., det ena scenariot vackrare än det andra! Och jag som inte är så förtjust i solnedgångar på bild .., nej, där får jag minsann backa rejält!
Nåja, man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.
Inte långt från affären, kanske en minuts cykling, finns en stor hage där det går tackor med sina små lamm. Varenda gång när jag cyklar förbi blir jag alldeles varm i hjärtat när jag ser dom där godingarna skutta omkring och leka med varandra och jag får verklig ångest över lammsteken som ligger i frysen och bara väntar .., hur kan jag med gott samvete släcka livet för ett litet lamm, bara för att jag tycker om dess kött?
Å andra sidan skulle det kanske inte finnas just några lamm, om ingen åt upp dem?
Men ändå .., det känns inte riktigt rätt.
Och titta på den där lille krabaten till vänster som inte r i k t i g t vågar sig fram .., nej, jag står intill min brorsa (eller syster) och kikar lite försktigt.
Igår på jobbet undrade en kvinna var jag kom ifrån.
Det blev det vanliga svaret .., "jaaa .., från Västerbotten".
Men var i Västerbotten?
"I Malå", svarade jag.
Jaha .., ja, men tänk, där hade hon känningar, eller, ja, den det rörde sig om hade vuxit upp i Malå!
Jo, men det visade sig vara Örjan Persson och jag minns hur vansinnigt förälskad en av mina kompisar var i denne Örjan, vars pappa var rektor, dessutom född och uppvuxen i fjällvärlden; en alldeles underbar människa. Och det var rektorns fru som reste till Bolivia och upptäckte att mamma nog hade drabbats av demens.
Tala om att världen är liten!
Och så kom en kund som jag kände igen, jaaaa, det var ju hon som jag mötte nere vid havet, som bor i USA men är född i Umeå, nu var hon och maken hemma över sommaren och hon hade - har fortfarande - en hund som heter Stella, en lagotto, om jag minns rätt -.
Så roligt när sommargästerna dyker upp och man känner igen dem!
Ett gäng pojkar i gymnasieåldern visade sig komma från Tyskland, utanför Hamburg, och var så himla rara och fina. I sju veckor ska dom leva och bo i Halland och dom ystra unga männen påstod sig trivas alldeles utmärkt och talade dessutom jättebra engelska!
Ungefär så var gårdagen.
7 kommentarer:
Underbart söta lamm! Det blir svårt att äta kött om man tänker på vilka djur som är söta ... Kycklingar, små rosa grisar, korna när de skuttar av lycka i sin hage. Hur söta är inte rådjur eller en liten älgfamilj i skogen ...
Steel City Anna: nej, det är tveeggat det där. Men det är själva slakten jag inte tycker om .., nu har jag inte sett lamm slaktas eller får eller kor, jag skulle aldrig klara att gå in i ett slakteri (vilket ju är höjden av feghet när jag glatt äter kött!) och då små lamm kanske ska känna skräck (hinna känna), det känns inte bra.
Vilka fina bilder :)
Åh vilka sötnosar!
Jag har vid flera tillfällen kört om grisbilen den sista tiden och mår dåligt på riktigt varje gång.
Egentligen har jag inget emot slakt. Inte om djuren haft det bra... Här hemma äter vi numera ytterst sällan rött kött, men det är snarare av hälsoskäl.
ekonomiifokus: tack för det du ,-)
mossfolk: ja, för min del är det ju dubbelmoral så det ekar om det!
Underbara bilder! Jag har också minskat köttkonsumtionen. Det känns inte bra att de ska dö för min skull, för att jag ska äta. Nej, fisk, skaldjur och ost är numera proteinet i middagarna här.
Sen säljer de frysta kycklingdelar för 20 kr/kilot här, men jag kan inte glädjas åt det låga priset. De ska alltså dö för 20 kr kilot - är ett liv inte mera värt? Usch.
En annan sak, du skriver: "Rektorns fru som reste till Bolivia och upptäckte att mamma nog hade drabbats av demens." Oj. Skulle du vilja berätta - eller är det för privat? Jag undrar hur det funkade för henne långt där borta när minnesfunktionerna började svikta. Och hennes egen insikt, vad som hände med verksamheten i Bolivia och hur man kunde få henne att komma hem osv.
Ja, som du förstår har jag också en dement mamma och det tog rätt många år innan man fattade vad som var fel.
Kram!
/Biggan
Biggan: nej då, det är ingen fara, jag kan visst berätta! Mamma var borta i två, treårsperioder och vi märkte att hon började skriva liiite annorlunda, men mest att hon började ringa mitt i natten, från Bolivia och till oss. Det var ju underligt. Men vi tänkte också att hon kanske var allmänt trött, hon var ju trots allt nästan åttio år och hade arbetat hårt.
Så fick hon besök av goda vänner hemifrån, däribland Ulla W som varit läkare på sjukstugan hemma i Malå. Det var hon som ringde mig och sa att hon trodde, men inte var hundra, att mamma kanske drabbats av Alzheimers.
Vilken chock!
Det var hemskt att försöka be mamma att komma hem, då jag ju visste att hon ville dö i Bolivia och någon sjukdomsinsikt att tala om hade hon nog inte då.
Så kom hon, efter några månader, hem.
Ledsen och bedrövad .., kände sig förstås "kapad".
DÅ såg vi ju genast att hon hade svåra problem med minnet. Hon bodde hos mig och min dåvarande man i åtta månader, jag tog henne till geriatriken nästan genast där det konstaterades att det nu var som Ulla W trott.
Hon fick egen lägenhet (den som senare blev min), men det fungerade inte alls; hon var ute och virrade omkring nattetid och glömde kastrullen på spisen .., ja, du förstår. Hemskt, var det.
Biståndshandläggare kopplades förstås inte, men mamma sa att hon verkligen inte behövde bo någon annanstans, men nu blev det så.
Strax efter hennes åttioårsdag fick hon flytta in till gruppboendet i Ystad.
I åtta år blev hon där, det sista året var hon alldeles tyst .., då hade talet försvunnit. Ja, ungefär så var det.
Lever din mamma?
Om du vill får du gärna ringa - om det är nånting du funderar över -. Mejla mig bara så får du mitt telefonnummer! Kram på dig!
Skicka en kommentar