... att man har hundar som sällskap när man nu är sjukskriven i många, många veckor!
Men tänk dom som är ensamma!
Dom som sitter mol alena i en lägenhet och knappt vågar sig ut och enda sällskapet är tv eller radio eller kanske sociala medier.
Sånt kan man tänka på när man vilar i härliga solstolen (som man kan sträcka ut benet i) och med vinterjacka och toppluva, men ändå .., med solen i ansiktet och tre hundar som lullar omkring lite hit och dit och mellan varven kommer och nosar på matte, ja, men då känns det bra.
Inte fullt så ensamt.
Mitt på dagen blir det en timmes vila på soffan Ektorp, men sedan går vi ut igen, alla fyra.
Jag räfsar ihop lite löv borta vid vedboden och så får pv ta hand om högen när han kommer hem.
Sen slår jag mig ned på den västra sidan och vi väntar och väntar och väntar på husse som påstod att han skulle komma hem tidigt, men det blir senare än vi trott och hundarna är otåliga .., spanar neråt vägen .., ja, men snart kommer han nog!
Under tiden ser jag herr och fru Duva som har nån slags kärleksdans på det som en gång var Gun och Görans gräsmatta. Hanen böjer sig framåt/neråt och brer ut stjärfjädrarna, så där som för att visa hur tjusig han är, men honan verkar måttligt intresserad, i alla fall där och då.
Så kommer då ä n t l i g e n husse hem och efter en stund kommer friherrinnan och dricker eftermiddagskaffe med oss - pv gräddar våfflor - och vi sitter ute på altanen och det blåser hemskt, men på sluttampen kommer solen fram.
Ungefär så har den här dagen varit.
Nu blåser det ännu mera, men det lär ska bli fina dagar framöver.
8 kommentarer:
Skönt att se att du är på dina ben. Det är inte jag, det är fortsatt söngläge här efter 14 dagar på sjukhus och en besvärlig operation med komplikationer. Jag är långt långt ifrån ensam, en strid ström av distriktssköterskor, husdoktor, hemtjänst och städhjälp avlöser varandra. Men det är ensamt ändå på ett sätt - fast i sängen får man njuta av det fina vårvädret från fönstret. Så gläd dig åt att du kan gå ner till ditt vackra hav! Fortsatt god bättring med hjälp av starka piller☺️
Så härligt att bli välkomnad av tre hundar så!
/Biggan i B
Monet: trist för dig, men jag är glad att du är nöjd med vården som du/ni får. Jag ska villigt erkänna att rallyt från att ha kräkts en eftermiddag/natt/förmiddag och sen börja träna och åka hem dagen därpå, alltså dagen efter operationen, det tyckte jag var hemskt. Men där var en syster Rachel (Gökboet ...) och det var hon som åstadkom den där känslan. Övriga var underbara! Krya på dig!
Biggan: ja, och så där blir dom när jag kommer hem också, från jobbet, men harry är mest glad i pv, det är han.
Det räcker med EN syster Rachel. På franska sjukhus är personalen också fantastisk utom när det gäller majoriteten av sjukvårdsbiträdena. De är i regel helt outbildade, har ingen känsla för vårdande och noll empati. Dom skriker, kör med en, domderar till man faller i gråt. Hemskt är det, alla vet att det här problemet finns men ingen kan göra något åt det. Så det är skönt att vara hemma ändå.
Hur reagerar hundarna när du kommer hem?
Att inte kunna gå mina långpromenader är min stora skräck i livet (finns ju många krämpor som kan förhindra det).
Hoppas att du blur helt bra i dina knän nu!
Monet: ungefär så kände jag det med den sköterskan ..., hon hade liks gärna kunnat ha en piska i handen ;-) Fy!! Och tänk vad vänligs ord och lena händer betyder!
Bloggblad: det låter så där när jag kom hem på kvällarna också, men det är klart .., nu är det pv som tar dem på långa promenader morgon och när han är hemma, själv släpper jag ut dem för att kissa uppe i backen - aldrig att jag vågar gå med hundar och kryckor samtidigt / och då blir dom ju själaglada när han kommer hem!
Och åååå, så jag hoppas kunna promenera som förr i världen!!
Vilket välkomnande! :-)
Man mår så bra av att kunna sitta ute i vårsolen. Har suttit ute nu en stund innan jag ska iväg och jobba.
Kram! :-)
/Ulrika
Ulrika: ja, du om någon förknippar jag verkligen med att sitta på en farstutrappa med kaffekoppen intill!
Skicka en kommentar