Det här med att ha trevliga grannar, det betyder hur mycket som helst.
För ett år sedan eller två kom Agnetha och Alexander inflyttande i det lilla röda huset, på andra sidan vägen. Det huset är en kopia av pv:s hus, men han byggde ut sitt (tillhörde Stora Stensjö för länge sedan, kanske var det arbetarbostäder?) och vi kom på en gång att tycka så mycket om dom här ungdomarna.
Agnetha är egentligen från Östhammar i Uppland och hon är så underbart chosefri och härlig!
Det är nästan ingen som tittar in "objuden" här nere (än mer sällan i Ystad), men hon kan bara knacka på ytterdörren och fråga om det är okej att hon tar med sig harry på långprommis, ja, nu när jag inte kan gå både med honom och med kryckorna?
Om några dagar är det dock slut med grannglädjen, ty då flyttar den lilla familjen till Falkenberg, i ett sprillans nybyggt hus. Underbart roligt för dem, men lite ledsamt för oss andra.
Nåja, det är bara två mil till Falkenberg, så vi kan ju ses ändå.
 |
| Dom korsettfärgade lampskärmarna finns ännu kvar .... |
Igår tittade hon in med välkommen-hem-nelly-blommor och med sig hade hon lillpojken Julius; han som är en komplett avbild av sin pappa!
Julius fick träffa såväl harry som nelly och pv som tycker om alla människor - inte minst barn - tog sig an den lille krabaten på bästa sätt.
Om någon tror att vi har en inspelningsstudio i det som en gång var ett ute-rum, ja, så vill jag säga att det har vi inte. Det är rockwool som hänger ner från taket. Pv började storslaget att riva den där inglasade altanen - det skulle bli ett vardagsrum - men sen tog det stopp.
Jag räknar med att kanske när vi går i pension - eller han - så blir det klart.
Det ordnar sig.
3 kommentarer:
Ja tänk att det ska vara så svårt bara ringa på dörren? Sånt var mycket vanligare förr och ibland tänker jag på att det kanske beror på våra mobiltelefoner. Tex så har vi aldrig haft telefon i sommarstugan så ville någon komma förbi eller om man ville något så fick man åka förbi. Inget annat val.
Men saknar här hemma att folk bara kommer. Det ska alltid planeras. Enda undantaget är väl min bror för han dyker bara upp ibland.
Så jag kan förstå att det blir lite tomt när de flyttar. Eller så fortsätter de att komma förbi :-)
Ja, det har blivit ovanligare här också. Trist, tycker jag. Men det händer då och då, trots allt.
Turtlan och Bert: det kanske också beror på att alla är så förfärligt upptagna numera; kurser, gym, tv-serier, ja, allt möjligt som tar tid. Och människor är tröttkörda när dom kommer hem och man är rädd för att störa.
Skicka en kommentar